Dag 477 (332) - sista april

I natt har jag sovit gott, men jag vaknade halv sju idag med. Detta fast att jag gick och lade mig vid halv ett igår. Jag tvingade mig ännu en gång att somna om. Kanske vissa tycker det är lika bra att gå upp när man ändå är vaken, men jag vet att jag behöver sömnen så väl så jag tvingar mig själv att somna om. Först var det lite oroligt, i dvala liksom, sen somnade jag rejält och vaknade vid nio. Mycket bättre. Liksom igår var värken på låg. Vi åt frukost i lugn och ro. Solen skiner från en blå himmel där skinande vita molntussar leker tafatt. Det är fyra grader plus, ingen vårvärme precis. Det gör inte så mycket egentligen. Solen och ljuset är det viktiga. Det hade kunnat spöregna eller snöa. Jag är nöjd ändå (fast egentligen vill jag ju ha värmen också). 

Plötsligt på att jag glömt att ta medicinen...igen! *Facepalm*. Nu var klockan halv elva. Jag skyndade mig att ta den. Vad var det som påminde mig? Jo värken. Precis som igår. Jag blir galen på  mig själv. Den stegrande värken påminde mig att jag glömt medicinen. Jag vet varför jag glömmer det. Förut hade jag ett larm ställt på mobilen. Gick upp och tog medicinen och sen lade jag mig igen och somnade om. Nu när jag tar både Gabapentin och Cymbalta tar jag dem efter jag ätit frukost. En vanlig bieffekt av Cymbalta är illamående så läkaren sa att det är viktigt att ta den efter frukost. På vardagarna funkar det ju bra eftersom jag alltid äter havregrynsgröt innan jag åker till jobbet. Men på helgerna sover vi längre och äter sen frukost. Det är därför jag glömmer, därför jag tar den för sent och värken kommer som ett brev på posten. Jag måste lägga om mina rutiner på helgen, det är helt klart. 

Jag trotsade "ontet" och bytte sängkläder, tog reda på torr tvätt och satte igång en ny tvätt i tvättmaskinen. Sen kalkade vi av kaffemaskinen och plockade ur diskmaskinen. Jag vägrar att ge värken något utrymme. Det kan faktiskt fungera. Inte fullt ut men i alla fall så det blir uthärdligt. Det finns ju kurser i värkhantering, jag antar att det är det man lär sig. Att inte låta värken ta över. Kanske vore en bra idé att gå en sån kurs. Ifall att värken inte försvinner. Hmm...förresten, vad har hänt med remissen till sjukgymnastik? Jag måste nog ringa till vårdcentralen om jag inte får en tid snart. 

Lars åkte ut och gjorde ärenden och grabbarna var instängda i sina rum. Det var alldeles tyst i huset. Ingen tv, ingen radio, inget stoj. Jag bara sitter i soffan och njuter av ensamheten, tystnaden och lugnet. Jag har behov av det just nu. Jag laddar nämligen batterierna på olika sätt beroende på behov. Ibland är det genom umgänget med familj och vänner eller att jobba, ibland att titta på film eller läsa en bok, ibland att promenera (helst i skogen) och ibland att vara ensam. En lagom balans av allt är att föredra. 

Under tiden jag satt och fundelurade på livet i största allmänhet så kom jag på att det borde finnas en app för påminnelse att ta medicin. Jag kollade och jo det finns det, massor. Jag valde en fått bra betyg. den var väldigt enkel att hantera och på utsatt tid fick jag en påminnelse. Superbra! Värken sjunk ner till behaglig nivå efter någon timme. Och när jag säger behaglig nivå så är det en trea kanske. En trea nu skulle säkert ha varit en sjua förut, innan jag fick den här förbenade värken, men man vänjer sig. Man får en annan smärttålighet, och då var jag ändå väldigt smärttålig förut också. 

Ikväll är det vår tur att ha middag för våra vänner, vår "sista söndagen i månaden middag". Vanligtvis brukar vi grilla på sista april. Det är nästan lag på det, som på midsommarafton. Fast idag kommer vi inte att göra det. Vaffö då då? som Rumpnissarna säger i Ronja rövardotter. Jo nu har jag ju en Sous Vide cirkulator och sen den har kommit i i huset har den blivit en favorit i köket. Köttet blir så otroligt bra när man använder den (om man nu inte gör pastej av lammstek en vill säga...). Så nä, inget grillat idag. Det blir Sous Videad fläskytterfilé, potatisgratäng pimpad med getost och rosépepparsås. Det blir förhoppningsvis jättegott *håller tummarna* annars blir det till att beställa pizza!

Köttet blev  väldigt gott. Saftigt och smakrikt. Sous Vide är en fantastiskt sätt att laga mat på. Vi hade det väldigt trevligt. Vinet flödade och skratten ekade mellan väggarna. Humöret var på topp och musiken var bra. Vi både sittdansade och dansade "på riktigt" på golvet. Dörren till altanen stod öppen hela kvällen eftersom det var så varmt. Så kul när en vanlig middag blir ett party. Det var vi, Lars syster med familj och herr och fru M. Jag har inte många vänner men de jag har är riktiga rejäla och äkta vänner. Det är kvalitet och inte kvantitet som är viktigt, tycker jag i alla fall. Plötsligt var klockan ett på natten. Jag var helt osannolikt pigg. Värken var som bortblåst. Jag mådde prima. Tänk om det alltid kunde vara så här! Ok, jag drack några glas vin och en god drink som fru K blandade, men  varannan vatten funkar väldigt bra. Jag tog min medicin i tid. Påminnelse appen i mobilen fungerar bra. 

Barnen var ute på gården och eldade på roten till en syren som Lars kapade i höstas. På så sätt fick vi en egen majbrasa. Mysigt och praktiskt på en gång. 

Värken då? Skillnaden mellan nu på kvällen och på förmiddagen är markant. Jag har nästan inget ont alls, en tvåa kanske. Jag gillar läget just nu. Passar på att njuta av trevligt sällskap, vin och att värken håller sig borta. Varje minut är viktig, så dyrbar. Vi har  ju  en begränsad tid här på jorden. Jag har varken valt eller önskat den här Chiari struntet eller den dumma cystan, men sånt är livet. Man kliver på minor ibland och kan inget göra än att göra det bästa av situationen.

