Dag 52 -  värk igen, och tankar om mat...igen

Lättlurad Kalle Koskit långnäsa! Smärtan kommer i vågor under natten. Smärta i bröstet och ut i armen. Så var det med  "...medicinen verkar fungera bra". Jag som mådde så prima. Men nä, man ska akta sig för att flyga för nära solen som Ikaros gjorde, då smälter vaxvingarna. Dvs var inte för självsäker. Fast äh, jag mådde så himla bra under fredag till söndag att det till viss del är värt putten i diket nu. Det kändes bara en smula chockartat när värken ökade så pass. Och kallsvettningar dessutom så nu är det bara att byta lakan igen. Man står liksom och stampar på samma fläck...eller går runt i ringar... det verkar omöjligt att komma framåt. Någon bra dag följd av någon dålig dag...tja, det är väl som livet i stort egentligen! Ny värk som visade (sitt fula tryne) igår kväll var värk i vänster lår. Ja det sprider sig alltjämt...

 

Sitter här i mörkret i vargtimmen med vetekudden på bröstet. I brist på kakor tog jag en liten macka av det nybakade brödet. Jag måste säga att det är väldigt gott. Under helgen har jag gjort mitt bästa för att verkligen tänka på storleken på portionerna mat. Där känns det som om jag har rätt bra koll. Jag äter fortfarande fort, men inte för mycket. Det är svårare med allt småätande. Där verkar jag istället ha tappat kontrollen och går ständigt i kylskåp och skafferi...oj, kom precis på att tänka på mammas pannkakor som jag har i kylskåpet. Det är så gott med smör och socker på en kall pannkaka, rulla ihop och njuta.... Ja där ser ni!  Det måste bli slut med småätandet, eller i alla fall få det på en hyfsad nivå. Suck! Som om jag inte har nog att tänka på ändå. Det räcker med tumör och smärta faktiskt!

Jag var trött när jag vaknade. Men inte så konstigt med tanke på att jag fått lite sömn i helgen, gick och lade mig lite för sent igår och dessutom sov dåligt. Efter duschen skulle jag ta på deo och då var min kliniskt slut. Hur gick det till? så jag tog Lars. Nu sprider jag en intressant doft av Nivea Men Cool Kick blandat med DKNYs Green Apple. God morgon liksom! Men det är en ny dag, ny vecka och nya möjligheter. Minus nio grader ute nu men det ska bli varmare under dagen. Det är ljust ute och solen skiner. Koppla på positiva tankar.

När jag kom till jobbet var det kaos de lux. Alla lådor hade blivit flyttade under helgen och nu var det bara att hugga i och ordna så allt kom på rätt plats och att datorn och telefonen fungerade så fort som möjligt. Vår nya handläggare kom också idag även om hon egentligen börjar imorgon. Hon ska sitta bredvid mig. Hon hade inget emot att förbereda sig genom att titta igenom redan registrerade ärenden och läsa information. Bra, då kan vi köra på med utbildning imorgon. Idag kom nämligen även två praktikanter som läser till Paralegal på Mittuniversitetet. De ska vara hos oss i 10 veckor. Jag hade precis packat upp färdigt när det var dags att ta emot dem. Efter info på förmiddagen tog vi kompetensområdesansvariga och jurister som ska ta hand om dem med dem på lunch på Invito. Jag åt jättegod ugnsstekt sej med potatismos och remouladsås. Eftermiddagen blir förhoppningsvis en smula mindre stressig hoppas jag.

Med tanke på den hektiska förmiddagen är det väl inte särskilt konstigt att jag missade att ringa till Karolinska. Nu är det för sent för det kommer inte att finnas några telefontider kvar. Jag måste komma ihåg att ringa direkt imorgon bitti. Smärtan är kvar i bröst och arm. Jag är besviken. Jag ville så gärna tro på medicinen. Ska ta och värma vetekudden, dricka vatten och djupandas (vet inte varför jag kom på den idén men det kan ju inte skada) och försöka koppla bort smärtan. Kanske stressen gör det värre? Nä det blev inte bättre så jag ringde efter sonen som kom och hämtade mig. Nu ligger jag i sängen i pyjamas och vilar. Jag förstår inte. Smärtan var under kontroll på förmiddagen men sen bra tog den fart och blev helt olidlig. När jag får så här ont är det som om hela kroppen stänger av. Jag blir så matt att jag knappt kan gå framåt på plan mark. Och att ta sig ur bilen är näst intill omöjligt. Det här får mig att fundera på natten. Jag tror att jag skippar värkmedicinen och tar en sömntablett ikväll. Jag vill inte ta båda. Det vore skönt att sova en hel natt, jag behöver nog det. Och nu en liten tupplur, det är väl ok va?

 

Åh så skönt med en tupplur. Lite trögt att gå upp men jag var hungrig så det var bara att släpa sig upp ur sängen när Lars ropade att maten stod på bordet. Han hade lätt matlagning idag. Mamma skickade med oss pannkakor hem igår. Hon hade stekt åt brorsans flicka och åt Lilleman som inte äter smörgåstårta. Men inte bara några pannkakor utan typ två tusen stycken. Hon gör alltid för mycket, men jag är helt säker på att hon gör det med vilje för att kunna skicka med oss hem. Och det är vi alla väldigt glada för! Det passade ju dessutom extra bra nu när jag inte känner mig pigg. Det var bara att köpa ärtsoppa på ICA (tänk om vi ändå haft svärmors goda ärtsoppa i frysen!) och vips så hade vi middagen i princip färdig. Med vaniljglass och syrlig äppelmos till var det rena festmåltiden. Nu ska vi ta ett spabad. Värmen är så skön när jag har ont, och efteråt stannar värmen kvar länge i kroppen. Tänker att det är bra idag. Här är en bild från verandan med spabadet på sommaren. Det är skönt att bada på vintern och på sommaren, bara olika skönt. Men nu längtar jag till sommaren så därför får ni den här bilden.

 

 

Nu väntar jag på att sömntabletten ska kicka in. Önskar mig själv en ostörd natts sömn och med förhoppning om att det väntar mig en bra tisdag runt hörnet. God natt!

Dag 51 - en dag med familj & vänner

Vilken märklig natt! Det slutade med att jag gick och lade mig vid halvtre. Men jag var fortfarande inte trött. Sen var det jättesvårt att somna, och jag vaknade stup i kvarten. Inte förrän på morgonen kom värken, så det var inte orsaken. Jag vaknade åtta och var väldigt pigg. Inte för att jag klagar precis. Men det är en sån absurd känsla. Jag mår nästan som "vanligt". Varför? Jag tog min portion medicin och ett glas citron- och ingefäradryck. Jag dricker det varje dag. Både för att det ger mig en härlig kick och för immunförsvaret. Full av energi körde jag igång en deg till långpannebröd. Lika bra att passa på att utnyttja energin när den finns. Tvättade lite och gjorde frukost. Jag tog all skruttig frukt plus citron, lime och morot och gjorde en smarrig juice i råsaftcentrifugen. Vilket bra sätt att bli av med överbliven frukt.

