Dag 394 (249) - Jäv*a skitnatt och skitdag!

Kunde väl tro det. Jag somnade visserligen rätt snabbt, bra tänkt att ta på en snäv tröja redan från början. Kanske skulle sova i tajts också, eller varför inte grodmansdräkt. Då skulle svetten stanna inne i dräkten och jag slapp byta lakan stup i kvarten. Förr strök jag lakanen men nu skiter jag i det (nä inte på jul, då strök jag minsann, nån måtta må det vara) eftersom jag byter så ofta (Men så ofta byter hon väl inte? Kanske någon tycker. Men nu är det ju så att jag inte berättar varje gång jag gör det. Liksom jag inte berättar allt annat som händer på dagarna. Det skulle bli lååånga inlägg det...och tråkiga...fast det är de väl kanske redan nu...ibland...äh nu kom jag av mig. Åter till ordningen!) Var var jag? Jo lakan. Så här blev natten. Först hade jag rejält ont. Det var ingen överraskning eftersom jag haft ont kvällen före och inte lyckats få bort det innan jag gick och lade mig. Men som sagt, jag hade en tajt långärmad tröja på och somnade rätt snabbt. Jag sov tidvis oroligt och drömde en massa märkliga drömmar. När jag vaknade badade jag i svett (ja jag vet att det är äckligt men så är mitt liv just nu, like it or not...jag gillar det inte men får gilla läget...typ). Och jag frös. Självklart kommer värken igen. Den värre värken. Även fast jag duschade och klädde mig varmt så kom den där kylan inifrån smygande och ställde till det för mig för resten av dagen. Blä.

Det är inte mycket att göra åt. Bara att kämpa sig genom dagen och försöka att inte bita huvudet av medarbetarna på grund av att värken gör mig bitsk. Jag hoppas att det inte märktes på mig. Jag försöker dölja det så gott jag kan och drar mig undan. Andra ska inte behöva lida bara för att jag lider. Idag är en sån där dag när jag tycker synd om mig själv. Väldigt synd om mig själv. Jag riktigt vältrade mig i ledsamheten när jag stretade genom snålblåsten mot bussen. Jag intalade mig själv att det var vinden som fick ögonen att tåras, men jag tror inte att det var hela sanningen. När jag kom hem bytte jag till pyjamas, fleecetröja och ulliga sockar. Jag kokade en kopp Chai-te och gjorde två limpmackor med ost och prickig korv på. Sen satte jag mig i soffan under en tjock fleecefilt med värmedynan på vänster sida. Nu då...nu måste jag ju ändå bli varm. Nu får värken ge med sig. Jag tittade på en gammal goding på Netflix, "En andra chans" med Nicolas Cage och Tea Leoni. Den är lagom mysig. Passade mig utmärkt just idag när jag är så nere och känner mig så ynklig. 

Nu är det så här att jag är en fighter. Det är inte så ofta jag faller ner i "tycka synd om mig själv eländes hålet". Men jag tillåter mig själv att göra det ibland. Man måste krascha någon gång då och då. Inte för ofta, men ibland. Jag vägrar vara ett offer. Jag tänker vinna över det här. Så ni behöver inte tycka synd om mig. Men förstå att jag inte alltid är på topp och om jag drar mig undan så finns det ett skäl till det. Det är inte så att jag vill vara osocial. Då så, "nuff' said" om det för tillfället. 

Lars kom hem och lagade köttfärssås och makaroner. Mina grabbar tycker att "minimakaroner" är så gott. Minimakaroner är just var det låter som, små makaroner. Det är alltså inget namn på makaroner, utan anger storleken på dem. Det är svårt att hitta små makaroner, de finns mest som snabbmakaroner och de gillar jag inte. Men i förrgår hittade jag minimakaroner på Konsum i Ånge så jag köpte ett paket. Efter maten bastade jag och Lars. Svetten rann om mig redan efter några minuter. Det var så skönt. Jag älskar min bastu. IR-bastu is the best! Jag kunde riktigt känna hur alla hemska slaggprodukter rann ur mig. Jag tänkte "-svettas ut allt nu så slipper du svettas på natten". Efter bastu, dusch och insmörjning med Bodyshops Moringa bodybutter kände jag mig som en ny person. Det var länge sen jag bastade. Dumt. Nu ska det bli oftare. Sen bytte vi lakan i sängen. Hoppas att natten blir betydligt bättre än den förra var.