Dag 476 (331) - kalasdax!

Det var svårt att somna igår. Det brukar det nästan aldrig vara så det var frustrerande. Jag ar ju trött för tusan. Men jag somnade till slut och sov fram till tidig morgon. Jag vaknade halv sju. Det var väl onödigt. Nu när jag får ha sovmorgon så vaknar jag tidigt. Typiskt. Men jag somnade om. Eller låg i någon form av dvala i alla fall. När Lars gick upp vaknade jag och var riktigt trött. Typiskt, ännu en gång. Det är inte kul när sömnen strular. 

När jag gick upp och åt frukost kändes det bra. Förutom att jag hade huvudvärk. Men efter ett tag smög sig nervvärken på. Och jag blev varm och svettig. Inte bra. Jag kände mig helt ur synk när vi begav oss till brorsan för att fira fröken T som fyller tre år. Jag ville nästan gråta för jag tycker det är så orättvist att jag ska må så här precis nu, nu när jag ska på kalas och ha roligt. När jag ska umgås med familjen, med mamma, syrran och brorsan och deras familjer. Jag bet ihop och hoppades att det inte skulle märkas. Jag hade tur för efter ett tag försvann den där värsta värken och värmen försvann också. Men då började jag såklart småfrysa istället. Vilken tur att jag hade en kofta, det gick bra ändå. Vad skönt, jag vill ju kunna ha roligt på kalaset.

På kalaset var det stoj och skratt. Unge herr T vill hemskt gärna göra samma saker som storasyster så ibland blir det lite gråt också, men så är det ju med barn. Det skiftar fort i hockey sa jag och då sa fröken T detsamma. Gullungen. Vi åt en väldigt god smörgåstårta som brorsan och hans tjej E gjort. Sen åt vi tårta som syrran gjort. En vacker fjärilstårta som också var jättegod. Däremellan var det paketöppning och lek. Ibland saknar jag småbarnsåren, men det blir inga mer småbarn här inte. Nu får jag se fram emot barnbarn, om det nu blir några. Tills dess kan jag ju njuta av brorsans barn.

När vi kom hem från kalaset satte vi igång kycklingfilé Sous Vide. Sen städade vi. Mest jag för Lars hade fått hemskt ont i en axel. Jag flög fram som en galning. Jag dammsög, dammade och plockade undan. Satte igång en tvätt och sen en till. Jag städade så jag blev alldeles svettig. Det låter kanske jobbigt, och det är det ju också. Men inte bara jobbigt, det är skönt också. Som jag sagt förut så mår jag bra när jag får jobba mig helt slut och svettig. Spöa skiten ur mig själv så att säga. Att sitta vid ett skrivbord hela dagarna passar mig egentligen inte (fast jag trivs ändå väldigt bra på verket, annars hade jag inte stannat så länge som jag gjort). Kycklingen blev kanongod. Jag tänkte först att vi skulle behöva steka på filéerna så de fick lite färg, men det behövdes inte. Jag skar upp dem i skivor och serverade dem så. Det behöver inte vara krångligt för att det ska vara gott. Ibland förvånas jag över hur märkvärdigt det "måste" vara. Det duger så bra med enkel mat, bara den är vällagad. Som idag, kyckling med ris och bea. Kycklingen var saftig och smakrik. Mums vad gott det var. 

Värken från i morse är ett minne blott. Varför fick jag så ont i morse? Ovanligt ont för att vara nu. Jag tror att det till viss del kan bero på att jag tog medicinen för sent. Morgondosen tar jag mellan åtta och nio på morgonen, men idag tog jag den efter elva. Det var alldeles för sent. Kan vara det, eller så var det bara så, av ingen orsak alls. 

Dag 475 (330) - sliten...

Jag sov hyfsat men inte bra. Vaknade ett antal gånger och hade lite svårt att somna om. Men det är fredag idag. Skönt! Sen är det tre lediga dagar som väntar. Tre morgnar när jag kan sova tills jag vaknar. Oavsett hur natten har varit så är det härligt. Jag hade inte så mycket nervsmärta på morgonen, men tyvärr en rejäl nacksmärta. Kan vara en tillfällighet, kanske på grund av att jag sovit oroligt. Vi får se hur det artar sig under dagen. 

Vis av skadan från tidigare dagar så svepte jag en filt runtom benen och tog på halsduken (eller egentligen en "tub" då) redan på morgonen så jag inte skulle bli kall. 

På lunchen gick ett helt gäng till Bryners och åt. Nästa vecka flyttar sex handläggare från vårt team till ett annat. Det är första delen av omorganisationen vår avdelning genomgår. Vi ville äta en sista gemensam lunch tillsammans. Ironiskt nog var det små runda bord så vi kunde inte sitta tillsammans. Jag valde bakad potatis med skagenröra. Den var helt ok, men kanske inte värd  95 kronor. Det fanns dock godis till kaffet så det vägde upp den lite tråkiga potatisen. Ute blåste det kallt, riktigt ogint. Termometern visar plusgrader men det känns som minusgrader i blåsten. Vi skyndade tillbaka till jobbet. 

När vi kom tillbaka från lunchen packade jag ner det mesta av mina grejer i två lådor. Vi flyttar i slutet av nästa vecka och eftersom jag är ledig torsdag och fredag så det är lika bra att få det gjort. Vi har jobbat undan bra och ligger på ett bra datum på ärendena i kön så jag kunde göra det med gott samvete. Känns onödigt att packa när jag ska flytta tvärs över rummet, några meter bara. Men nu är det så, det är flyttkillar som flyttar allt. 

På eftermiddagen dippade jag rejält. Jag vet inte varför. Jag hade fått lite mer ont än på morgonen, men det var fortfarande hanterbart. Jag tror inte det var värken, nä jag kände mig trött och slut. På väg till bussen smet gick jag in på Apoteket för att hämta ut Cymbala. Jag fick vänta jättelänge och började svettas, rejält. Skitjobbigt rent utsagt. Sen ut i kylan. Inte bra. Jag skyndade mig till Navet (busstationen). Som tur är kom bussen efter bara någon minut. Min svägerska kom precis när jag skulle gå ombord. Vi satt tillsammans och pratade på väg hem. När jag gick av bussen drog jag upp huvan och skyndade mig hem. 

