Dag 466 (321) - domningar i ansiktet helt plötsligt?

Jag vaknade och tänkte omedelbart "Nej". Men jag hade tur, klockan var bara tio i fem så jag kunde somna om igen. Tänk att det finns de som går upp så tidigt. Flera av min arbetskamrater gör det. Jag är verkligen ingen morgonmänniska så jag kan inte tänka mig att gå upp tidigare än jag absolut måste. Men man är ju olika, och tur är det. Och jag har dessutom extra tur som bor så nära mitt jobb.

Solen skiner idag med. Visserligen bakom molnslöjor men ändå, den skiner. Det är varmare idag. Hoppas det fortsätter så. Plus åtta grader vid lunchtid.

Inget "ont" att tala om på morgonen. Jag kanske till och med kan sträcka mig till att säga att det är det minsta  ont jag haft sen operationen...äh, faktiskt sen långt före operationen. Vad ska vi tro om det? Jag vill inte "jinxa" något men är försiktigt hoppfull.

Min nya arbetskamrat kom inte till jobbet idag. Hon var tyvärr tvungen att ta sin hund till veterinären. På sätt och vis var det bra - alltså inte att hennes hund måste till veterinären, det är ju inget kul - men för jag hade inte haft möjlighet att ta hand om henne idag. Jag fick hastigt och lustigt förbereda inför en demo som ska ske i morgon.

På lunchen kände jag plötsligt att det började "tingla" i huden på vänster sida av ansiktet. Som när en tandläkarbedövning håller på att gå ur. Det blev värre allt eftersom lunchen pågick. Från ögat och ner mot halsen. Jag har bitit mig i tungan också. Konstigt? Jag har ju domningar på rygg, arm, lår och till viss del framsidan på vänster sida, men sällan i ansiktet. Väldigt sällan. Ja det passar väl bra att slänga in nya problem nu när jag faktiskt inte har vidare ont alls på de vanliga ställena. Obs, ironi! 

Det sprider sig över näsan och ut mot höger kind nu. En smula oroad...


Okej, jag fick så lov att läsa om Cymbalta i Fass igen. Där står att Parestsi är en vanlig biverkan. Paresti betyder domning. Verkar ju  i och för sig märkligt om denna bieffekt kommer nu när jag ätit medicinen i två veckor, men vem vet? Bara att hålla koll så det inte blir värre.


... Det blev bättre framåt eftermiddagen men försvann inte helt.


Jag sov när jag kom hem. I soffan på värmedynan. Skönt. Sen var det bara att ladda om eftersom jag skulle på logemöte. Efter mötet var det som vanligt middag. Jag satt med trevliga systrar - de flesta är ju väldigt trevliga, men vissa är lite mer öppna för nya bekantskaper än andra. Vi pratade om allt och ingenting och skrattade. Kul. Men jag tror att jag satt i drag. Det brukar vara kallt i matsalen så jag var redo med en kofta, men mot slutet på kvällen började ändå den där ack så bekanta värken smyga sig på mig. Den där värken jag får när jag blivit kall. Nej, nej, nej...jag vägrar få ont. Jag smög iväg efter kaffet. Hoppas att kylan inte hunnit sätta sig i kroppen för då blir det ingen rolig natt.