Dag 38 - första helt ostörda nattsömnen

Jubel och klang! I natt sov jag helt ostört. Jag tog en sömntablett vid halvelva och gick och lade mig elva. Somnade inte direkt. Det är svårt och veta hur länge innan man ska ta den så jag får prova mig fram. Vid halvtolv vinglade jag iväg på toaletten. Inte för att jag behövde det egentligen, men för säkerhetsskull om jag skulle sova jättehårt och inte känna att jag var nödig.  Ha ha, jättelöjligt egentligen för jag går nästan aldrig upp på natten och kissar. Kontrollbehov va? Det var som att vara onykter. Tog luftsteg och var lite dimmig i blicken, så tabletten hade absolut börjat verka. Jag somnade direkt och vaknade av musiken på radion. Jag sov alltså från halvtolv till halvsju. 7 timmars ostörd sömn! Tack Gode Gud och medicin tillverkarna!

Det är kyligt ute, runt minus sju nere på stan. Men solen skiner från en blå himmel och snön gnistrar. Vad skönt att det kom ett täcke av ny snö. Det var så smutsigt och tråkigt efter förra veckans plusgrader. Visst är det så att man liksom vaknar ur vinterdvalan när det blir ljusare och solen skiner. Det blir ljusare för varje dag som går. Underbart! När jag kom till jobbet stod den här ljuvliga skyddsängeln på mitt skrivbord. Den var från min arbetskompis och Rebeckasyster K. Åh så glad jag blev! Jag gillar verkligen änglar och har ett gäng hemma. De två finaste står på en hylla i vardagsrummet. Den ena av dem är faktiskt  ur samma kollektion som den här, fast den sitter ner. Jag har även pippi på hjärtan, och se, hon håller i ett hjärta! Den här ska få vara kvar här på jobbet och vaka över mig tills det är dags.

 

Jag tog en lunchpromenad i solen med en arbetskompis. Det pågår en friskvårdstävling på jobbet som innebär att vi ska röra oss i minst 30 minuter per dag. Det kommer veckoutmaningar och man kan vinna priser. Jag har inte anmält mig eftersom jag ju hade ett planerat operationsdatum, men jag kan ju ändå ta en lunchpromenad utom tävlan. Vi blev rätt vindpinade åt ena hållet men det var jätteskönt att få luft.

Jag har precis varit ner i köket och värmt vetekudden. De som inte vet om min tumör måste tycka att det är ett evigt rännande till köket. Men många vet om det. Det ser man på blickarna. Det är klart att ryktet sprids. Jag är väldigt öppen med det och säger till folk att jag gärna pratar om det, bättre öga mot öga än bakom ryggen. Men jag ser blickarna och hur de viskar, de som uppenbarligen vet om det men som hört det av någon annan.  Jag tycker det är synd att de inte kommer till mig. Jag önskar verkligen att de kunde komma direkt till mig. Men jag anklagar ingen. Jag är inte bättre själv egentligen. För inte så länge sen var det en tjej på mitt jobb som avled av obotlig cancer. Jag har aldrig jobbat med henne direkt, men vi har haft lite att göra med varandra i olika projekt, dock länge sen. När jag fick reda på att hon var sjuk så  hörde jag mig för hos andra som kände henne bättre. Det kändes som att jag snokade om jag skulle ha gått direkt till henne. Men vad hade hon tyckt? Tyckte hon som jag, eller ville hon inte prata om det med gemene man? Det får jag aldrig svar på. Det är inte lätt..

Vilken tur jag hade idag. Min granne som jobbar på samma jobb kom förbi och undrade om jag ville åka med hem. Jajamensan! Då slapp jag vänta en timme till på att Lars slutar. Och jag kan jag passa på att koka soppa på butternutpumpan  jag har stående på köksbänken. Den tar ju lite tid att preparera och att koka. För er som inte vet vad det är kommer här en bild. Visst är den kul, som en Barbapappa!  Den kallas  även butternutsquash. Jag har gjort soppa på sån pumpa förut, men den här gången är det ett nytt recept med kokosmjölk och chili. Jag kan berätta att det blev en väldigt vackert guldgul/orange soppa som smakade förträffligt gott! Titta gärna in på "IngelaC Kök" så hittar du receptet. Jag är definitivt ingen gourmékock utan lagar bara "vanlig" mat utan krusiduller. Men jag älskar verkligen att laga mat. Jag känner mig så fridfull och lycklig. Och att min familj är nöjda och glada över maten är en extra bonus.

 

Snart dags att gå och lägga sig. Jag har lite ångest över natten som närmar sig. Ingen sömntablett i natt. Undrar hur natten blir? Jag har inte jätteont just nu, men har väldigt rastlösa ben. Ja varför inte slänga in ett symtom till? Jag har ju så få (djup ironi)!

 

Jag funderar också över om läkaren tittat på min remiss idag?! Denna väntan blir min död...ehh... nä det var nog lite för grovt skämtat, trots min galghumor. Men allvarligt, det har tagit så lång tid sen jag fick vetskap om tumören, alldeles för lång tid. Suck...