Dag 51 - en dag med familj & vänner

Vilken märklig natt! Det slutade med att jag gick och lade mig vid halvtre. Men jag var fortfarande inte trött. Sen var det jättesvårt att somna, och jag vaknade stup i kvarten. Inte förrän på morgonen kom värken, så det var inte orsaken. Jag vaknade åtta och var väldigt pigg. Inte för att jag klagar precis. Men det är en sån absurd känsla. Jag mår nästan som "vanligt". Varför? Jag tog min portion medicin och ett glas citron- och ingefäradryck. Jag dricker det varje dag. Både för att det ger mig en härlig kick och för immunförsvaret. Full av energi körde jag igång en deg till långpannebröd. Lika bra att passa på att utnyttja energin när den finns. Tvättade lite och gjorde frukost. Jag tog all skruttig frukt plus citron, lime och morot och gjorde en smarrig juice i råsaftcentrifugen. Vilket bra sätt att bli av med överbliven frukt.

 

 

Vi har spenderat dagen i Ånge med mina föräldrar och syskon med familjer. I vår familj var mormor smörgåstårtegudinnan. Vi har ätit hennes smörgåstårta hela livet. Och i min värld ska den allra godaste smörgåstårtan smaka så, även om jag gillar i princip alla smörgåstårtor. Sen hon gick bort har min syster tagit upp facklan och med den äran, hon gör den fantastiskt bra. Mormor måste le i himlen. Idag åt vi smörgåstårta och dessutom en bakelse med kokos och lemoncurd som syrran också gjort. Vilken toppenfin dag med familjen. Vi hann i princip bara hem så var det dags att åka till svägerskan och svågern på middag. De, vi och familjen M har beslutat att äta gemensam middag sista söndagen varje månad. Vilken trevlig idé va? Vi tre familjer har umgåtts i över tjugo år och trivs väldigt bra med varandra. Vi är mer som familj än vänner. Ja med svägerskan och svågern är vi ju såklart släkt, men vi är även bra vänner. Vi fick stek, potatisgratäng och pepparsås och sen blåbärspaj till efterrätt. Goda skratt och gott att äta. En härlig dag med familj/vänner och en massa gott att äta, vilken lycka! Nu är det inte så mycket kvar av söndagen. Men jag ska faktiskt ta en kopp te och smaka brödet jag bakade i morse. Jag bytte ut solrosfrön mot sesamfrön så det blir spännande att se hur det blev.....och jag kan rapportera att det blev jättegott!

 

 

Det har verkligen varit en riktigt bra helg. Jag känner mig harmonisk och har laddat batterierna ordentligt. Just nu är jag lycklig. Konstigt kanske med tanke på omständigheterna. Men det är de små sakerna i livet som är viktiga och det gäller att ta vara på varje dag, alla små ögonblick, såväl i vardagen som i fest. Man kan inte gå omkring och oroa sig för vad som kan hända. Tusan, livet kan ju ta slut imorgon. Jag kan bli påkörd av en bil, ramla i en trapp eller få en stroke. Det finns inga garantier. Ingen vet hur lång tid man har här på jorden. Jag har så mycket att vara tacksam och lycklig över. Jag har sån underbar familj, både på min sida och på Lars sida. Det är inte alla som har sån fin kontakt med sina familjer och jag uppskattar dem verkligen. Och min alldeles egen familj är brunnen jag hämtar styrka ur. Min Lars och mina grabbar betyder allt för mig. Sen ska vi inte glömma mina vänner. Jag brukar säja att jag kör med kvalité snarare än kvantitet. Jag kanske inte har världens största vänkrets, men de jag har är fantastiska. Och sist men inte minst, jag har så härliga arbetskamrater. Det är ett sant nöje att gå till jobbet varje dag. Tut tut nu går kaffetåget :) Jag är nästan alltid glad, och det är för att jag väljer att koncentrera mig på glädje. Det kanske är en klyscha men ändå sann...om man kan vara glad över småsaker har man många tillfällen att glädjas. Det finns så många som sörjer över det de saknar snarare än gläds över det de har. Jag väljer att se glaset som halvfullt. Haha, men herre jösses nu låter jag som nån så där fejkguru *fniss*  Men helt allvarligt, som man säger "Ta ut glädjen i förskott, det enda som kan hända är att du varit glad i onödan".

 

Var inte oroliga. Jag har inte huvudet uppe i molnen. Jag inser helt klart att oavsett min inställning till livet så är det som det är.  Min tumör är en realitet. Visst är jag stundtals förbannad, ledsen, rädd, irriterad, förbittrad, vettskrämd, olycklig osv. Hela det negativa känslospektrat har passerat revy och kommer att göra det igen och igen under den här ofrivilliga resan. Jag tror bara inte att det gagnar mig att låta de känslorna ta över. Jag släpper på trycket när det behövs men är oftast på bra humör med en optimistisk livssyn. Och det funkar i alla fall bra just nu.  

 

Det som känns fantastiskt är att medicinen verkar fungera bra. Jag har inte alls lika ont som tidigare. Min kropp och hjärna har varit fångad av smärtan och nu är det som om fängelsedörren öppnats och jag har kommit ut i solskenet. Det är en sån otroligt stor skillnad! Smärtan finns där, men går att leva med. Jag hoppas verkligen att det inte är en tillfällighet. Imorgon är det måndag och en ny vecka, 6 veckor kvar till röntgen. Nu har sköterskan/läkaren haft nästan en vecka på sig att ordna så jag får en bättre tid. Jag ska ringa och höra mig för imorgon. För oavsett om jag mår bättre än tidigare så är det väldigt lång tid att vänta. Och tumören lär ju inte sätta sig på paus och sluta växa. Jag är också oroad över mina svaga och darriga ben. Det måste jag komma ihåg att prata med sköterskan om.

 

 Solnedgång på väg hem från Ånge. Så vackert!