 

 

Vi har spenderat dagen i Ånge med mina föräldrar och syskon med familjer. I vår familj var mormor smörgåstårtegudinnan. Vi har ätit hennes smörgåstårta hela livet. Och i min värld ska den allra godaste smörgåstårtan smaka så, även om jag gillar i princip alla smörgåstårtor. Sen hon gick bort har min syster tagit upp facklan och med den äran, hon gör den fantastiskt bra. Mormor måste le i himlen. Idag åt vi smörgåstårta och dessutom en bakelse med kokos och lemoncurd som syrran också gjort. Vilken toppenfin dag med familjen. Vi hann i princip bara hem så var det dags att åka till svägerskan och svågern på middag. De, vi och familjen M har beslutat att äta gemensam middag sista söndagen varje månad. Vilken trevlig idé va? Vi tre familjer har umgåtts i över tjugo år och trivs väldigt bra med varandra. Vi är mer som familj än vänner. Ja med svägerskan och svågern är vi ju såklart släkt, men vi är även bra vänner. Vi fick stek, potatisgratäng och pepparsås och sen blåbärspaj till efterrätt. Goda skratt och gott att äta. En härlig dag med familj/vänner och en massa gott att äta, vilken lycka! Nu är det inte så mycket kvar av söndagen. Men jag ska faktiskt ta en kopp te och smaka brödet jag bakade i morse. Jag bytte ut solrosfrön mot sesamfrön så det blir spännande att se hur det blev.....och jag kan rapportera att det blev jättegott!

 

 

Det har verkligen varit en riktigt bra helg. Jag känner mig harmonisk och har laddat batterierna ordentligt. Just nu är jag lycklig. Konstigt kanske med tanke på omständigheterna. Men det är de små sakerna i livet som är viktiga och det gäller att ta vara på varje dag, alla små ögonblick, såväl i vardagen som i fest. Man kan inte gå omkring och oroa sig för vad som kan hända. Tusan, livet kan ju ta slut imorgon. Jag kan bli påkörd av en bil, ramla i en trapp eller få en stroke. Det finns inga garantier. Ingen vet hur lång tid man har här på jorden. Jag har så mycket att vara tacksam och lycklig över. Jag har sån underbar familj, både på min sida och på Lars sida. Det är inte alla som har sån fin kontakt med sina familjer och jag uppskattar dem verkligen. Och min alldeles egen familj är brunnen jag hämtar styrka ur. Min Lars och mina grabbar betyder allt för mig. Sen ska vi inte glömma mina vänner. Jag brukar säja att jag kör med kvalité snarare än kvantitet. Jag kanske inte har världens största vänkrets, men de jag har är fantastiska. Och sist men inte minst, jag har så härliga arbetskamrater. Det är ett sant nöje att gå till jobbet varje dag. Tut tut nu går kaffetåget :) Jag är nästan alltid glad, och det är för att jag väljer att koncentrera mig på glädje. Det kanske är en klyscha men ändå sann...om man kan vara glad över småsaker har man många tillfällen att glädjas. Det finns så många som sörjer över det de saknar snarare än gläds över det de har. Jag väljer att se glaset som halvfullt. Haha, men herre jösses nu låter jag som nån så där fejkguru *fniss*  Men helt allvarligt, som man säger "Ta ut glädjen i förskott, det enda som kan hända är att du varit glad i onödan".

 

Var inte oroliga. Jag har inte huvudet uppe i molnen. Jag inser helt klart att oavsett min inställning till livet så är det som det är.  Min tumör är en realitet. Visst är jag stundtals förbannad, ledsen, rädd, irriterad, förbittrad, vettskrämd, olycklig osv. Hela det negativa känslospektrat har passerat revy och kommer att göra det igen och igen under den här ofrivilliga resan. Jag tror bara inte att det gagnar mig att låta de känslorna ta över. Jag släpper på trycket när det behövs men är oftast på bra humör med en optimistisk livssyn. Och det funkar i alla fall bra just nu.  

 

Det som känns fantastiskt är att medicinen verkar fungera bra. Jag har inte alls lika ont som tidigare. Min kropp och hjärna har varit fångad av smärtan och nu är det som om fängelsedörren öppnats och jag har kommit ut i solskenet. Det är en sån otroligt stor skillnad! Smärtan finns där, men går att leva med. Jag hoppas verkligen att det inte är en tillfällighet. Imorgon är det måndag och en ny vecka, 6 veckor kvar till röntgen. Nu har sköterskan/läkaren haft nästan en vecka på sig att ordna så jag får en bättre tid. Jag ska ringa och höra mig för imorgon. För oavsett om jag mår bättre än tidigare så är det väldigt lång tid att vänta. Och tumören lär ju inte sätta sig på paus och sluta växa. Jag är också oroad över mina svaga och darriga ben. Det måste jag komma ihåg att prata med sköterskan om.

 

 Solnedgång på väg hem från Ånge. Så vackert!

Dag 50 - meningen med livet, Gudstro och mat

Det har gått 50 dagar sen beskedet och jag är tillbaks på ruta 1, typ, jag väntar på röntgen. Det låter ju faktiskt inte riktigt klokt. 50 dagar!

 

 

En rätt bra natt, inte som natten före, men klart ok. Jag vaknade vid sjutiden och såg solen stiga upp. Det var väldigt vackert och fridfullt med det mjuka gula ljuset. Det är kallt, minus 16 grader så skönast är att vara inne och titta ut. Jag gick och lade mig igen och sov till halvtio, så underbart med sovmorgon.  Som oftast på lördagar har vi tagit det lugnt och ätit mysfrukost framför tv:n. Vi ska ut på Birsta och göra några ärenden, sen städa lite och så får vi se vad dagen har att erbjuda i övrigt. Barnen har önskat lamm till middag och det har jag inget emot, mums! Sen blir det melodifestivalen och kanske en film. Det låter kanske rätt "Svensson-tråkigt" i vissas öron, men jag gillar det. Jag behöver inte en massa planerade aktiviteter för att må bra. Jag behöver min familj, mina vänner, mitt hem, lugn och ro och någon festlighet då och då. Jag laddar även batterierna genom att vara ensam och till exempel läsa en bra bok. Livet runt omkring en är så hektiskt och allt ska gå så fort, framåt, vidare... det är lätt att bli fartblind och glömma att livet är det som pågår just nu. Man tappar liksom bort sig. Man jagar hela tiden efter nytt, som upplevelser och nya saker. Jag kan inte vara ensam om att känna så? Det är klart, hela den här situationen har fått mig att fundera lite extra över livet och vad som är viktigt. Men så kände jag även tidigare.

 

Vad är meningen med livet? 42 skulle vissa säga. Sorry, kunde inte låta bli. De som läst Liftarens guide till galaxen vet vad jag menar :) Kanske att leva i nuet, fullt ut, i harmoni med andra, att ge och få kärlek, att sprida sina gener vidare till nästa generation, vara en god medmänniska? Ett liv utan mening vore fruktansvärt. Jag är troende och tror på ett liv efter döden. Det tar inte på något sätt bort smärtan av förlusten eller saknaden efter dem som gått bort, men det är en tröst att veta att det inte är slutet. Det ger mig även tröst för min egen del om nu detta inte skulle gå bra, vilket det SKA, men ändå. Vissa frågar mig hur jag kan tro på Gud när han låter något sånt här drabba mig. Men det är ju inte Gud som bestämt det, Det är bara sånt som händer, ibland utan förklaring, det bara händer.  Han finns där högst närvarande hos mig när jag har det svårt. Men det är klart, när jag fick beskedet så ifrågasatte jag mycket och jag ska erkänna att jag ett tag var arg på Gud. Men jag var arg på en massa annat också. Det var en process jag behövde gå igenom. Jag tror nog Gud förlåter mig. Jag är inte sån som slänger min Gudstro i ansiktet på andra, det är nog många som faktiskt inte har en aning om den. Min tro är högst privat. Och jag vet att det är lite känsligt att prata om det, vissa känner sig väldigt obekväma och olustiga. Jag vill inte "skrämma" bort någon från min blogg, men det är en viktig del av mig som jag vill ska komma fram i och med vad som nu händer mig. Men nu så, med det sagt så går vi vidare!

