Dag 467 (322) - hemsk, hemsk natt, men bra slut på dagen

Jösses vilken eländig natt. Kylan hade krupit så långt in i kroppen att jag omöjligen kunde få upp värmen trots mitt tjocka täcke. Jag gav upp och tog på mig min trotjänare, den långärmade t-shirten. Det blev lite bättre då, men det var tji omöjligt att få någon ordentlig sömn. På morgonen var jag ett vrak. Jag såg ut som sju svåra år, mer som 80 år än 50 år. (inte för att 80-åringar ser ut som sju svåra år, men de flesta ser inte ut som de är 50.) Men jag hade trots nattens umbäranden inte så himla mycket värk, kanske en 4:a-5:a. Duschen var dock allt annat än skön. Det blir så när jag har de här krypningarna och ömheten i huden. Det varma vattnet gör att krypningarna dubbleras och det gör ont att torka sig med handduken. Om man står ut med det så brukar det bli bättre när jag smörjt in mig, så blev det idag som tur är. Jag förstod det. Jag skulle aldrig ha sagt högt att jag trodde det vänt och gick åt rätt håll. Din dumskalle, det blir ju alltid ett bakslag då! (fast det har faktiskt blivit bättre, så det så!)

Det var molnigt och lite dystert väder ute. På radion sa det att det skulle komma regn och eventuellt snöslask. Framåt lunch började det duggregna. Regn kan jag stå ut med men jag hoppas snöslasket håller sig borta.

Jag är fortfarande lite domnad på väster ansiktshalva men den "vanliga" värken har sjunkit undan och håller sig på låg. Jag ringde in receptförnyelse på Saroten som nästan är slut, och på Cymbala när jag ändå ringde. Tyvärr visste jag inte doserna men de har det ju skrivet i journalen så det borde funka ändå. Jag får kolla imorgon.

Här kommer ett roligt ord: CrossBorderMergerReceptionNotificationAcknowledgement. Då vet ni lite vad jag sysslar med på jobbet :)

När jag skulle sluta för dagen var jag dödstrött. Det var med tunga steg jag gick ut från verket. När jag kom ut möttes jag av en underbar doft av fräscht regn. Åh vad jag älskar den doften. Det doftar rent liksom. Då lyftes själen en smula och jag stod still och bara njöt någon minut innan jag gick till bussen och åkte hem. Idag kördes bussen av en man som tydligen fått körkortet i flingpaketet. Han alternerade mellan att rusa motorn, hacka sig fram och plötsligt köra fort för att sen tvärbromsa. Det var inte en trevlig bussresa. 

Jag orkade ingenting när jag kom hem. Bytte till pyjamasbyxor och en t-shirt och gick och lade mig på sängen under en filt. Jag läste lite på mobilen och sen somnade jag. När jag somnade var det molnigt och grått ute och när jag vaknade sken solen från en blå himmel. Det är alltid lite svårt att komma igång efter att ha tagit en tupplur men när jag väl kommer upp och har gnuggat sömnen ur ögonen så blev jag jättepigg. Jag hade bara ont på "låg". Den där tuppluren gjorde susen.

Jag lagade mat. Det blev en vegetarisk morotslasagne. Vi vill gärna äta vegetariskt i alla fall en dag i veckan. Efter maten blev jag så sugen på en promenad. Jag frågade Lars och han hade fått samma idé som jag. Det var så fint väder ute, med solen som sken, och jag kände mig pigg och stark. Sagt och gjort.  Fram med gympaskorna. Och dessutom lockade vi med Lilleman. Han - liksom de flesta andra ungdomar - sitter mycket framför datorn så det skadar inte att få lite luft. Han protesterade bara lite grann. När vi vek av runt huset mötte vi en mamma med son. Det var en klasskompis till Lilleman. Sen när vi gick upp i skogen mötte vi en grannfru med sin flicka. Ja se där, fler är ute och vallar sina barn :)

Det var verkligen en skön promenad. Vi gick upp till slalombacken. Där blåste det som på kalfjället, men det var skönt ändå för solen värmde. Lilleman och Lars sprang uppför en hög slänt några gånger. Bra träning. Jag höll mig nere på vägen jag. Backträning får vänta ett tag, i alla fall tills jag fått någon ordning på muskelstyrkan jag förlorat. Promenaden blev tre kilometer. Det är rätt lagom för mina ben. Det  är sorgligt hur illa ställt det kan bli med kroppen i samband med sjukdom och knaprande av medicin. Men nu när jag mår bättre är jag ivrig att ta tag i "mig själv" igen och få någon ordning på kroppen. Jag har inte hört något från sjukgymnasten än men det har ju varit påskledighet så det är väl inte konstigt. Promenader är gratis och skönt och jag har inga mentala hinder, så tills det blir någon annan form av träning får promenader duga. 

Tänk att en dag som började i elände kan sluta på topp. Vad härligt! När jag gick och lade mig var det första gången på "for ever" som jag i princip inte hade någon värk.