Mer värk i armen men nackvärken var skönt nog borta. Jag bytte om till pyjamasbyxor, luddsockar och fleecetröja. Sen lade jag mig på soffan under en filt och ....tadaaaa....somnade! Ingen högoddsare precis. Jag vaknade när Lars kom hem. Jag hade planerat att göra kyckling till middag men jag var fortfarande ur humör, sliten liksom. Det var inte första gången jag funderade över hur jag ska kunna gå tillbaka och jobba 100% om en månad. Vi beslöt att köpa kinamat istället så CherryWoken fick laga maten idag. Medan vi åt tittade vi på första avsnittet av "The 100". Lilleman ville inte se den när vi tittade på den förut, men nu ville han göra det så vi började från början igen. Det är en bra och spännande serie så jag ser den gärna igen. Senare på kvällen tittade vi på första "Star Trek". Den första av de nya filmerna alltså. Live long and prosper!

Dag 474 (329) - en riktigt bra dag, kakor och HBO

Jag sov vansinnigt gott! Alltså helt otroligt. Jag trodde nog att det skulle vara svårt att somna efter att ha sovit några timmar på eftermiddagen, men icke. Jag lade mig vid en tjugo i elva och måste ha somnat direkt. Sen sov jag hela natten fram till fem på morgonen. Då vaknade jag till, kollade på klockan, somnade om och sov till det var dags att gå upp. Jag hade minimal värk, en tvåa. Vilken skillnad från igår. Så mysko. Men jag är tacksam för varje bra natt och/eller dag. Det är underbart att börja dagen med energin på topp.

Dagen fortsatte i samma positiva anda. Jag tog en promenad med arbetskompisar på lunchen. Solen värmde gott. Sen till fika bjöd jag och en annan tjej, G, på fika. Vi har båda fyllt 50 år och blivit uppvaktade av arbetskompisarna och vi ville såklart tacka dem med lite go' fika. Jag hade med Silvia kaka, drömmar och svärmorskakor som var över sen mitt party (Alltså de har legat i frysen så det var inte gammalt dammigt fikabröd) och G bjöd på kärleksmums och chokladsnittar. 

Jag tog bilen hem idag eftersom Lars skulle på något galej med jobbet. När jag kom hem var jag fortfarande pigg och hade bara lite värk. Jag säger det igen, vilken skillnad från igår! Eftersom jag inte var trött och hade så ont att jag behövde en tupplur så beslöt jag mig för att titta på tv. Vanligtvis gör jag inte det när jag kommer hem. Ibland tittar jag på en film men det är inte så ofta. Jag brukar mest vila i tystnad, ljuva tystnad, och rätt ofta somna. Men nu när jag kände som jag gjorde och Lars inte skulle komma hem förrän sent så tog jag chansen och tittade på "The Handmaids Tale" på HBO. De tre första avsnitten släpptes igår men jag tittade inte på dem då och jag var väldigt ivrig att se dem nu. Så där satt jag, i soffan under en filt och tittade och förfärades över första avsnittet. Åh hu! Jag har ju läst boken och vet vad den handlar om men jösses vilken skillnad det är att se historien få liv på tv:n. Jag såg avsnitt två på en gång. Sen fick jag göra en paus för att laga mat. Jag slängde ihop biffar med färska örter och kokade pasta och ärtor. Det blev gott. Biffar är min favoritmat. Jag kanske har nämnt det en eller två eller massor av gånger förut, men så är det. 

Direkt efter vi ätit tittade jag på det tredje avsnittet. Oj oj nu måste jag vänta ända tills nästa onsdag innan avsnitt fyra kommer. Den gamla filmen var urkass, men den här nya serien är SUVERÄN! Elisabeth Moss är sjukt bra som Offred. Sen är hon som spelar Serena Joy, the Comanders fru, väldigt bra. Jag har inte sett henne i något annat förut, tror jag inte i alla fall. Äh, alla var faktiskt bra. Ni som har HBO, missa inte den här fantastiska serien! 

Jag har fortfarande inte vidare ont. Hur är det möjligt att dagarna är så olika? Igår och idag är som....natt och dag, svart och vitt, bu och bä... Idag har jag varit väldigt varm, på gränsen till att svettas några gånger. Och definitivt svettats på väg hem för det var stekhett i bilen när jag hämtade den. Varför är jag varm idag när jag vara så kall igår? Det sitter liksom inuti kroppen. Termostaten är trasig. Även om det är jobbigt att svettas så föredrar jag värmen före kylan.

Dag 473 (328) - "Kalle koskit, långnäsa!"

Där trodde jag att jag skulle få en bra natt, att jag inte blivit kall under kvällen. Så fel jag hade. Jag har haft en helvetisk natt. Tydligen satte sig kylan i kroppen ändå, trots att jag inte kände det under kvällen. Värsta natten på väldigt länge. När det var dags att gå upp var jag ett vrak på grund av sömnlöshet och hade ont, så ont. Överallt! Eller ja, i vänster sida i alla fall. Det brände och stacks och sved i huden. Jag trodde jag skulle bli tokig av smärta. Jag ville bara dra täcket över huvudet och gråta. Men nä. Soldier on! Upp ur sängen och in i duschen. Basta! Här ska inte ligga och tycka synd om sig själv inte!

När vi skulle till att åka till jobbet började det plötsligt snöa. Och inte lite utan rejäla lapphandskar. Så märkligt det kändes. Helt snöfritt på marken och full snöstorm i luften. Det slutade efter bara några minuter. Sen drev molnen bort och himlen blev blå med vita molntussar och solen sken så vackert. Aprilväder, verkligen!

När jag kom till jobbet hade jag hemsk sveda i huden. Kläderna gjorde ont mot kroppen. Jag tog på mig en varm poncho och hämtade en kopp te. Sen virade jag en filt om benen. Så satt jag en lång stund tills jag kände att jag fick upp värmen i kroppen. Värken klingade av framåt lunch men är ändå intensivare än den varit på länge. Vad tror jag? En sexa kanske. Så bittert... Jag som har känt mig så stark och positiv. Som om jag kunde göra vad jag ville, inget som hindrade mig...utom Chiarin då. Just det, jag glömde den ett tag mitt i all upphetsning över hur "normal" jag kände mig. Även om det känns bättre nu än i morse så har jag ramlat ner i hålet igen och måste kravla mig upp. Det går långsamt och är plågsamt.



