Dag 45 - kontakter med sjukhusen, och ont och eländigt...
 

Och natten var bra? Nej inte alls utan tvärt om, den var urusel! Det får räcka så...jag blir bara på dåligt humör av att tänka på det. När jag var uppe och värmde vetekudden (och åt en smörgås, ingen kaka) så smög det förbi två rådjur. De är så vackra att betrakta när de inte vet att de är iakttagna. Det är helt ok att de är här omkring nu när det är vinter. På våren är de inte så välkomna för de äter upp tulpanerna i rabatterna.
 

 

När jag kom till jobbet på morgonen så ringde jag först till Karolinska för att boka läkartid. De ska ringa tillbaks vid nio. Sen ringde jag till Umeå. De ska ringa upp vid ett. Nu när det är så länge till röntgen så måste jag få klarhet i hur jag ska medicinera under väntetiden. Kortisonet har jag bara ett uttag till av, och det hämtar jag ut idag. Och hur ska jag göra med sömntabletter och värktabletter? Jag tror det är Umeå som är ansvarig för detta för det är ju dit jag hör. De har ju bara köpt tjänster av Karolinska. Hå hå ja ja vad man ska ordna och fixa själv. Ska det verkligen vara så?

Jag hade rejält med värk i natt. (Ja jag sa att jag inte skulle prata om det, jag vet, men jag bara nämner det för det hör ihop med fortsättningen.) Det är jobbigt att vakna med värk för då går den inte över i brådrasket. Starta dagen trött, slutkörd och med värk kan knäcka vem som helst. Huden är öm och det kliar och killar och bränner. Det liksom rinner värk genom nervbanorna. Jag känner mig inte på så bra humör den här morgonen. Dessutom har jag fått utslag i nacken och på vänster arm. Det är små "bloppar" som kliar. Jag kliar såklart sönder dem och då blöder det jättemycket och sen torkar de och blir torrfläckar som också kliar. Funderar vad det kan vara. Tänker att det kanske är en reaktion på kortisonet tillsammans med värmen från vetekudden? Jag får fråga sköterskan när hon ringer. När ändå kortisonet är på tapeten. Så här kan man läsa om bieffekter:

"Vid längre tids användning finns risk för utveckling av ett ”Cushing-liknande” utseende med en omfördelning av fettet i kroppen som ger månansikte, buffalo hump och bålfetma."

OK. Månansikte har jag redan fått. Magen är större, ja, men det är nog snarare mer mat och kakor som bidragit till det än det än en omfördelning av fett. "Buffalo hump" var dock en ny bekantskap. Helt plötsligt var den bara där. Eller det lär ju ha varit pågående ett tag, men igår såg jag den i spegeln. En puckel i nacken. Mäh! Som om det inte räcker med månansiktet. Jag hoppas VERKLIGEN att både ansiktet och puckeln går tillbaks när jag slutar med medicinen.
 

En mottagningssköterska (A) ringde mig från Karolinska på utsatt tid. Hon undrade varför jag ville boka in läkartiden själv  för röntgen skulle ju kontakta dem direkt, vilket de i och för sig inte gjort. Jag berättade då att den mottagningssköterska som jag pratade med förra veckan hade sagt att det var bäst att jag ringde själv eftersom kommunikationen mellan avdelningarna inte var den bästa. Det höll den här sköterskan med om, med en liten suck. Hon undrade vilken tid jag fått och när jag berättade det blev hon alldeles tyst. - Det var lång tid!! Utbrast hon sen. Jag höll såklart med och berättade om de problem jag har. Att tiden i sig inte är ett problem, men att mina symtom är det. Jag fick beskriva symtomen och poängterade att de stadigt ökar. Hon läste i journalen och såg hur länge jag redan väntat sen beskedet. Hon sa att hon måste ta upp det med Doktor Adrian. Hon tyckte inte alls att det kändes bra att jag ska vänta så länge med de symtom jag har. Det måste de lösa på något sätt ansåg hon. Hon skulle prata med Adrian och återkomma till mig. Vågar jag vara försiktigt optimistisk?

