Dag 31 - samtal med läkaren

Doktor T skulle ringa mig på eftermiddagen men pga att han var dubbelbokad så ringde han på förmiddagen. Det gör ju inget för jag har varit så nervös att det är skönt att slippa vänta.

Ja hur gick det då? Jo jag fick ett besked jag inte ville ha. Som det ser ut på plåtarna så sitter tumören i ryggmärgen. Tumören kommer alltså från mina egna celler i själva ryggmärgen. Fy fan rent utsagt, det var inte svaret jag ville ha! På grund av hur den sitter så går den inte att operera. Det som ska göras nu är att ta ett prov på tumören. Patalogen i Umeå har tyvärr blivit sjukskriven för hjärtfel så de har ingen som kan analysera svaret. Jag kommer därför att få åka till Karolinska i Stockholm istället. Doktor T  vet inte när det blir men han ska skriva att det är brådskande och han ska även ange att jag fått utökande besvär. Han sa att det brukar gå fort  när remisser kommer från andra län eftersom de får ganska saftigt betalt.

De ska alltså ta prov på tumören. Även den lilla operationen är riskfylld eftersom det inte alls är bra att vara inne och peta i ryggmärgen. Doktor T sa att jag kan räkna med att stanna på sjukhuset i 2-3 dagar efteråt. Svaret får man vanligtvis inom 12-15 dagar men redan vid provtagningen kan patalogen göra en preliminär bedömning av vad det är.  Om det är vad läkarna tror så är det extremt ovanligt att den har metastaserat, det är t.o.m. osannolikt. Dessa graderas på en skala mellan 1 och 4 där 4 är den elakaste. Vi får se vart min hamnar. Men eftersom jag haft symtom så länge så tror han att den växer långsamt och inte är på bortre delen av graderingen. Och sen då? Jag får troligtvis se fram emot strålning och cellgifter. Då blir det onkologen som tar hand om mig. Det blir då här i Sundsvall eller i Umeå beroende på vad som ska göras.

Hur ser mina chanser till överlevnad ut då? Doktor T kan inte ge mig en prognos eftersom vi inte veta vad vi har att göra med ännu. För mig känns det sjukt jobbigt. Hur länge har jag kvar?  Några månader, några år, tills jag blir gammal? Världen vändes upp och ner. Just nu är jag i chock. Jag försöker framkalla någon känsla men det går inte. Det är som om jag är helt avstängd. Jag tappade fotfästet och faller fritt....


Jag har pratat mamma. Hon sa så kloka saker som fick mig in på en annan tankebana. Det kändes mycket bättre efteråt. Bara jag får analysera läget, vrida och vända på det hela så känns det bättre. Visst är det så att utan operation så lär ju det hela ta längre tid, med strålning och cellgifter och allt illamående osv som följer med det. Men en operation är ju inte riskfri, helst inte på ett sånt känsligt ställe som ryggmärgen. Så nu har jag kovänt och ser fram emot att INTE operera mig. Jag dippade ett tag men nu känner jag mig stark igen. Under dagen har jag även pratat med arbetskamrater, syrran, brorsan, svärmor och min kompis T. Någon frågade mig om jag var less på att prata om det, men det är jag ju inte, jag kan prata hur mycket som helst om det. Man ska ta ut spöket ur garderoben och sätta det på bordet i fullt dagsljus. Då ser man hur ynkligt det egentigen är och att man inte behöver vara rätt för det.

Helt skamlöst knycker jag en bild på fajten mellan Gandalf Grå och demonen Balrog för att illustrera min kamp mot tumören. "- You shall not pass!!!" Gandalf hindrar att demonen kommer över bron och gör så att den rasar ner i avgrunden. Visserligen dras Gandalf ner i avgrunden med demonen och man tror att han dött. Men icke, han återuppstår som Gandalf Vit, mer kraftfull än någonsin. Det är väl inspiration som heter duga?

Efter jobbet åkte jag och Lars direkt till affären och veckohandlade mat. Det blir ju lite sent att börja laga något tidskrävande efter det så vi köpte falukorv och tänkte helt enkelt laga spagetti och stekt falukorv. Men när vi kom hem möttes vi av en härlig syn. Grabbarna i köket i full färd med att göra biffar. Med bara lite hjälp av mig så hittade de på ett eget recept. Det är mammas grabbar det. Och biffarna var minsann jättegoda! Under middagen hade vi ett fint samtal om det nya jag fått reda på. Jag är glad att grabbarna är med på båten och att vi kan prata om det utan att det blir för känsligt eller konstigt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, tillsammans är vi starka!