Lite senare på dagen och temperaturen ute är nu bara minus 1 grad. Vilken skillnad några timmar kan göra! Vi har varit ute på Birsta tillsammans med halva Sundsvall. Vi hade ju bara några snabba ärenden men tänkte inte på att det är lönehelg. Suck! Att man aldrig lär sig. Det var knökat med folk på ICA. Handlar alla mat på lördagar? Vi träffade Lars moster, morbror och kusin och pratade på ett tag, sen träffade vi kompisen G också, han hade lite bråttom men vi hann byta några ord.  Det är dock inte alla människor på affärerna som är problemet, det är främst bilisterna man blir tokig på. Folk verkar förlora vettet helt såna här gånger. De kör som galningar och parkerar som idioter. Men vi fick våra ärenden gjorda i alla fall och sen när vi kom hem var det extra gott med en kopp kaffe och en varm macka. Jag använde mango chutneyröran jag hade kvar från när vi åt biffar i veckan. Det passade bra med kycklingpastrami, tomat, lök och ost. Det blev gott som tusan det! Nu känner jag mig full av energi och ska attackera golvet med dammsugaren! 

Lördagsmiddagen bestod av lammytterfilé, pommes, rödvinsås, stekta champinjoner och sallad. Lamm är en favorit här i familjen och frågar jag vilket kött de vill ha blir svaret oftast lamm. Nu är det Melodifestivalen, sista delfinalen idag. Höj ljudet på tv:n och fram med snacksen. Jösses vad det äts här i familjen!

Klockan är tjugo i två på natten och här sitter jag ensam uppe. Resten av familjen sover, även stora sonen som är en riktig nattsuddare annars. Jag förstår inte varför jag är så pigg på kvällen. Så olikt mig. Det var samma sak igår. Är det medicinen? Det är i så fall konstigt för jag borde bli trött av den? Men det är rätt mysigt att sitta uppe ett tag och bara vara. Klura lite på ditt och datt och gå ner i varv. Bara några stearinljus tända och helt tyst förutom lite snusande från katten som sover bakom mig på soffryggen. I morgon ska vi åka till Ånge och fira syrrans son som fyllt år, födelsen av brorsans nya lilla son och även Lars födelsedag. Mamma och pappa kunde inte komma och fira honom när har fyllde år i januari så vi passar på att ta en extrafirning nu när vi har kalas.  Det är nog bäst att jag går och lägger mig så jag kommer upp i tid. Man vet ju aldrig hur natten blir. Men hör ni, det är slut på kakor. Hur ska jag nu klara natten? :)

Dag 49 - glad!

Men vilken natt! Jag ska väl inte ropa hej än, men det verkar onekligen som om den nya medicinen fungerar. Jag sov BRA! Visst, jag vaknade ett otal gånger under natten, men det har jag ju "alltid" gjort eftersom jag sover så lätt. Men värken var inte så besvärande och jag somnade om snabbt. Det har snöat rejält så traktorerna var ute och skottade under natten och det störde dessutom lite extra. Men inte ens det var något större problem. Jag vaknade pigg. Just nu är jag glad och lyckorusig! Solen skiner och livet känns bra.

 

En arbetskompis samlar på kaffekoppar. Hon har runt 300 stycken. När hon såg min Burberry kopp blev hon så förtjust. - Åh en sån har jag inte! sa hon lite trånande. Nu är det så att jag har en i reserv, utifall att min skulle gå sönder. Hon går i pension snart och då bestämde jag  mig helt resolut för att ge henne den i pensionspresent. Hon blev jätteglad. Och då blev jag glad. Delad glädje är verkligen dubbel glädje! Och det är lustigt det där med ringar på vattnet och karma. När jag var på väg tillbaks till min arbetsplats ropade en annan arbetskompis på mig. Hennes man är säljare och han hade ett gäng  kokböcker över från nån kampanj. Eftersom jag är så intresserad av matlagning så tänkte hon på mig. Så gulligt!  

Tog en promenad på lunchen. Medan en arbetskamrat gjorde ett ärende stod jag och en annan arbetskompis ute i solen och bara njöt. Det är helt underbart väder, minus 7 grader, blå himmel, sol och gnistrande vit snö. Och solen värmer faktiskt! Efter lunchen fick jag en presentförpackning med fudge och ett grönt te av en arbetskompis. Tusen tack vännen! Jag är så lyckligt lottad som har så många fina människor runt mig. Jag förväntar mig verkligen inget, men blir alltid lika glad. En gåva given med hjärtat är underbart att få. En kram given med hjärtat är lika underbart att få. Jag är ödmjukt tacksam över varje gåva eller uppmärksamhet, ödmjuk över att man bryr sig om mig. Det värmer verkligen hjärtat.

I eftermiddag ska vår avdelning flytta till nya arbetsplatser så det är full fart med packningen. Trots att vi jobbar med skannade handlingar sen länge så har jag ju hunnit samla på mig en hel del i pärmar och skåp under de 20 år jag jobbat här. Vi flyttade stolar och sidebord själva. Det var rena rusningstrafiken i korridorer och hissar. Hyllor och kartonger flyttar ett företag under helgen. På måndag ska allt finnas på rätt plats redo för oss att packa upp och börja jobba.

 

 

Jag är så tacksam över att ha haft en sån bra dag som jag haft idag. Hoppas på fler sådana och att även natten blir bra. Nu ser jag fram emot en lugn och skön fredags kväll. Inget fredagsvin idag eftersom jag äter medicin som inte ska blandas med alkohol. Jag gillar ju verkligen att ta ett glas vin medan jag lagar mat på fredag, men det är värt så mycket mer att inte ha sån hemsk värk. Det blir nog tid för vindrickande vad det lider. Vi har ätit middag och röjt undan. Jag har tagit på pyjamas och nu ska vi titta på Avatar i 3D. Avatar är ju en sån fantastiskt fin film. Jag tror det blir bra effekter i 3D.  Ha en trevlig fredag allihopa!

Dag 48 - ny medicin

Natten var ungefär som natten innan, helt ok, men jag vaknade med värk och det är ingen bra början på dagen. Jag går på apoteket nu på morgonen och hämtar ut dunderhonungen, alltså OxyContin. Det är långtidsverkande så jag ska ta det på morgonen (om jag har värk, inte annars). Det kan ju vara bra att mina arbetskompisar har koll på mig om jag skulle bli konstig på det.

Det var lite dystert väder direkt på morgonen, men nu har solen trängt igenom. Skönt det för Lilleman har friluftsdag idag. Den sista av tre nu i januari-februari. Han ska åka slalom den här gången med. Jag har sagt det förut men säger det igen. Tänk vilken ynnest det är att ha en slalombacke på gångavstånd från skolan. 