Efter lunch blev himlen vit igen och det började spöregna. Det har verkligen varit alla sorters väder idag. Det här vädret passar bra till mitt humör. Jag vill bara åka hem och ta på pyjamasen, dra på mig en varm filt och ta en tupplur. Det blev bara värre och värre allt eftersom dagen gick. När jag har så pass ont så är det svårt att koncentrera sig. Det tar liksom över hela mig. Hjärnan jobbar frenetiskt för att hantera värken. Jag blir även väldigt känslig för intryck. Jag gav upp en timme tidigare. Det var ingen idé att försöka jobba mer. 

När jag kom hem gjorde jag som jag önskat tidigare på dagen, jag bytte till pyjamas och drack en kopp Chai-te. Sen somnade jag i soffan under en varm filt. Jag sov ända till telefonen ringde och väckte mig vid kvart i fem. Jag hade sovit några timmar. Det var välbehövligt efter den eländiga natten. Värken hade lättat något. Om det var på en åtta tidigare i dag så var det en fyra nu. Fortfarande rätt högt men hanterbart. 

Vädret är fortsatt omväxlande. Blå himmel och sol byts till vit himmel och regn för att sen bli soligt igen. På kvällen stabiliserades vädret så efter middag och betalning av räkningar tog jag och Lars en promenad. En rejäl powerwalk som gjorde mig både vek i benen och svettig. Så skönt att få röra på sig ordentligt. Värken hade sjunkit ännu mer och var nu på en tvåa-trea. Som vanligt värst i armen. Jag undrar när det kommer att sluta sticka och bränna i armen? Om det kommer att sluta vill säga. 

Jag har varit väldigt ledsen under dagen. Jag har ännu en gång trott att det värsta varit över och att jag går mot ljusare tider. Och ännu en gång har jag gått på en nit. Hur många gånger kan man bli knockad innan man ger upp? Nä jag vägrar att ge upp, oavsett hur många nitar jag går på. Men det är så tröttande, jag är så trött på att måsta kämpa hela tiden. 

Dag 472 (327) - kallt, ack så kallt!

Farhågorna inför natten infriades inte, som tur är. Jag sov bra. Värken var på låg när jag steg upp. Inte lika lite som i helgen dock. Skynda långsamt Ingela, skynda långsamt! Vädret är inget vidare idag. Plus tre grader, men det blåser så kallt att det känns som minusgrader. Det snöar i Sverige idag. Mest väntas komma runt Gävle. Vi har ingen snö, inte än i alla fall. Hoppas den inte kommer hit. Burr, kall vår än så länge.

Framåt lunch hade jag fått mer värk. Det killar och sticks i vänster sida, värst i armen som vanligt. Det är kallt inne så jag sitter med en filt på benen. Det började sticka och dra upp över halsen och nacken också så jag tog på min halsduk. Man ska väl inte behöva frysa inne heller? Om kylan sätter sig i kroppen vet jag hur det blir. Jag känner hur kall jag är på rygg och rumpa. Måste tydligen vira filten kring hela mig. Mer kaffe!!

När jag kom hem kände jag mig eländig. Frysen ända in i själen och sveda och stickningar i hela vänster sida. Fy för den lede! Jag skulle vilja dra till med en hel harang med svordomar men ni får tänka er dem. Jag tog en kopp varm nyponsoppa och sen lade jag mig och sov ett tag. Jag hade på fleecepyjamasbyxor och fleecetröja, luddiga sockar och en varm filt. När jag vaknade var jag varm och värken var inte lika intensiv, förutom i armen där svedan var kvar. Jä*la armhelv*te! *suck* *SUCK* *JÄTTESUCK*

Ute har regnet övergått till snö men den lägger sig inte som tur är. Det är riktigt ogint ute. En positiv sak är i alla fall att jag fick ett paket med te idag. Nu kan jag dricka gott Chai-te igen. 

Tur att värken lade sig för på kvällen var det dags för möte med Paulinerna (W:6 damklubb). Lars skjutsade ner mig till stan. Flera Paulinersystrar är även Rebecka systrar. Jag träffade flera idag. Det är alltid trevligt att träffa dem här, under mer informella former. Men det är även trevligt att lära känna de som inte är Rebecka systrar. Jag satt vid ett bord där endast min fadder var Rebecka syster. Vi hade det väldigt trevligt. En syster bor i samma uppgång som logen. När vi träffades påpekade hon direkt kylan i lokalen. Hon hämtade en kofta och en schal/poncho som jag kunde låna. Tusen, tusen tack syster M!  Det gjorde susen, jag blev inte ett dugg kall. Vi åt en god middag och sen spelade vi Bingo. Jag vann ingenting men det gjorde inget för det var så trevligt, Vi hade jättekul och pratade och skrattade. Jag är så glad att jag har fått möjligheten att vara med i dessa gemenskaper. Både Paulinerna och Rebecka är så viktiga för mig. De fyller olika behov. Tänk att innan jag åkte till mötet var jag tveksam på grund av värken, men nu efteråt är jag oerhört tacksam att jag åkte.  Nu på kvällen när jag kommit hem från mötet är jag fylld av positiv energi och känner mig glad och lycklig. Jag har bara minimiläge på "värkbarometern". Det tackar jag för. Jag var oroad att kylan både tidigare idag och på kvällen skulle ställa till det för mig.

Dag 471 (326) - äh...

Jag sov gott i natt. När väckaren satte igång var jag fortfarande halvt i dvala och låg och lyssnade på musiken och nyheterna. Plötsligt kände jag mig pigg och skuttade upp ur sängen redo för en ny dag. Det var fyra grader plus och solen sken från en blå himmel. Ute på gatan körde en bil med vattenspridare. Jaha, nu kommer de och tar upp gruset. Vilken tur att vi sopade ut det sista igår! Jag mådde bra men fick en sådan där värmeattack. Den var inte över när jag kom till jobbet. Det är bara och genomlida den och hoppas att det inte kommer värk efteråt.

