Dag 24 - upp som en sol, ner som en pannkaka

 

En kass natt men vaknar pigg och glad. Förmiddagen går fort och jag känner mig glad.

 

Idag fokuserar vi all positiv energi på min syster som är i Uppsala för att operera sin fot. Jag håller tummar och tår och ber för dig Lillstrumpa. Det här ska går alldeles utmärkt bra!

Sen skänker vi även en tanke åt min bror och hans tjej. De har nummer 2 på övertid i magen. Idag ska de till BB och kolla läget. Kanske det blir igångsättning senare i veckan, men jag hoppas att det kommer igång av sig själv. 

 

 

Så kom eftermiddagen och jag känner mig plötsligt nedstämd och småledsen. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Jag som mått så bra i helgen och känt mig så väl till mods. Men det måste ju komma sådana stunder också. Inte ens jag kan vara optimistkonsult jämt. Så jag flexade ut tidigare och åkte hem. Det är nog en av de första gångerna jag känner så här på jobbet sen jag fick beskedet. En orsak kan ju vara att jag började tänka på att nästa måndag eftermiddag ska läkaren som ska operera ringa upp mig. Hittills har jag sett fram emot det, men nu börjar förrädiska tankar poppa upp som popcorn i hjärnan. Jag måste erkänna att jag faktisk är livrädd för vad han ska säga. Läkare, och speciellt specialister, är väl inte kända för att vara smidiga och empatiska utan mer krassa och faktabaserade. Kan ju vara så att han säger att det är en rutinoperation. Men tänk om han säger att det blir en komplicerad operation? Tänk om han säger något som visar att det är värre än jag vill tro? Tänk om han säger att.... Som sagt, det bara poppar!

 

När man känner sig så här nedstämd och "hurven" vad passar då bättre att äta till middag än en varm soppa? Svaret är ingenting, soppa är helt perfekt! I stearinljusens mjuka sken äter vi en gyllene morotssoppa med härligt sting av ingefära och till den vitlöksbröd. Då blir jag både mätt i magen och får lite ro i själen.

 

Det började snöa framåt kvällen. Sån där härlig julsnö som jag älskar. Jag fick ett infall och frågade Lars om han ville ta en promenad med mig och det ville han. Så jag drog på överdragsbyxorna över pyjamasbyxorna och så tog vi en rask promenad. Vi var helt ensamma, inga bilar, inga motionärer, inga hundägare och hundar. Konstigt för det brukar oftast vara folk i farten härikring. Det kändes som om det bara var vi två, i den där mjuka tystnaden som det blir när det är mörkt ute och snön som faller gör att gatlamporna blir dämpade. Allt är som inlindat i bomull. Underbart! Nu känns det bättre. Det behövs egentligen så lite för att känna lycka och glädje. Carpe diem!