Nu så, tablett tagen! Läser man bipacksedeln blir man ju lite rädd. "kraftigt smärtstillande läkemedel som tillhör läkemedelsgruppen opioider". Typ narkotika då eller? Men vad ska man göra? Det är helt omänskligt att gå med den här värken dygnet runt. Jag kan inte fungera normalt. Igår mådde jag så dåligt på eftermiddagen att jag bara ville krypa ihop i fosterställning under täcket och gå in i dvala tills det är dags för röntgen. Men det går ju inte. Om jag inte får en tidigare tid är det många veckor kvar där jag måste fungera "typ" normalt i alla fall. Och tiden efter röntgen med. För efter röntgen blir det ju bedömning av plåtarna, beslut vad de ska göra - biopsi eller ?, genomföra biopsi, analys av biopsin, beslut vad de ska göra efter analysen och sen påbörja behandling. Ja det kan ju ta många långa veckor, kanske månader, innan själva behandlingen påbörjas.  Det är verkligen en deprimerande tanke. Bort, den stoppar vi undan långt inne och koncenterar på delmål - röntgen. Man får äta elefanten i bitar! Och på tal om äta så blir det Sushi  till lunch idag. Det är bland det bästa jag vet. Nu sitter jag här och väntar otåligt på min arbetskompis som ska avsluta sitt telefonpass innan vi kan äta.... efter att ha ätit sushin kan jag intyga att det var  precis lika gott som jag hoppats på. Och efter lunchen kom min gulliga arbetskompis M med en "må-bra" present, handgjord choklad från Sundsvall Chocolate House. Jag provade två bitar på direkten. Åh vad gott!

Vilken tur lilla sonen hade. Vid tvåtiden när friluftsdagen slutade började det snöa på tvären. Stora sonen hämtade honom och kusinen. Skönt med en storebror med körkort så han slipper gå hem! 

Hur fungerade den nya medicinen då? Tja, jag känner ingenting...eller gör jag det? Jag vet ju inte om jag skulle haft mer ont om jag inte tagit den. Jag har bara moderat ont idag. Inget större problem faktiskt. Sen känner jag mig pigg nu på eftermiddagen och det är då inte vanligt. Fast det är ju märkligt om det är medicinens förtjänst för den innehåller ju morfin och borde rimligtvis göra mig lite tröttare. Hmmm.... kan det vara så att jag känner mig så pass mycket piggare pga. att jag har mindre värk? Inverkar värken verkligen så mycket? Intressant! Vi får se hur kvällen artar sig.

 

Fläskpannkaka med nykokt lingonsylt till middag. Det är god husmanskost det! Jag river ner potatis i pannkakssmeten. Det blir mer substans i pannkakan och dessutom gott. Nu ska Lars och stora sonen iväg på gymmet. Lilla sonen renskriver sin berättelse som ska in i morgon, och jag då? Jag tror jag tar och börjar läsa en av böckerna jag köpte på bokrean. Jag måste bara välja vilken jag ska börja med...

 

 

Jag lovade att göra en juice tills när Lars och sonen kom hem från gymmet. Så jag lägger in en bild på den med. Det blev en med stjälkselleri, äpple, päron, morot och citron. Vi vuxna tyckte om den. Stora sonen tyckte den smakade nyttigt (inte så gott, men ok) och lilla sonen tyckte inte alls om den. Jag antar att det är sellerin som gör att det blir lite för "vuxen" smak.

 

 

Nu sitter jag i soffan och funderar över om jag ska ta en till värktablett eller om jag ska ta en sömntablett. Jag har fått rätt ont i nacke, bröst och arm under kvällen. Jag tror jag väljer att ta en värktablett och så får vi se hur natten blir.

 

Dag 47 - en konstig dag

Idag kom då dagen då jag klev över det magiska strecket. Det där strecket jag svurit att inte gå över (förutom vid graviditeterna då). Jag pratar om 60 kilo på vågen. I morse när jag vägde mig visade vågen 60,2. Ja jag vet att det är ett värdsligt problem och att 60 kilo inte på något sätt är överviktigt. Men jag mår bra i min kropp vid min vanliga vikt runt 54-55 kilo. Det kommer inte som någon överraskning för jag har ju gått ständigt uppåt sen jag började med kortisonet. Men ändå...hugaligen! Låt mig "bitcha" över det här idag är ni snälla. För det är så att det är rätt skönt att kunna koncentrera upprördheten på något normalt och vanligt. Över en bullig mage istället för över tumörer och smärta.
 

Natten som gått var hyffsad. Inte så mycket värk, men jag sov lätt och vaknade rätt många gånger. Jag skulle säga en stark 6:a av 10. Det är jag nöjd med. Dock brukar en bra natt (utan sömntablett) följas av en riktigt dålig så vi får väl se hur det går i natt. Jag har inte planerat att ta en sömntablett men vi ser väl hur dagen går. Det är riktigt ljust på morgonen nu. Solen går upp vid 7 och det blir tidigare och tidigare för varje dag. Det är så underbart med ljuset, livsandarna vaknar till liv. Det känns som våren är på väg på riktigt. Tog en promenad på lunchen och även idag var det svårt att gå in igen.

Förmiddagen var mest ok idag, lite värk som kom och gick, men nu på eftermiddagen känner jag mig helt matt i kroppen, andfådd och slut i huvudet. Det börjar bli tufft att klara av eftermiddagarna. Frågan är om det är så det ska bli hädanefter... lite värre för var dag som går.  Nä, det vill jag inte! Jag vill kunna jobba så länge jag bara kan. Går det att göra något åt? Jobba deltid? Jag vill inte sjukskriva mig för tidigt. Tänker att det blir nog sjukskrivning nog ändå längre fram. Suck och stön! Det ändras fort i hockey säger man, och så är det med min värk också. Helt plötsligt kommer värken över mig. Det är som om det går böljande vågor av värk genom nervbanorna i övre rygg, nacke, arm och övre bröst och hals. Samtidigt är huden öm och det pirrar och sticker. Men vilken konstig dag! Bra- dålig - bra - dålig om vartannat.

Kroppsliga förändringar - man kan inte annat än att förundras över hur kroppen kan förändras så fort. Jag har ju redan berättat om kortisonsymtomen men förutom dem så har jag fått en fet nacke. Kanske det hör ihop med den där puckeln, men ändå, en fet nacke! Om jag böjer huvudet bakåt så tar det i som om jag hade en tjock halsduk runt halsen. Det känns väldigt obehagligt. Jag tror tamejtusan att jag fått en liten mustasch också. Gulligt! Och jag känner inte alls igen mig när jag tittar på mig i spegeln. Det är faktiskt lite otäckt. Som om det är en helt annan person som tittar tillbaka. Det är liksom inte nog att man ska ha ont. Nu är jag ur humör. Det händer inte ofta, men jag är riktigt grinig, less och sur. Inte för det jag skrivit om just nu, utan över hela situationen jag är i. Det går inte att vara positiv hela tiden. Även jag har min gräns. Nåja, det går över, det gör det alltid. Imorgon är en ny dag!

Väl hemma var det dags för matlagning. Jag var så sugen på köttfärsbiffar så det fick det bli, biffar med bl.a. mango chutney i. Matlagning lugnar alltid ner mig (utom när jag lagar mat under stress, inte att rekommendera) och idag var inget undantag. Jag passade på att ta mig ett glas vin under tiden. Det var inte fel, även om det innebär att sömntablett går bort ikväll. Äh, det var det värt!