Idag var vi en begränsad skara handläggare. Tre stycken var borta. Vilken tur att jag inte hade några möten idag då kunde jag för en gångs skull sätta in stöten och jobba med ärenden. Visst, möten och projektarbete är en del av mitt jobb det med, ibland mer och ibland mindre. Men det känns som om jag inte kunna handlägga ostört under en hel dag på evigheter.  Det var skönt att bara tuta och köra och ta ärende efter ärende efter ärende. Det gick bra hela dagen. Jag mådde bra och hade endast lite ont. 

Jag ringde och pratade med en sköterska på Neurologi mottagningen. Jag berättade att jag hittat en burk Saroten så de kunde stryka den begäran om nytt recept. Cymbalan behöver jag dock snart påfyllning. Hon skulle se om en annan läkare än J kunde skriva under det för J var upptagen den här veckan. Det är ingen omedelbar kris, men jag bör få nytt recept i slutet av veckan annars är det risk att jag står där utan medicin. 

När jag kom hem tog jag en kopp te och en tunnbrödsmacka - inget chai, det har inte kommit ännu. Och så satte jag mig i soffan och började läsa på tredje delen av "Maze Runner". Det är en ungdomsbok men det spelar ingen roll. Jag gillar genren och ungdomsböcker är lättlästa, det går fort att läsa ut dem. Sen blev jag trött och lade mig ner i soffan. Katten kom och kurade ihop sig hos mig. Det är så mysigt att ha henne så varm och kurrandes bredvid sig.  Hon är en gammal dam nu, 16 år i år. Hon börjar tackla av lite. Sover mer än förut och ibland när hon ska hoppa upp på saker så klantar hon till det och missar. Men så är hon stundvis väldigt vig och hoppar och leker. Jag hoppas att vi får behålla henne i många år till, men det vet man ju inte, precis som med människor. Hon är så underbar. Jag har svårt att tänka mig livet utan henne, det kommer att bli väldigt tomt. 

Till middag skulle vi äta lammsteken jag kört Sous Vide. Hmmm....stek? När jag öppnade påsen igår var det klart och tydligt att det inte längre var en stek, det var typ pulled lamm, eller lammpölsa kanske är en bättre beskrivning. Det är helt uppenbart att jag kört den för länge. Sjukt svårt att beräkna tid när jag läst allt mellan 6-24 timmar. Jag körde den i 8 timmar och det var alldeles för länge. Troligtvis var det för att den var marinerad, alltså redan mjuk och hade därför inte alls behövt lång tid. Ja ja *suck* Vi åt den i hamburgerbröd med sallad, ost, dressing och avokado- & löksalsa. Det funkade. Jag gillar inte alls att misslyckas i köket (jag gillar inte att misslyckas någonstans faktiskt) men när jag ändå gör det så är det lika bra att göra det rejält. Ett praktfiasko är mycket bättre än ett ljummet "sisådär" resultat. Det blev i alla fall massor kvar så då gjorde jag pastasås. I med chilisås, krossade tomater, lök och kryddor. Så där ja! Då är det inte helt misslyckat i alla fall.

På kvällen åkte vi till tippen med trädgårdsavfallet. Det var lika bra att få iväg det direkt. Det varma vädret slog om till kyligt medan vi var på tippen. Usch! Jag blev riktigt kall. När vi kom hem beslöt jag mig därför för att ta ett bad i spapoolen. Det var jätteskönt. Då fick jag upp värmen i kroppen. Men jag hade ändå fått rejäl värk i armen. Om det var kylan eller om det skulle ha kommit ändå vet jag inte. Jag tycker att jag klarade mig bra under dagen, det var framåt kvällen det smög sig på mig. Jag blev besviken. Och då blev jag besviken för att jag blev besviken. Jag vet ju egentligen att värken inte är något som kommer att försvinna som om man trycker på en knapp. Det har varit så bra ett par dagar och jag har mot bättre vetande hoppats att det är över nu. Dumma mig! Jag borde vet bättre, men samtidigt är det skönare att tänka positivt. Jag tror, trots bakslagen, att det i långa loppet hjälper mig bli bättre. Men ändå....äh, tusan också!

 

Dag 470 (325) - jag känner mig som mitt "vanliga" jag idag

Jag har sovit väldigt gott. Tog en sovmorgon dessutom. Jag vaknade inte ens när Lars gick upp. Ovanligt för att vara mig. När jag vaknade kändes världen "som vanligt". Det låter kanske konstigt men för mig var det en smak av hur jag mådde innan sjukdomen slog till. Min högst önskan är att jag ska komma dit igen, till "som vanligt" (plus några miljoner på lotto!). 

Solen sken men det blåste även idag. Dumma blåst. Jag tycker att det blåser mer och mer, är det så? Eller? Men hur som helst, jag måste bara få komma ut idag. Det kliar i fingrarna att göra något. Kratta. Det är inte är det bästa man kan göra när det blåser, men ska jag vänta ut blåsten så kan jag få vänta länge. Nu struntar jag i blåsten och krattar ändå! Hela familjen gick ut. Stora sonen jobbade på bra men Lilleman tyckte inte det var så kul så han såsade på och lekte en hel del mellan arbetspassen. Allt är inte roligt här i världen. Men det är viktigt att ha tråkigt. Det roliga blir så mycket roligare om man har tråkigt emellanåt. Och det är viktigt att vara ute och att röra på sig när man sitter mycket framför datorn. Vi jobbade på i ungefär tre timmar, med avbrott för lunch och kaffe. Jag hade kunnat kratta längre men det började blåsa ännu kraftigare så då avslutade vi för dagen. Det var så himla skönt att kratta. Strunt i att det blåste, det gick bra att kratta ändå. Och så skönt att ta i ordentligt och låta kroppen få arbeta. Vilken skillnad från förra året. Vilken skillnad från i höstas. Jag älskar att jobba på så man blir svettig och skitig. Jag har saknat det. Vi är inte helt klara, men det gör inget. Vi krattar resten en annan dag. Just då, när jag slet som mest, var jag helt och fullkomligt lycklig. 

Idag är det full fart på matlagningen. Jag satte igång en lammstek i Sous Viden. Den ska gå länge så vi äter inte den idag. Sen satte jag igång en gryta med högrev i Crock Poten. Det blir en typ grekisk Stifado. Medan maskinerna puttrar på kan jag göra annat. Som att kratta löv och ta en tupplur.  Mycket praktiskt sätt att laga mat på men det känns nästan som lite fusk. 

