Dag 471 (326) - äh...
Jag sov gott i natt. När väckaren satte igång var jag fortfarande halvt i dvala och låg och lyssnade på musiken och nyheterna. Plötsligt kände jag mig pigg och skuttade upp ur sängen redo för en ny dag. Det var fyra grader plus och solen sken från en blå himmel. Ute på gatan körde en bil med vattenspridare. Jaha, nu kommer de och tar upp gruset. Vilken tur att vi sopade ut det sista igår! Jag mådde bra men fick en sådan där värmeattack. Den var inte över när jag kom till jobbet. Det är bara och genomlida den och hoppas att det inte kommer värk efteråt.
Idag var vi en begränsad skara handläggare. Tre stycken var borta. Vilken tur att jag inte hade några möten idag då kunde jag för en gångs skull sätta in stöten och jobba med ärenden. Visst, möten och projektarbete är en del av mitt jobb det med, ibland mer och ibland mindre. Men det känns som om jag inte kunna handlägga ostört under en hel dag på evigheter. Det var skönt att bara tuta och köra och ta ärende efter ärende efter ärende. Det gick bra hela dagen. Jag mådde bra och hade endast lite ont.
Jag ringde och pratade med en sköterska på Neurologi mottagningen. Jag berättade att jag hittat en burk Saroten så de kunde stryka den begäran om nytt recept. Cymbalan behöver jag dock snart påfyllning. Hon skulle se om en annan läkare än J kunde skriva under det för J var upptagen den här veckan. Det är ingen omedelbar kris, men jag bör få nytt recept i slutet av veckan annars är det risk att jag står där utan medicin.
När jag kom hem tog jag en kopp te och en tunnbrödsmacka - inget chai, det har inte kommit ännu. Och så satte jag mig i soffan och började läsa på tredje delen av "Maze Runner". Det är en ungdomsbok men det spelar ingen roll. Jag gillar genren och ungdomsböcker är lättlästa, det går fort att läsa ut dem. Sen blev jag trött och lade mig ner i soffan. Katten kom och kurade ihop sig hos mig. Det är så mysigt att ha henne så varm och kurrandes bredvid sig. Hon är en gammal dam nu, 16 år i år. Hon börjar tackla av lite. Sover mer än förut och ibland när hon ska hoppa upp på saker så klantar hon till det och missar. Men så är hon stundvis väldigt vig och hoppar och leker. Jag hoppas att vi får behålla henne i många år till, men det vet man ju inte, precis som med människor. Hon är så underbar. Jag har svårt att tänka mig livet utan henne, det kommer att bli väldigt tomt.
Till middag skulle vi äta lammsteken jag kört Sous Vide. Hmmm....stek? När jag öppnade påsen igår var det klart och tydligt att det inte längre var en stek, det var typ pulled lamm, eller lammpölsa kanske är en bättre beskrivning. Det är helt uppenbart att jag kört den för länge. Sjukt svårt att beräkna tid när jag läst allt mellan 6-24 timmar. Jag körde den i 8 timmar och det var alldeles för länge. Troligtvis var det för att den var marinerad, alltså redan mjuk och hade därför inte alls behövt lång tid. Ja ja *suck* Vi åt den i hamburgerbröd med sallad, ost, dressing och avokado- & löksalsa. Det funkade. Jag gillar inte alls att misslyckas i köket (jag gillar inte att misslyckas någonstans faktiskt) men när jag ändå gör det så är det lika bra att göra det rejält. Ett praktfiasko är mycket bättre än ett ljummet "sisådär" resultat. Det blev i alla fall massor kvar så då gjorde jag pastasås. I med chilisås, krossade tomater, lök och kryddor. Så där ja! Då är det inte helt misslyckat i alla fall.
På kvällen åkte vi till tippen med trädgårdsavfallet. Det var lika bra att få iväg det direkt. Det varma vädret slog om till kyligt medan vi var på tippen. Usch! Jag blev riktigt kall. När vi kom hem beslöt jag mig därför för att ta ett bad i spapoolen. Det var jätteskönt. Då fick jag upp värmen i kroppen. Men jag hade ändå fått rejäl värk i armen. Om det var kylan eller om det skulle ha kommit ändå vet jag inte. Jag tycker att jag klarade mig bra under dagen, det var framåt kvällen det smög sig på mig. Jag blev besviken. Och då blev jag besviken för att jag blev besviken. Jag vet ju egentligen att värken inte är något som kommer att försvinna som om man trycker på en knapp. Det har varit så bra ett par dagar och jag har mot bättre vetande hoppats att det är över nu. Dumma mig! Jag borde vet bättre, men samtidigt är det skönare att tänka positivt. Jag tror, trots bakslagen, att det i långa loppet hjälper mig bli bättre. Men ändå....äh, tusan också!