 

Tänk ändå vad tiden kan vara ens fiende. Just nu kan jag inget annat än att vänta på att sköterskan/läkaren på Karolinska hör av sig. Jag antar att läkaren är en rätt upptagen man. Det är nog inte bara att kliva in på hans kontor och få ett besked.  Än igen är jag alltså i läget att jag måste vara tålmodig och vänta. Hur länge är länge att vänta? Imorgon? Fredag? Nästa vecka? Tankarna snurrar.

Vi åt glass till efterätt idag. Det gör vi inte vanligtvis på en vardag, men idag gjorde vi det. Jag tog två portioner. Lite obstinat så där. Efter ett tag blev jag sugen på välling med russin. Va? Konstigt men ok då, jag kokade mig en portion och sitter i soffan och äter det. Min man, som är en modig man, säger plötsligt  - Läkarna är roliga dom som säger att kortison ska ta ner svullnaden! Och så skrattar han så gott. Jag kan inte göra annat än att skratta med honom. Det var ju faktiskt väldigt fyndigt :)

 

Dag 46 - rädslor och medicin...och mat!
 

Vilken fröjd att sova i princip en hel natt. Och det trots fullmåne. Jag tog en sömntablett men tyvärr lite väl sent och somnade därför lite för sent. Men sen sov jag ostört till två. Gick på toaletten och måste faktiskt erkänna att jag åt en kaka. Ja de var tydligen inte slut för jag hittade en burk drömmar i källaren. Kanske någon vill komma och fika hos mig och äta drömmar? De är jättegoda kan jag lova! När jag vaknade på morgonen, eller när Lars väckte mig ska det vara för jag vaknade inte av väckaren, var jag fortfarande trött. Skulle kanske ha behövt en 30 minuter till. Men jag gick till mig rätt fort när jag väl kom upp ur sängen. Inte så mycket värk nu på morgonen, lite i nackbasen och övre bröstet samt i armen såklart, men den värken är ju alltjämt närvarande. Det känns som om den här dagen börjar betydligt bättre än igår.
 

Nu vill jag slå ett slag för havregrynsgröt. Det är enligt mig det perfekta sättet att börja dagen på. Ett tips är att röra ner ett ägg i gröten. Rör ner det tillsammans med vattnet, saltet och havregrynen. Fortsätt röra medan gröten kokar upp så ägget blandas ut ordentligt. Gröten blir inte bara nyttigare utan även fylligare i smaken.

Några rädslor:

- Att nervvärken i arm och hand blir permanent. Jag har ju haft det primära "ontet" ut i arm och hand i snart ett år. Runt påsk i fjol kulminerade det. Jag har läst att det inte är ovanligt att nervbanorna blir så skadade att de inte reparerar sig även om orsaken till skadan åtgärdas. Jag kommer att tänka på fantomsmärtor, det är ju liknande. Det är väl så det fungerar, hjärnan minns fast det inte finns någon orsak kvar.

- Att det skulle finnas en primär tumör i hjärnan och att den jag har i ryggen är en sekundär. Tidigare har jag mer funderat på om den i ryggen har metastaserat sig till andra organ i kroppen och inte tvärt om. Tumör i hjärnan har jag inte tänkt på.

- Att jag ska få vänta så länge att benen blir påverkade. Den senaste tiden har jag blivit så trött och tung i benen. Det är riktigt jobbigt att komma upp från golvet om jag hukat mig till exempel, jag är kraftlös i benen och måste ta i mig någonstans. Jag är darrig och långsam när jag går. Det är inte likt mig som normalt sett är pigg och vig och rör mig som kvicksilver. Ibland poppar tanken upp på det som läkaren på Neurologen här i Sundsvall sa när jag var på första besöket. Han skakade lite på huvudet och sa att han inte förstod att jag fortfarande stod på benen. Och det var i början av januari. Otäck tanke faktiskt.

Första halvan av dagen var helt ok. På lunchen gick jag och två arbetskamrater ut på en promenad. Det är underbart väder ute nu. Solen värmer faktiskt. Tänk om man ändå kunde sitta mot en vägg och sola. Men en promenad är inte att förakta det heller. Passade på att kila in på Lidl och köpa grönsaker. Jag tänkte prova att göra en  grön juice av bl.a. spenat. Vad kan man ha mer i? Stjälkselleri, morot, äpple, ingefära? Jag får väl prova mig fram. Nu ska jag gå ner i köket och värma vetekudden. Jag har ont i nacken och det drar uppåt huvudet och fram mot halsen. Obehagligt.

Syster J ringde från Umeå. Hon är verkligen en service människa ut i fingerspetsarna. Hon hade ju kunnat låta bli att ringa för jag ser på "mina sidor" om jag fått nya recept. Men hon ville så gärna berätta det för mig själv. Doktor Balazim har skrivit ut nytt recept på kortison och en ny värkmedicin - OxyContin. Det är en starkare medicin.  I FASS kan man läsa:  "Beroendeframkallande medel. Iakttag största försiktighet vid förskrivning av detta läkemedel." Syster J berättade att doktorn sagt att han skriver ut en svag dos och att om jag är restriktiv med pillren så bör det inte bli något problem. Man måste väga fördelarna mot nackdelarna. 1-2 om dagen, max 3 under dygnet. Den är långtidsverkande så 1 på morgon och 1 på kvällen borde räcka.Tänk att jag som vanligtvis knappt tar huvudvärkstabletter har kommit till detta läge?!

Helt plötsligt släppte den där tyngdhetskänslan och jag känner mig lättare och piggare. Smärtan i armen och i nacken är nästan borta. Bara så där!  Det är verkligen ett välkommet avbrott i värkkarusellen. Det är så märkligt hur det kommer och går. Skynda njuta!

Lilleman lagade soppa på hemkunskapen förra veckan och ville gärna laga den till oss eftersom han tyckte den var så supergod. Jag köpte ingredienser i helgen och sa att han och storebror gärna fick laga den någon dag i veckan, och det blev idag det. När vi kom hem möttes vi av dukat bord och en doftande potatis- och purjolökssoppa. Den var verkligen delikat. Lars och stora sonen åkte iväg på gymmet och strax innan de kom hem gjorde jag och Lilleman en drink i råsaftcentrifugen för att bjuda dem på. Det blev en med bladspenat, äpple, päron, citron och ingefära. Rena hälsobomben! Se så läckert grön den är, och den var ännu smarrigare än den igår. Jag ska aldrig köpa färdig juice igen!

 

 

Dag 45 - kontakter med sjukhusen, och ont och eländigt...
 

Och natten var bra? Nej inte alls utan tvärt om, den var urusel! Det får räcka så...jag blir bara på dåligt humör av att tänka på det. När jag var uppe och värmde vetekudden (och åt en smörgås, ingen kaka) så smög det förbi två rådjur. De är så vackra att betrakta när de inte vet att de är iakttagna. Det är helt ok att de är här omkring nu när det är vinter. På våren är de inte så välkomna för de äter upp tulpanerna i rabatterna.
 

 

När jag kom till jobbet på morgonen så ringde jag först till Karolinska för att boka läkartid. De ska ringa tillbaks vid nio. Sen ringde jag till Umeå. De ska ringa upp vid ett. Nu när det är så länge till röntgen så måste jag få klarhet i hur jag ska medicinera under väntetiden. Kortisonet har jag bara ett uttag till av, och det hämtar jag ut idag. Och hur ska jag göra med sömntabletter och värktabletter? Jag tror det är Umeå som är ansvarig för detta för det är ju dit jag hör. De har ju bara köpt tjänster av Karolinska. Hå hå ja ja vad man ska ordna och fixa själv. Ska det verkligen vara så?