På kvällen tog jag och Lars en bastu. Så skönt. Sen skrubbade jag mig ordentligt i duschen. Man känner sig väldigt ren och fräsch efteråt. Redo för en ny vecka. Efter bastun strök jag framför tv:n. Då går det som en dans. 

Jag kan konstatera att jag hållit igång ordentligt idag. Undrar om det kommer att straffa mig i natt eller i morgon? Jag kan även konstatera att jag känner mig nästan "normal". Värken är minimal. Ännu mindre än igår. Det är nästan så jag måste nypa mig själv och se om jag drömmer. Jag var oroad över om blåsten skulle göra att jag får mer ont men det gjorde den inte. I och för sig sa var jag ordentligt klädd, men ändå. Det är fantastiskt. Det känns nästan overkligt att jag mår så bra. Men samtidigt så rätt, som om de gångna två åren var en dröm, en mardröm. Tänk om det fortsätter så här? Det ska bli väldigt intressant och se hur det blir när jag jobbar. Det är ju skillnad på att sitta vid ett skrivbord mesta delen av dagen och att vara hemma där jag rör mig mycket mer. 

Dag 469 (324) - Blir det bättre nu?

Natten har varit bra. Jag har vaknat några gånger och drömt en massa konstigt, men däremellan har jag sovit väldigt gott. Jag älskar verkligen min säng. När man sover dåligt på grund av smärta så spelar det ingen roll hur skön säng man har, men när man sover gott då sover man ännu bättre i en bra säng.  Vi har en kontinentalsäng som visserligen var dyr men värd varenda krona. Den är underbart skön. Inget tungt huvud eller täppt näsa. Det kanske bara var en liten, liten bugg som hälsade på igår. Eller så är mitt immunförvar i kick ass läge :)


Jag trodde att jag hade slut på Saroten, men jag hittade en oöppnad burk i skåpet. Hoppsan. Och jag som ringt in efter nytt recept. Jösses, vad ska de tro? Att jag försöker få ut mer medicin än jag behöver? Fy det är inte en rolig tanke. Nu måste jag ringa tillbaka på måndag och be om ursäkt och berätta att jag hittat en burk. 

Tips från mig!

Den 26 april sitter jag som klistrad vid tv:n. Då släpper HBO Nordic de tre första avsnitten av "The Handmaid's Tale" (Tjänarinnans berättelse). Den bygger på den kanadensiska författarinnan Margaret Atwoods bok med samma namn. Jag lånande boken av en kompis i mitten av 80-talet när den kom ut, och har sedan dess inte kunnat glömma den. Jag tror inte att någon annan bok gjort så stort intryck på mig som den gjorde. Jag har på senare år köpt en egen kopia som jag läst några gånger. Handlingen utspelar sig i Gilead, tidigare känt som USA. Efter miljöförstöring och en påstådd terroristattack har fundamentalistiska ultrakonservativa kristna tagit makten och kvinnor har fråntagits alla rättigheter. Berättaren i boken är Offred som tvingats in i slaveri för att föda barn åt en familj ur härskarklassen. Hennes man sköts till döds när familjen försökte fly och deras barn togs ifrån henne. Hon heter egentligen något annat men alla tjänarinnor får nya namn efter sin ägare. Berättarens heter Fred, "Of Fred". Jag är väldigt ivrig att få se hur serien blir. Det finns en film från 90-talet med bland andra Faye Dunaway i, men den var inget vidare. Jag har stort hopp om att serien kommer att bli mycket bättre. 

Det blåser stormvindar idag också. Ska man vara helt metrologiskt korrekt så är det inte stormstyrka, bara stark blåst,  men det känns som storm. Synd att det blåser så för det är varmt och soligt. Det hade varit roligt att vara ute och kratta klart gården, men det är inte lyckat att kratta när det blåser (i och för sig så blåser i så fall löven till grannen, praktiskt men inte så bra för grannsämjan). 

Ärenden till Birsta - där tydligen hela Sundsvall var - och sen åkte vi till svågern och gratulerade honom på födelsedagen. Vi satt på deras glasveranda där det var varmt och mysigt även om det ibland knakade oroväckande i plasttaket på grund av blåsten. De hade gjort två sorters smörgåstårta, en med lax och räkor och en italiensk. Mycket gott!

När vi kom hem var jag störtmätt och trött. Jag lade mig ner på soffan och tog en tupplur med katten. Jag är så mycket piggare nu än förut, rent generellt, men orkar ändå inte lika mycket som tidigare. Åldern säger vissa. Ja kanske har den lite med det att göra men jag är ju inte uråldrig precis. Jag tror det är min sjukdomshistoria de senaste två åren som ställt till det för mig. Det tar tid att återhämta sig. Jag är lättad att det inte blev något party ikväll. Jag hade inte orkar med det. En film med familjen räcker bra det. Idag åt vi den halstrade rökta laxen jag tänkt att göra igår, men det blev ingen dillstuvad potatis till. Istället kokade jag potatis och gjorde en kall grön örtsås. Enkelt och gott. 

På kvällen tittade vi på film. Vi tittade på andra Maze Runner filmen, "Scorch Trial". Stora sonen gillar inte Maze Runner filmerna det var därför vi tittade på ettan i går när han inte var hemma. Idag gjorde grabbarna en kompromiss. Stora sonen gick med på att titta på Scorch Trial idag och Lilleman gick med på att titta på "Star Trek" nästa gång. Han gillar inte den så då får båda kompromissa. Bra det. Filmen var så där. För många luckor i storyn. Och jag hade glömt hur otäck de där smittade människorna var. Men den är spännande, värd att se om man gillar sådana filmer. Nästa film kommer 2018. Jag tror jag lånar sonens böcker. Jag har inte läst dem än. Brukar göra det efter jag sett filmerna eftersom böckerna nästan alltid är bättre än filmerna. Fast ibland orkar jag inte vänta, som till exempel med Divergent och Hunger games. 

Ovanligt lite värk idag. Hmmm... Ska jag våga vara optimistisk? Igen... Hur många gånger har jag sagt att jag tror att det vänder? Många, många... Men jag måste ju tro att det blir bättre och någon gång kommer det att vara rätt. Någon gång kommer det att vara sant. Kanske den här gången. 

