Dag 459 (314) - första morgonen utan värk (nästan) och samtal med läkare

Ännu en bra natt. Jag gillar det här, fortsätt gärna så. Att få sova gott och inte ha ont är allt jag behöver i mitt påskägg (nä, jag vill ha massor med godis också!). Solen skiner från en blå himmel. Det ser väldigt varmt ut. Man kan lura sig att tro att det är sommar ute, men det är det verkligen inte. Det är bara 1 plusgrad på morgonen. Det är inte sommarvärme precis. När jag vaknade hade jag för första gången på en evighet knappt någon värk.  Värt att notera, absolut. Men jag är lite försiktig i att ropa hurra för det brukar ju komma tillbaka och bita mig i rumpan när jag tror att det börjar bli bättre. 

Doktor J ringde mig på förmiddagen. Hon berättade att Doktor V.K. sagt att känselbortfallet (domningarna) inte gick att göra något åt. Värk kan man åtgärda, men inte domningar. Det har med nervtrådarna att göra. De måste läka och det kan ta väldigt lång tid. Jag måste lära mig leva med det. Trist, men det är inte hela världen. Det viktigaste är att värken försvinner. Hon var glad att höra att jag haft en värkfri dag och hoppades att Cymbalta har en bra effekt på värken även framöver. 

Jag slutade lite tidigare och stora sonen hämtade mig. Neurokirurgen som opererade mig, Doktor A, skulle ringa mig och jag ville inte sitta på bussen precis då. Jag hann  hem och hann dricka en kopp te innan han ringde. Han berättade samma som doktor V.K, att bilderna från magnetröntgen såg jättebra ut. Jag frågade om jag kunde få tillbaka problemen, att lilla hjärnan skulle fall ner igen och att min syrinx skulle växa igen. Han svarade mig med ett bestämt "- NEJ". Det var skönt att höra. Han frågade hur jag mår och om jag har problem fortfarande. Jag berättade om mina symtom och frågade vad han trodde. Han sa i princip samma som Doktor J sa i morse. Sen sa han att man tyvärr inte kan utesluta att det blivit permanenta skador på ryggmärgen, även fast det såg bra ut på magnetröntgenbilderna. Det får tiden utvisa. Det var lite jobbigt att höra det. Jag vet ju att det finns en sådan risk, det har jag alltid vetat, men jag vill helst inte tänka på det. 

Efter samtalet med doktorn lade jag mig på sängen för att vila, och somnade. Jag var väldigt trött. Funderar lite över min trötthet. Från början var jag jättetrött och sov alltid när jag kom hem. Det blev bättre och bättre allt eftersom tiden gick. Jag kände mig inte längre helt slut när jag kom hem. Ibland tog jag en tupplur och ibland inte. I och med att jag blev piggare så orkade jag mer och mer. Både på jobbet och hemma. Jag började få känning av mitt gamla jag. Men sen någon vecka har jag blivit tröttare igen och tagit tupplurar var och varannan dag. Varför är det så? Min gissning är att det är på grund av att jag gör mer nu och tröttar ut mig på ett sätt jag inte kunde göra från början. Det verkar kanske konstigt för de som är "normala" men den resan jag varit med om har påverkat mig enormt. Det som inte är tröttande för andra är det för mig. Att jobba aktivt med skarp hjärna hela dagen, handla och laga mat, städa, umgås, ta promenader...ja allt det där som jag vanligtvis gjorde utan problem är nu en utmaning. Det är som att jag måste ta små små myrsteg framåt. Nu när jag är mycket piggare tar jag troligtvis i lite för mycket. Elefantsteg. För så är jag. Allt eller inget, och dåligt tålamod på det. Jag måste inse att jag inte är tillbaka till "mig" än. Jag känner mig på rätt väg men måste tvinga mig själv att inte rusa iväg för snabbt... tålamod, tålamod. 

Curry myste med mig. Hon gör verkligen skäl för namnet för hon kurrar hela tiden (plus att hon är trefärgad och den röda färgen är mer curryfärg än röd.)

Vi åt torskrygg med äggsås och potatis till middag. Det är en av mina favoriträtter. Man ska mosa ihop allt till en röra och sen sleva in det i munnen. Jättegott! På kvällen gick vi och lade oss rätt tidigt. Jag var trött trots att jag sovit på eftermiddagen.