Jag hade rejält med värk i natt. (Ja jag sa att jag inte skulle prata om det, jag vet, men jag bara nämner det för det hör ihop med fortsättningen.) Det är jobbigt att vakna med värk för då går den inte över i brådrasket. Starta dagen trött, slutkörd och med värk kan knäcka vem som helst. Huden är öm och det kliar och killar och bränner. Det liksom rinner värk genom nervbanorna. Jag känner mig inte på så bra humör den här morgonen. Dessutom har jag fått utslag i nacken och på vänster arm. Det är små "bloppar" som kliar. Jag kliar såklart sönder dem och då blöder det jättemycket och sen torkar de och blir torrfläckar som också kliar. Funderar vad det kan vara. Tänker att det kanske är en reaktion på kortisonet tillsammans med värmen från vetekudden? Jag får fråga sköterskan när hon ringer. När ändå kortisonet är på tapeten. Så här kan man läsa om bieffekter:

"Vid längre tids användning finns risk för utveckling av ett ”Cushing-liknande” utseende med en omfördelning av fettet i kroppen som ger månansikte, buffalo hump och bålfetma."

OK. Månansikte har jag redan fått. Magen är större, ja, men det är nog snarare mer mat och kakor som bidragit till det än det än en omfördelning av fett. "Buffalo hump" var dock en ny bekantskap. Helt plötsligt var den bara där. Eller det lär ju ha varit pågående ett tag, men igår såg jag den i spegeln. En puckel i nacken. Mäh! Som om det inte räcker med månansiktet. Jag hoppas VERKLIGEN att både ansiktet och puckeln går tillbaks när jag slutar med medicinen.
 

En mottagningssköterska (A) ringde mig från Karolinska på utsatt tid. Hon undrade varför jag ville boka in läkartiden själv  för röntgen skulle ju kontakta dem direkt, vilket de i och för sig inte gjort. Jag berättade då att den mottagningssköterska som jag pratade med förra veckan hade sagt att det var bäst att jag ringde själv eftersom kommunikationen mellan avdelningarna inte var den bästa. Det höll den här sköterskan med om, med en liten suck. Hon undrade vilken tid jag fått och när jag berättade det blev hon alldeles tyst. - Det var lång tid!! Utbrast hon sen. Jag höll såklart med och berättade om de problem jag har. Att tiden i sig inte är ett problem, men att mina symtom är det. Jag fick beskriva symtomen och poängterade att de stadigt ökar. Hon läste i journalen och såg hur länge jag redan väntat sen beskedet. Hon sa att hon måste ta upp det med Doktor Adrian. Hon tyckte inte alls att det kändes bra att jag ska vänta så länge med de symtom jag har. Det måste de lösa på något sätt ansåg hon. Hon skulle prata med Adrian och återkomma till mig. Vågar jag vara försiktigt optimistisk?

På morgonen snöade det stora fluffiga julsnöflingor. Det är så härligt. Jag älskar sånt snöfall, men tyvärr är det nollgradigt ute så det blir sån hemsk klabbsnö. Jag gick till apoteket på lunchen och hämtade ut kortison. Det var jätteblött. Stora vattenpölar överallt. Tur att jag har så bra allvädersboots. Om det snöar i kväll så tar jag kanske en promenad. Det är så mysigt att promenera när det snöar stilla. Och sen ta en glögg efteråt. Jag tror nog att vi har kvar sen jul. Man får göra det bästa av situationen. Det var hur som helst skönt att ta en liten promenad på lunchen. Det är väl inte världens friskaste luft precis, men skönt att komma ut ett tag. På väg till apoteket passade jag på att köpa nötter på Life. Det är bättre än godis och kakor.

 

Nu har syster J i Umeå ringt mig. Hon förstår mitt dilemma av att inte veta hur jag ska göra med medicinen och vart jag ska vända mig. Vi diskuterade detta. Sen pratade hon med Doktor Balazim och återkom omgående till mig. Hon är verkligen en klippa! Balazim skriver ut nytt recept på kortison. Det ska jag äta tills det är dags för något sorts ingrepp/behandling oavsett tiden. Vad gäller sömntabletter så tycker han att det är ok att ta dem 2-3 gånger i veckan. Han ska kolla om han behöver skriva ut nytt recept. Sen värktabletter då. Han är något ovillig att skriva ut starka beroendeframkallande värktabletter. Nervvärk är svårt att bedöva med medicin. Men han ska kolla upp om det finns någon som skulle kunna fungera. Det är ok för mig. Om det nu inte fungerar så är det ju helt onödigt. Jag gillar egentligen inte att ta starka tabletter, men OM det nu finns något som fungerar då är det faktiskt värt det. Vi får se vad han kommer fram till. Jag får hålla koll på "mina sidor" efter recept. Doktor Balazim tycker absolut att jag ska ligga på när det gäller en tidigare tid för röntgen. Han har gjort det han kan genom att märka remissen akut. Nu är det bara de på Karolinska som om möjligt kan påverka något. Jag får i första hand vänta på att syster A återkommer till mig. Jag vet inte när hon ringer om det blir idag eller annan dag i veckan. Det beror ju på när hon får tag på Doktor Adrian.

När halva dagen har gått kan jag konstatera att det är en riktigt dålig dag idag. Jag är trött och tung i kropp och huvud. Varm som om jag har feber och värken vill inte riktigt släppa. Darrig i benen dessutom.  Jag flexade ut tidigare, det känns som en väldigt bra idé. Stora sonen kom och hämtade mig vid tre. När jag kom hem upptäckte jag att jag hade ett missat ett samtal från Umeå. Jag har alltid ljudet avstängt på jobbet men vibration är på så jag märker när det ringer. När jag åkte hem glömde jag att sätta på ljudet igen och vibben märktes inte när mobilen låg i handväskan. Det var kanske Doktor Balazim? Får väl hoppas att vem det nu var ringer tillbaks senare eller imorgon. När jag kom hem var det pyjamas på direkt. Nu bara slöar jag i soffan och funderar lite på vad det ska bli för mat till middag. Skönt att få någon timme extra hemma. Jag behöver det idag.  Vännen T ringde precis när jag kommit hem. Så synd att hon inte bor kvar i stan men härligt med ett samtal.  Funderar nu på om jag inte ska ta och lägga mig ner i soffan och ta en tupplur innan Lars kommer hem...



...och det var precis vad jag gjorde, jag somnade i soffan.  Mysigt med en tupplur, jag behövde det verkligen. Och tur hade jag eftersom jag hittade köttfärssås i frysen. Bara att koka pasta och värma såsen. Sånt gillas en sån här dag. Jag funderade ju på att ta en promenad. Men det snöar inte och jag är inte längre sugen. Nä, nu tar vi istället ett bad i spabadet. Eftersom jag mår så kasst idag verkar det som en bra idé för att muntra upp mig. Vi provar vår nya råsaftcentrifug och gör oss en fräsch drink till badet. Det blir en med äpple, päron, lime och ingefära. Det låter väl gott? Och det var det! Efter ett bad känner man sig så behagligt loj. Nu när jag är mjuk och go ska Lars få passa på att massera min skuldra och arm. Kanske släpper värken lite då. Dags att sova, och jag har tagit en sömntablett. Nu tusan ska jag väl få sova ordentligt...hoppas jag!