Dag 468 (323) - mindre värk än på evigheter

Jag sov gott i natt. Trodde att det skulle vara svårt att somna eftersom jag sovit på eftermiddagen men det var det inte. Jag sov som ett barn. När jag vaknade och gick upp hade jag bara minimal värk. Så som det var igår kväll. *håller tummarna* Hoppas att det håller sig så resten av dagen.

Ute är det sju grader plus och sol/moln. Det blåser tyvärr rätt hårt. Eftersom vägen mellan Casino Cosmopol och SEB är avstängd kan inte Lars åka den vägen till jobbet. Han släpper därför av mig vid Shell...eller det kanske heter något annat nu, typ Seven Eleven...ja men hur som helst, han släpper av mig där och så går jag den sista biten till jobbet. Det är inte alls långt men idag kändes det mycket längre eftersom jag fick kämpa mot blåsten. Jaha, det var den frisyren det!

Idag var det utbildning av den nya handläggaren för hela slanten. Hon är en mycket trevlig tjej, intelligent och vetgirig. Jag tror absolut att hon kommer att bli ett bra tillskott till vår grupp. Vi är ju så få och i en liten grupp är det extra viktigt att gruppdynamiken fungerar väl. 

På lunchen tog jag och en arbetskompis en promenad till Lidl. På väg dit hade vi vinden i ryggen, inget problem, men på väg hem var det såklart motvind. Bitvis blåste det så hårt att det nästan inte gick att gå framåt. Men jag drog upp huvan och stretade på. Jäd*a blåst! Om det inte vore för den så skulle det vara skönt att vara ute för det var ju varmt och soligt. På eftermiddagen drog molnen in och helt plötsligt började det hagla. Aprilväder minsann. 

När det var dags för mig att gå hem hade jag fortfarande bara en smula ont. Det låg stadigt på en kanske tvåa-trea ända sen morgonen. Men jag började få lite ont i huvudet och var täppt i näsan. Det var jag i går kväll också, kom jag precis på. Nä, jag vill inte bli förkyld! Stora sonen kunde som tur var hämta mig så jag slapp kämpa mig genom blåsten till bussen. 

Jag dammsög så snart jag kom innanför dörren, typ. Sen dammade jag som virvelvind. Om jag hade satt mig ner direkt så hade jag inte orkat städa. När det var klart dog jag i soffan. Nä jag dog såklart inte, men jag kröp ihop under filten och somnade direkt. Jag vaknade först när Lars kom hem. Huvudvärk, täppt i näsan, "bomull" i huvudet och lock för öronen. Inte så mysigt. Jag hade planerat att laga halstrad rökt lax och dillstuvad potatis till middag men det blev inget av med det. Vi köpte hamburgare och pizza på Kalabra istället. 

Det där chai-teet som jag alltid tjatar om, det som både Lars och Lilleman också gillar numer, det finns inte längre på ICA. Jag frågade och killen sa att de slutat köpa in det, på alla ICA-butiker. Mäh?! Bara så där? Det finns ju tvåtusen andra sorter te men ingen chai, Märkligt. Jag fick nästan lite panik för jag älskar det. Tänk om jag aldrig mer får dricka det? (ja ja i-landsproblem, men ändå). Jag letade på nätet och hittade det. Man kan beställa det från Apotea och Vitaminvaruhuset. Jag beställde fem förpackningar på en gång. Lyckan är total!

Celestial Chai India Spice är ett svart te av finaste kvalitet från Celestial. 

Teet är smaksatt med naturliga kryddor för en klassisk indisk chaite-smak.

Stora sonen åkte på fest och vi andra tog det lugnt. Inte ens ett glas fredagsvin idag. Nä det är inget gott med vin när man känner sig förkyld. Jag ska ta en kopp te istället, och titta på en film. Fredagsmys i pyjamas...

...och precis så blev det. Vi tittade på film i biorummet. Vi valde en film som stora sonen inte vill se igen, "The Maze runner". Den är väldigt spännande . Visst har storyn ett och annat hål men det kan jag överse med. Ute blåser det stormvindar men inne är det varmt och mysigt. Värken håller sig på avstånd. Den här dagen har faktiskt levererat. Det jag hoppades på i morse har slagit in. Jag har haft mindre värk än på evigheters evigheter. 

Dag 467 (322) - hemsk, hemsk natt, men bra slut på dagen

Jösses vilken eländig natt. Kylan hade krupit så långt in i kroppen att jag omöjligen kunde få upp värmen trots mitt tjocka täcke. Jag gav upp och tog på mig min trotjänare, den långärmade t-shirten. Det blev lite bättre då, men det var tji omöjligt att få någon ordentlig sömn. På morgonen var jag ett vrak. Jag såg ut som sju svåra år, mer som 80 år än 50 år. (inte för att 80-åringar ser ut som sju svåra år, men de flesta ser inte ut som de är 50.) Men jag hade trots nattens umbäranden inte så himla mycket värk, kanske en 4:a-5:a. Duschen var dock allt annat än skön. Det blir så när jag har de här krypningarna och ömheten i huden. Det varma vattnet gör att krypningarna dubbleras och det gör ont att torka sig med handduken. Om man står ut med det så brukar det bli bättre när jag smörjt in mig, så blev det idag som tur är. Jag förstod det. Jag skulle aldrig ha sagt högt att jag trodde det vänt och gick åt rätt håll. Din dumskalle, det blir ju alltid ett bakslag då! (fast det har faktiskt blivit bättre, så det så!)

Det var molnigt och lite dystert väder ute. På radion sa det att det skulle komma regn och eventuellt snöslask. Framåt lunch började det duggregna. Regn kan jag stå ut med men jag hoppas snöslasket håller sig borta.

Jag är fortfarande lite domnad på väster ansiktshalva men den "vanliga" värken har sjunkit undan och håller sig på låg. Jag ringde in receptförnyelse på Saroten som nästan är slut, och på Cymbala när jag ändå ringde. Tyvärr visste jag inte doserna men de har det ju skrivet i journalen så det borde funka ändå. Jag får kolla imorgon.