På morgonen snöade det stora fluffiga julsnöflingor. Det är så härligt. Jag älskar sånt snöfall, men tyvärr är det nollgradigt ute så det blir sån hemsk klabbsnö. Jag gick till apoteket på lunchen och hämtade ut kortison. Det var jätteblött. Stora vattenpölar överallt. Tur att jag har så bra allvädersboots. Om det snöar i kväll så tar jag kanske en promenad. Det är så mysigt att promenera när det snöar stilla. Och sen ta en glögg efteråt. Jag tror nog att vi har kvar sen jul. Man får göra det bästa av situationen. Det var hur som helst skönt att ta en liten promenad på lunchen. Det är väl inte världens friskaste luft precis, men skönt att komma ut ett tag. På väg till apoteket passade jag på att köpa nötter på Life. Det är bättre än godis och kakor.

 

Nu har syster J i Umeå ringt mig. Hon förstår mitt dilemma av att inte veta hur jag ska göra med medicinen och vart jag ska vända mig. Vi diskuterade detta. Sen pratade hon med Doktor Balazim och återkom omgående till mig. Hon är verkligen en klippa! Balazim skriver ut nytt recept på kortison. Det ska jag äta tills det är dags för något sorts ingrepp/behandling oavsett tiden. Vad gäller sömntabletter så tycker han att det är ok att ta dem 2-3 gånger i veckan. Han ska kolla om han behöver skriva ut nytt recept. Sen värktabletter då. Han är något ovillig att skriva ut starka beroendeframkallande värktabletter. Nervvärk är svårt att bedöva med medicin. Men han ska kolla upp om det finns någon som skulle kunna fungera. Det är ok för mig. Om det nu inte fungerar så är det ju helt onödigt. Jag gillar egentligen inte att ta starka tabletter, men OM det nu finns något som fungerar då är det faktiskt värt det. Vi får se vad han kommer fram till. Jag får hålla koll på "mina sidor" efter recept. Doktor Balazim tycker absolut att jag ska ligga på när det gäller en tidigare tid för röntgen. Han har gjort det han kan genom att märka remissen akut. Nu är det bara de på Karolinska som om möjligt kan påverka något. Jag får i första hand vänta på att syster A återkommer till mig. Jag vet inte när hon ringer om det blir idag eller annan dag i veckan. Det beror ju på när hon får tag på Doktor Adrian.

När halva dagen har gått kan jag konstatera att det är en riktigt dålig dag idag. Jag är trött och tung i kropp och huvud. Varm som om jag har feber och värken vill inte riktigt släppa. Darrig i benen dessutom.  Jag flexade ut tidigare, det känns som en väldigt bra idé. Stora sonen kom och hämtade mig vid tre. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade ett missat ett samtal från Umeå. Jag har alltid ljudet avstängt på jobbet men vibration är på så jag märker när det ringer. När jag åkte hem glömde jag att sätta på ljudet igen och vibben märktes inte när mobilen låg i handväskan. Det var kanske Doktor Balazim? Får väl hoppas att vem det nu var ringer tillbaks senare eller imorgon. När jag kom hem var det pyjamas på direkt. Nu bara slöar jag i soffan och funderar lite på vad det ska bli för mat till middag. Skönt att få någon timme extra hemma. Jag behöver det idag.  Vännen T ringde precis när jag kommit hem. Så synd att hon inte bor kvar i stan men härligt med ett samtal.  Funderar nu på om jag inte ska ta och lägga mig ner i soffan och ta en tupplur innan Lars kommer hem...



...och det var precis vad jag gjorde, jag somnade i soffan.  Mysigt med en tupplur, jag behövde det verkligen. Och tur hade jag eftersom jag hittade köttfärssås i frysen. Bara att koka pasta och värma såsen. Sånt gillas en sån här dag. Jag funderade ju på att ta en promenad. Men det snöar inte och jag är inte längre sugen. Nä, nu tar vi istället ett bad i spabadet. Eftersom jag mår så kasst idag verkar det som en bra idé för att muntra upp mig. Vi provar vår nya råsaftcentrifug och gör oss en fräsch drink till badet. Det blir en med äpple, päron, lime och ingefära. Det låter väl gott? Och det var det! Efter ett bad känner man sig så behagligt loj. Nu när jag är mjuk och go ska Lars få passa på att massera min skuldra och arm. Kanske släpper värken lite då. Dags att sova, och jag har tagit en sömntablett. Nu tusan ska jag väl få sova ordentligt...hoppas jag!