 

Dag 44 - sköna söndag och snöskottning

Trodde det skulle bli en jobbig natt eftersom jag hade så pass ont igår kväll, men till min förvåning sov jag riktigt gott. Det tog visserligen tid att somna men sen sov jag i flera timmar i sträck. Ingen vidare värk alls men  kallsvettningar, och det tar jag tusen gånger hellre än värken. Det är ju bara att byta lakan och det är ju inte så ansträngande precis. Så skönt med en ganska "vanlig" natt för ombytes skull.

 

Vi tog det lugnt på förmiddagen. Började titta på en ny tv-serie. Eller alltså inte ny som nyss börjat sända, utan ny för oss. Vi gillar science fiction och nu har vi tittat på första avsnittet av "Defiance". Det lovar gott. Den har gått 5 säsonger så den lär ju vara värd att se. Det är trevligt att kunna titta tillsammans hela familjen. Sen var vi tvungna att ta tag i snön. Det snöade rejält igår kväll och natt. Blötsnö! Jag vaknade när traktorn kom förbi i natt och då vet man ju vad man har att vänta sig, snövallen från helvetet! Vi bor på en hörntomt. Det är olika traktorer som skottar vägarna. Den som skottar vägen där vi inte har infarten skottar alltid upp en rejäl snöhög i hörnet på vår tomt. Sen kommer den andra traktoren som skottar vår väg, alltså där vår infart är. Han kör alltid åt samma håll och tar med sig rejält med snö från högen i hörnet och dumpar av det efter vägen, dvs precis vid vår uppfart. Det gör att vi alltid får en gigantisk vall både på höjd och bredd medans alla grannar nedanför oss får mindre och mindre vall. Det är så orättvist! Om han någon gång kunde åka åt andra hållet så skulle det ju inte bli sån stor vall för oss, men det gör han aldrig. Jag vet inte vem det är men jag gillar honom INTE, han är nog lite sadistiskt lagd. Nä, jag skojar (fast lite allvar är det nog allt). Tänk om det bodde någon äldre här som inte kunde mäkta med en så vall? Han måste faktiskt inte ta med snöhögen. Men såklart är inte alla traktorförare så. Vi har en jättetrevlig traktorförare på vår gata och ibland när han har möjlighet så tar han vallen för alla på vägen. Nåja, hela familjen var ute och skottade. Det är ju faktiskt väldigt skönt att få både luft och ett rejält träningspass, så det var ok. De hotar med snö i två dagar till så vi får väl se om det blir fler träningspass. Hoppas i så fall att det blir lite kallare. Idag var det plus 4 grader och då blir snön så otroligt blöt och tung.

Vi var bjudna på middag till svärföräldrarna. Visserligen gillar jag att laga mat, men det är så lyxigt att bli bjuden på middag två dagar i rad.  Det har jag inget emot! Vi fick en sån god efterrätt. Otroligt enkel men jättefräsch och god. Marinerande apelsinskivor med vispgrädde och glass. Jag tog ett foto av receptet och ska absolut göra det själv. Och jag fick också en idé att man kunde gör apelsinris (ris à la malta) med marinerad apelsin. Det låter jättegott tycker jag! 
 

 





Det är fullmåne imorgon natt. Jag brukar alltid sova dåligt runt fullmåne men igår natt sov jag ju hyfsat så vi får väl se hur det blir i natt. Värken kommer och går under dagarna. Vissa dagar är det värk i princip hela dagen och vissa dagar kommer det i skov. Jag har inte haft så värst mycket värk idag. I förmiddags innan vi gick ut och skottade och sen efter middagen. Det känns bättre när jag håller mig igång. Inte för att värken försvinner för det gör den inte, men om jag koncentrerar mig på annat så blir den inte lika påtagligt. Jag hoppar sömntablett i natt eftersom jag sov rätt bra igår natt. Nu när jag ska vänta så länge på ny röntgen vet jag inte hur jag ska göra med dem. De är ju inte menade att användas en längre tid. Jag behöver prata med en läkare om det. Imorgon ska jag ringa till Karolinska och boka in läkarbesöket. Jag kan ju passa på att prata med sköterskan och höra vad hon tror. Men egentligen tror jag att jag ska prata med Umeå om medicin för det är ju dit jag hör. Ja ja vi får se imorgon. Jag skulle ju behöva få starkare värktabletter också för jag tycker inte att citodonet fungerar så bra.

 

Nu är det film och fika.  Det blir Baksmällan, den kan man se många gånger, och salta kex med brieost och chai te.  Sen är det slut på den här veckan och början på en ny med nedräkning till röntgen, veckan 1 av 7.

 

Dag 43 - fantasier, mat och tavlor...

 

Ibland fantiserar jag att läkaren säger att de har haft fel, att det inte är en tumör utan bara en fettknöl som de lätt kan ta bort. Och vips så har alla mina  besvär försvunnit. Så skönt att drömma sig bort för ett ögonblick. Det är trevliga fantasier, men jag är intelligent nog att inse att det är inte någon bra idé att hålla på så. Det är bättre att se sanningen i vitögat. Jag kan inte gömma mig för den. Men sanningen, vad är den egentligen? Ja det vet jag ju faktiskt inte. Och inte läkarna heller. Vad kommer läkaren på Karolinska att säga efter den nya röntgen? Är det bättre eller sämre än vad man sagt tidigare?  Oavsett "dom" så vill jag veta. Jag måste dock erkänna att jag är lite splittrad. En liten del av mig tycker det är rätt skönt att inte veta, och nu har jag fått ett andrum på hela 7 veckor. Men den större delen av mig vill faktiskt veta nu, all väntan är ju bara ett sätt att dra ut på det hela. 

 

Nu till något helt annat... jag är hungrig jämt. Jag tänker på mat och fika och något att stoppa i munnen hela tiden. Jag trodde ju att kortisonbehandlingen skulle vara bara någon vecka men nu blir det ju längre än så. Kommer jag att vara så här hungrig hela tiden? Ja troligtvis. Visst, jag köper argumentet att det är bra om jag får några kilo till på mig inför en kanske tuff behandling för jag är (var) i tunnaste laget. Men jag kan inte helt planlöst vräka i mig allt jag ser. Jag känner mig som värsta hetsätaren. Det värsta är att jag inte känner någon mättnad. Jag är inte van vid det och vet inte hur jag ska hantera det. Så jag måste helt enkelt börja tänka på VAD jag stoppar in mig. Sluta med alla kakor på natten till exempel. De är bara dumheter att äta kakor på natten, ingen behöver det! Om jag nu ska äta mer än jag är van vid så är det viktigt att det jag stoppar i mig är nyttigt istället för fullt av socker. Tumörer bara äääälskar socker! Jag måste allvarligt talat ha en dödslängtan som matar tumören med kakor! Är jag helt galen? Allvarligt Ingela, skärp dig!

När Lars skulle fylla 50 önskade han sig en Christian Beijer tavla. En av de gamla tavlorna. Den han ville ha fanns inte till salu, den är från 1995. Lars födelsedag kom och gick och jag köpte en annan present till honom. Men när jag var hos Ramgubben för att rama in tavlan jag köpte av en gallerist på jobbet så passade jag på att fråga frun (Kicki) om det fanns någon chans att få tag på just den tavlan. De känner ju Christian och skulle fråga nästa gång han kom in till dem. Igår ringde Ramgubben (som egentligen heter Tord)  och berättade att de fått tag på en tavla. Så idag stannade vi till där på väg till mig bror. Gissa om Lars blev paff! Jag är jätteglad och tacksam att det gick att ordna fram tavlan till honom. Här är ett foto på Lars tavla och på min tavla. Det är kul med lite personlig konst här hemma.