Idag var vi en begränsad skara handläggare. Tre stycken var borta. Vilken tur att jag inte hade några möten idag då kunde jag för en gångs skull sätta in stöten och jobba med ärenden. Visst, möten och projektarbete är en del av mitt jobb det med, ibland mer och ibland mindre. Men det känns som om jag inte kunna handlägga ostört under en hel dag på evigheter. Det var skönt att bara tuta och köra och ta ärende efter ärende efter ärende. Det gick bra hela dagen. Jag mådde bra och hade endast lite ont.
Jag ringde och pratade med en sköterska på Neurologi mottagningen. Jag berättade att jag hittat en burk Saroten så de kunde stryka den begäran om nytt recept. Cymbalan behöver jag dock snart påfyllning. Hon skulle se om en annan läkare än J kunde skriva under det för J var upptagen den här veckan. Det är ingen omedelbar kris, men jag bör få nytt recept i slutet av veckan annars är det risk att jag står där utan medicin.
När jag kom hem tog jag en kopp te och en tunnbrödsmacka - inget chai, det har inte kommit ännu. Och så satte jag mig i soffan och började läsa på tredje delen av "Maze Runner". Det är en ungdomsbok men det spelar ingen roll. Jag gillar genren och ungdomsböcker är lättlästa, det går fort att läsa ut dem. Sen blev jag trött och lade mig ner i soffan. Katten kom och kurade ihop sig hos mig. Det är så mysigt att ha henne så varm och kurrandes bredvid sig. Hon är en gammal dam nu, 16 år i år. Hon börjar tackla av lite. Sover mer än förut och ibland när hon ska hoppa upp på saker så klantar hon till det och missar. Men så är hon stundvis väldigt vig och hoppar och leker. Jag hoppas att vi får behålla henne i många år till, men det vet man ju inte, precis som med människor. Hon är så underbar. Jag har svårt att tänka mig livet utan henne, det kommer att bli väldigt tomt.
Till middag skulle vi äta lammsteken jag kört Sous Vide. Hmmm....stek? När jag öppnade påsen igår var det klart och tydligt att det inte längre var en stek, det var typ pulled lamm, eller lammpölsa kanske är en bättre beskrivning. Det är helt uppenbart att jag kört den för länge. Sjukt svårt att beräkna tid när jag läst allt mellan 6-24 timmar. Jag körde den i 8 timmar och det var alldeles för länge. Troligtvis var det för att den var marinerad, alltså redan mjuk och hade därför inte alls behövt lång tid. Ja ja *suck* Vi åt den i hamburgerbröd med sallad, ost, dressing och avokado- & löksalsa. Det funkade. Jag gillar inte alls att misslyckas i köket (jag gillar inte att misslyckas någonstans faktiskt) men när jag ändå gör det så är det lika bra att göra det rejält. Ett praktfiasko är mycket bättre än ett ljummet "sisådär" resultat. Det blev i alla fall massor kvar så då gjorde jag pastasås. I med chilisås, krossade tomater, lök och kryddor. Så där ja! Då är det inte helt misslyckat i alla fall.
På kvällen åkte vi till tippen med trädgårdsavfallet. Det var lika bra att få iväg det direkt. Det varma vädret slog om till kyligt medan vi var på tippen. Usch! Jag blev riktigt kall. När vi kom hem beslöt jag mig därför för att ta ett bad i spapoolen. Det var jätteskönt. Då fick jag upp värmen i kroppen. Men jag hade ändå fått rejäl värk i armen. Om det var kylan eller om det skulle ha kommit ändå vet jag inte. Jag tycker att jag klarade mig bra under dagen, det var framåt kvällen det smög sig på mig. Jag blev besviken. Och då blev jag besviken för att jag blev besviken. Jag vet ju egentligen att värken inte är något som kommer att försvinna som om man trycker på en knapp. Det har varit så bra ett par dagar och jag har mot bättre vetande hoppats att det är över nu. Dumma mig! Jag borde vet bättre, men samtidigt är det skönare att tänka positivt. Jag tror, trots bakslagen, att det i långa loppet hjälper mig bli bättre. Men ändå....äh, tusan också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar