Dag 452 (307) - sista graderingen i ordern

Nollgradigt och frisk och krispig luft på morgonen. Solen tittade fram bakom  jagande molntussar. Skönt! Jag hade dock lite mer ont än vanligt på morgonen och var trött, så trött. Jag är alltid trött på morgonen nu för tiden. Jag tror att lite har att göra med medicinen jag tar på kvällen, Saroten. Den har en sövande effekt och om man tar den för sent är det risk att man blir mosig på morgonen. När jag väl kommit upp ur sängen och kommit igång brukar jag bli pigg, så även idag.

Jobb, möte, lunch, jobb...sen var det dags att gå hem. Det var skönt att komma hem eftersom jag fortfarande hade rätt ont. Sådär "ont i skinnet" ont. Det är konstigt hur man tänker. Jag hade en idé om att jag inte skulle ha lika ont nu när jag varit hos läkaren och fått bekräftat att syrinxen (cystan) krympt och att ryggmärgskanalen håller på att återfå sin rätta form. Men så är det såklart inte. Jag måste ha tålamod *suck* men jag är lite dålig på det där med tålamod. Lite illamående idag. Det kan vara den nya medicinen, vi får se. Jag tog en tupplur och sen en dusch. Jag tänkte att det var bäst att hålla igång och röra på kroppen, det brukar bli bättre då. Så jag plockade undan och grejade lite innan det var dags att göra sig iordning inför kvällens gradering på logen. 

Det var dags för tredje graderingen, den sista i logen. Jag kände mig extra pirrig, vet inte varför, och när jag frågade de andra två recipienderna så var de också extra pirriga. Kanske det var allvaret i att det var sista graden? Graderingen var väldigt högtidlig och fin. Sen blev det middag, skålande och sång. Och så *tadaaaa* dags för mitt tal. Oj oj. Innan var jag jättenervös men när jag väl ställde mig upp så rann det av mig. Så som nervositeten gör innan en utbildning. Jag behövde knappt titta på fusklappen. Jag tycker att det gick väldigt bra. Jag tappade inte tråden och rösten höll. Jag kände mig nöjd efteråt. Min fadder gav mig en kram och sa att hon var stolt över att vara min fadder. Jag hoppas att de andra systrarna uppskattade talet för jag har verkligen lagt in hjärta och själ i det. Jag funderar över det där med bekräftelse. Det är en jätteskön känsla i kroppen att få positiv feed-back. En komplimang över en tröja räcker. Eller en klapp i ryggen och "- det där gjorde du bra". Jag har lagt ner rätt mycket jobb får att få till ett tal som jag verkligen kunde stå för, kort men koncist. Det var inte lätt. Jag blev väldigt glad över den feed-back jag fick. Det växer man på. Gödning som får självförtroendet att växa. Nu är jag fullvärdig syster i Rebeckaordern. Det känns fin-fint! Och jag kände mig fin i min nya kjol. Nu behöver jag en kavaj. Jag har lånat en av svägerskan men jag kan ju inte ha kvar den för evigt, om hon inte säljer den till mig vill säga. Annars köper jag en egen.