Här kommer ett roligt ord: CrossBorderMergerReceptionNotificationAcknowledgement. Då vet ni lite vad jag sysslar med på jobbet :)

När jag skulle sluta för dagen var jag dödstrött. Det var med tunga steg jag gick ut från verket. När jag kom ut möttes jag av en underbar doft av fräscht regn. Åh vad jag älskar den doften. Det doftar rent liksom. Då lyftes själen en smula och jag stod still och bara njöt någon minut innan jag gick till bussen och åkte hem. Idag kördes bussen av en man som tydligen fått körkortet i flingpaketet. Han alternerade mellan att rusa motorn, hacka sig fram och plötsligt köra fort för att sen tvärbromsa. Det var inte en trevlig bussresa. 

Jag orkade ingenting när jag kom hem. Bytte till pyjamasbyxor och en t-shirt och gick och lade mig på sängen under en filt. Jag läste lite på mobilen och sen somnade jag. När jag somnade var det molnigt och grått ute och när jag vaknade sken solen från en blå himmel. Det är alltid lite svårt att komma igång efter att ha tagit en tupplur men när jag väl kommer upp och har gnuggat sömnen ur ögonen så blev jag jättepigg. Jag hade bara ont på "låg". Den där tuppluren gjorde susen.

Jag lagade mat. Det blev en vegetarisk morotslasagne. Vi vill gärna äta vegetariskt i alla fall en dag i veckan. Efter maten blev jag så sugen på en promenad. Jag frågade Lars och han hade fått samma idé som jag. Det var så fint väder ute, med solen som sken, och jag kände mig pigg och stark. Sagt och gjort.  Fram med gympaskorna. Och dessutom lockade vi med Lilleman. Han - liksom de flesta andra ungdomar - sitter mycket framför datorn så det skadar inte att få lite luft. Han protesterade bara lite grann. När vi vek av runt huset mötte vi en mamma med son. Det var en klasskompis till Lilleman. Sen när vi gick upp i skogen mötte vi en grannfru med sin flicka. Ja se där, fler är ute och vallar sina barn :)

Det var verkligen en skön promenad. Vi gick upp till slalombacken. Där blåste det som på kalfjället, men det var skönt ändå för solen värmde. Lilleman och Lars sprang uppför en hög slänt några gånger. Bra träning. Jag höll mig nere på vägen jag. Backträning får vänta ett tag, i alla fall tills jag fått någon ordning på muskelstyrkan jag förlorat. Promenaden blev tre kilometer. Det är rätt lagom för mina ben. Det  är sorgligt hur illa ställt det kan bli med kroppen i samband med sjukdom och knaprande av medicin. Men nu när jag mår bättre är jag ivrig att ta tag i "mig själv" igen och få någon ordning på kroppen. Jag har inte hört något från sjukgymnasten än men det har ju varit påskledighet så det är väl inte konstigt. Promenader är gratis och skönt och jag har inga mentala hinder, så tills det blir någon annan form av träning får promenader duga. 

Tänk att en dag som började i elände kan sluta på topp. Vad härligt! När jag gick och lade mig var det första gången på "for ever" som jag i princip inte hade någon värk.

Dag 466 (321) - domningar i ansiktet helt plötsligt?

Jag vaknade och tänkte omedelbart "Nej". Men jag hade tur, klockan var bara tio i fem så jag kunde somna om igen. Tänk att det finns de som går upp så tidigt. Flera av min arbetskamrater gör det. Jag är verkligen ingen morgonmänniska så jag kan inte tänka mig att gå upp tidigare än jag absolut måste. Men man är ju olika, och tur är det. Och jag har dessutom extra tur som bor så nära mitt jobb.

Solen skiner idag med. Visserligen bakom molnslöjor men ändå, den skiner. Det är varmare idag. Hoppas det fortsätter så. Plus åtta grader vid lunchtid.

Inget "ont" att tala om på morgonen. Jag kanske till och med kan sträcka mig till att säga att det är det minsta  ont jag haft sen operationen...äh, faktiskt sen långt före operationen. Vad ska vi tro om det? Jag vill inte "jinxa" något men är försiktigt hoppfull.

Min nya arbetskamrat kom inte till jobbet idag. Hon var tyvärr tvungen att ta sin hund till veterinären. På sätt och vis var det bra - alltså inte att hennes hund måste till veterinären, det är ju inget kul - men för jag hade inte haft möjlighet att ta hand om henne idag. Jag fick hastigt och lustigt förbereda inför en demo som ska ske i morgon.

På lunchen kände jag plötsligt att det började "tingla" i huden på vänster sida av ansiktet. Som när en tandläkarbedövning håller på att gå ur. Det blev värre allt eftersom lunchen pågick. Från ögat och ner mot halsen. Jag har bitit mig i tungan också. Konstigt? Jag har ju domningar på rygg, arm, lår och till viss del framsidan på vänster sida, men sällan i ansiktet. Väldigt sällan. Ja det passar väl bra att slänga in nya problem nu när jag faktiskt inte har vidare ont alls på de vanliga ställena. Obs, ironi! 

Det sprider sig över näsan och ut mot höger kind nu. En smula oroad...


Okej, jag fick så lov att läsa om Cymbalta i Fass igen. Där står att Parestsi är en vanlig biverkan. Paresti betyder domning. Verkar ju  i och för sig märkligt om denna bieffekt kommer nu när jag ätit medicinen i två veckor, men vem vet? Bara att hålla koll så det inte blir värre.


... Det blev bättre framåt eftermiddagen men försvann inte helt.


Jag sov när jag kom hem. I soffan på värmedynan. Skönt. Sen var det bara att ladda om eftersom jag skulle på logemöte. Efter mötet var det som vanligt middag. Jag satt med trevliga systrar - de flesta är ju väldigt trevliga, men vissa är lite mer öppna för nya bekantskaper än andra. Vi pratade om allt och ingenting och skrattade. Kul. Men jag tror att jag satt i drag. Det brukar vara kallt i matsalen så jag var redo med en kofta, men mot slutet på kvällen började ändå den där ack så bekanta värken smyga sig på mig. Den där värken jag får när jag blivit kall. Nej, nej, nej...jag vägrar få ont. Jag smög iväg efter kaffet. Hoppas att kylan inte hunnit sätta sig i kroppen för då blir det ingen rolig natt.