Vi åkte till  brorsan med familj och hälsade på. Storasyster T släppte mig inte en stund. Hon bubblar av prat hela tiden. Man förstår mycket, men långt ifrån allt. Hon är så söt. Lillebror T han sov sig genom hela besöket han. På väg hem åkte vi in på ICA och hämtade  råsaftcentrifugen som vi beställt. Hädanefter blir det nyttiga drinkar som mellis, och därmed basta! Ska ta och söka efter lite recept på nätet. Nu blir det slappa ett tag, sen ska på middag till familjen M. Bara jag och Lars, barnen stannar hemma. Stora sonen skjutsar oss dit så vi båda kan ta ett glas vin eller två. 

Hemma igen efter en trevlig kväll med god mat, umgänge och Mello på tv:n. Den här härliga cupcaken fick vi till kaffet. Det hade smak av ingefära och päronglasyr. Både vacker och god! Tyvärr fick jag rätt ont under kvällen så vi åkte hem vid klockan 23. Nu har jag lite ångest inför att gå och lägga mig. Natten som gick var jobbig och troligtvis kommer den här natten att bli det med. Ja ja, det är bara att ta tjuren vid hornen, gå och lägga sig och hoppas på det bästa. Imorgon blir det snöskottning för det har faktiskt snöat rätt mycket.  God natt och sov gott världen!
 

Dag 42 - nu blir det lång väntetid...igen!

Sömntablett = utvilad på morgonen. Jag tror att mina sömntabletter är precis lagom starka eftersom jag känner mig utvilad och lätt i huvudet på morgonen. Det står att man kan vara dåsig på morgonen efter, men det är inte jag. Under natten vaknade jag en gång vid tvåtiden och vinglade först iväg på toaletten (fast jag egentligen inte behövde det) och åt sen en bit fruktkaka (vilket jag verkligen inte behövde) och sen somnade jag om och sov till halvsex på morgonen.

På jobbet ringde jag till neuroradiologen och fick prata med en barsk syster A. Jag har fått en tid för röntgen den 11 april. Ja ni läste rätt, den 11 april, vilket är typ 7 långa veckor bort. Hon snäste: "- Bara för att DU tycker det är akut är det inte säkert att läkaren tycker det. Det är många mååånaders kö till röntgen!" Vilken serviceminded kvinna, verkligen charmerande.... NOT!  Jag kan inte ringa till Neurologiska mottagningen för de har ingen telefontid idag. Det får vänta tills på måndag. Just nu känner jag mig helt bedövad på känslor.

Jag har precis börjat utbilda en ny handläggare. Vi behövde verkligen en till handläggare och nu får vi en jättetrevlig tjej som jag tror kommer att passa utmärkt in i gruppen. Det är skönt att kunna koncentrera sig på det och slippa tänka på eländet ett tag.

Ikväll ska familjen på en konsert jag verkligen ser fram emot. Först kunde jag inte boka biljetter eftersom det var meningen att jag skulle operera mig den 18:e. Men nu blev det ju ingen operation så då skyndade jag mig att köpa biljetter. Eftersom det var så sent fick vi inte platser på balkongen som jag velat, men det gör egentligen inget för det är ljudet som är viktigt på den här konserten, inte vad som händer på scenen. Vad är det för konsert då? Jo det är Nordiska Kammarkören som spelar musik från Science fiction och fantasins värld. Jag tror det blir helt fantastiskt!

Oj oj oj vad bra konserten var! Helt FANTASTISK! Alla i familjen tyckte det var jättebra, till och med Lilleman som var lite tveksam innan. Dirigenten var en engelsk kille som heter Charles Hazlewood.  Vilken inlevelse, vilket kroppspråk! Han hade både intressant och roligt mellansnack och presentation av låtarna. Han hyllade dessutom sin nyligen bortgångna vän Alan Richman (Professor Snape) innan han presenterade musik från Harry Potter. Väldigt känslosamt och fint. Solisten Sabina Zweiacker hade verkligen en ljuvlig röst, hon hör jag gärna mer av. Det blev stående ovationer och sen ett extranummer som var utöver det vanliga. En aria från spelet Final Fantasy. Ståpäls över hela kroppen! Och kammarorkerstern själv får jag ju inte glömma, de är ju bara så proffsiga. Undrar om man kan få tag på en ljudupptagning? Säljer de inspelningar månne? Jag och måste googla runt lite, kanske finns det på Youtube? Jag känner mig så fylld av positiv energi. Precis vad jag behövde idag. Jag är så glad att jag fick tag på biljetter.

Dag 41 - unnar mig ännu en ledig dag

God morgon världen! Natten har varit rätt ok. Jag har inte haft vidare ont alls. Men jag får istället säga välkommen åter kallsvettningar, ni har varit frånvarande länge men tyckte tydligen det var dags att återkomma nu! Ja, det är bara att byta lakan idag då. Men jag kallsvettas hellre en miljon gånger än vrider och vänder mig i värk. Byta lakan är ju lätt gjort. Jag har haft några oroliga drömmar om tumörer som spridit sig och läkaren som säger  - Jag är ledsen vi kan ingenting göra! Men det är väl bara naturligt. Tankarna finns ju gömda långt inne i hjärnan och någon gång måste de ut och lufta sig.

 

Igår på logen fick jag en "må bra påse" av syster L och syster M (som även är systrar på riktigt). Så himla gulligt av dem, jag blev så glad och började nästan gråta. Stor kram tjejer! Jag är så innerligt tacksam för allt stöd jag får. Och då menar jag allt - gåvor, kramar, tröstande ord, sms och vetskapen att någon tänker och ber för mig - allt betyder lika mycket och det stärker mig verkligen. Jag har tagit en semesterdag idag. Liksom den jag tog i fredags har jag inga måsten utan ska bara slappa och göra det som faller mig in. Jag somnade om efter att Lars åkt till jobbet, skönt. Nu blir det en sen frukost medan jag läser boken jag fick igår. Och jag ska gå i pyjamas hela dagen. Vardagslyx!
 

 

Fika, läsa, fika, titta på tv, baka bröd med grabbarna...och nu tar vi en till fika medan degen jäser. Fika är livet! Vi åt brödet till kvällsfika och det var ännu godare den här gången. Receptet finns på "IngelaC kök". Det heter "Saftigt långpannebröd med morötter".

 

På kvällen fick jag ont ont ont! Och dessutom rastlösa ben. Nä fy vad jobbigt! Jag kan varken sitta och titta på tv eller läsa, måste röra mig. Inte för att det blir bättre precis, men det hjälper lite mot de rastlösa benen.

 

Tänk om det som bestämts först stått fast, då hade jag varit opererad idag. Konstig tanke. Och här sitter jag nu och vet knappt mer än jag gjorde den 8 januari. All den här tiden som bara slösats bort. Dag efter dag passerar och jag kan inte göra annat än det  jag gör, dvs själv ta kontakt med diverse instanser och där i mellan bara vänta och vänta. Tragiskt när man tänker på det. Imorgon ska jag ringa till Neuroradiologen och höra om de vet något om väntetiden för röntgen.