Dag 391 (246) - det är mycket nu!

Bara ett par minusgrader men tusan så kallt det var! Rena "Stockholmskylan". Det var nog väldigt fuktigt ute. Men inte så konstigt för isen har ju inte lagt sig i bukten. Konstig vinter. 

På jobbet testade jag tills jag blev helt snurrig. Eller nä, jag ska inte säga att jag blev snurrig för jag har stenkoll på det jag testar. Men jösses vad mycket jag testat! På slutet av dagen kunde jag säga att jag var klar. Visst, man kan alltid testa mer, men någon gång måste man sätta stopp. Jag fick bra feedback från de jag rapporterade till, en guldstjärna av en tjej till och med. Det känns bra att de tycker att jag gjort ett bra jobb. Annars är det livat på teamet. Det är inte nog med omorganisation och "aktivitetsbaserade" ytor. Nej, det ska bli ändring på telefonbemanningen också. Vi har en slinga som är öppen 8-11 och 13-16. Men det är tydligen inte nog. Man vill att vi har öppet hela verkets öppettid, det vill säga 8-16:30. Det är väl ok för de grupper som har många handläggare, men vi är bara 6½ person (en tjej jobbar bara förmiddagar). De där två timmarna vi har stängt är värdefull tid att jobba ostört. Ostört från slingan  vill säga för våra personliga linjer är öppna. Det är ju inte så att vi har lunch i två timmar.  Men inget är bestämt så vi får se hur det blir. Det är workshops för både det ena och det andra. Och det enda vi vill göra är att arbeta ostört. " If it ain't broken, don't fix it". Jag har under mina 21 år på verket gått till jobbet med ett leende på läpparna de flesta dagar, men nu börjar leendet faktiskt kännas ansträngt. Jag vill inte alls låta som olojal mot mitt jobb för jag gillar det verkligen och har all respekt för jobbet, medarbetare och chefer. Men nu börjar jag ändå fundera vad det är som håller på att hända. Jag är inte alls förändringsobenägen, men det är lite väl många förändringar på en och samma gång. Öppet sinne, jag måste ha ett öppet sinne. Det kanske inte alls är något att oroa sig för. Kanske det till och med blir bättre än förut. Jag måste försöka möta förändringarna med positivitet.

På väg till bussen var det busväder. Det blåste en kylig vind och himlen var låg. Det hade liksom aldrig blivit riktigt ljust under dagen. Tur att jag var påbylsad ordentligt. Jag gick in på ICA och handlade mat och tulpaner. Visst är et väl så att man känner att våren är på G när tulpanerna dyker upp i drivor på affärerna. Man kan frossa i olika färger. Idag köpte jag gul-orangea tulpaner till köket. Jag handlade inte mycket men lite för tunga varor så det var en smula kämpigt att bära från bussen till hemmet. Det var inte så smart kanske. Jag hade som tur är varit förutseende och köpt två påsar så jag kunde bära i båda händer. Eller armar ska jag väl säga för jag hänger alltid påsarna på armarna och bär dem på sidan av kroppen för att avlasta ryggen. Jag ser det som träning. När jag kom hem satte jag igång att städa direkt. Eftersom jag inte hade sådär otäckt ont som jag ofta har när jag kommer hem så är det lika bra att utnyttja tiden så bra jag kan. Grabbarna var på också och städade sina rum. Stora sonen hjälpte mig dessutom att dammsuga "nedervåningen". Jag våtdammade överallt och satte igång en tvätt. När Lars kom hem dammsög han källaren. Sen var det helg. Vad skönt att ha städningen gjord. 

På kvällen lagade jag en gratäng, en kycklinggratäng med mango och cashewnötter. Som en annorlunda flygande Jakob gratäng. Den blev jättegod. Stora sonen åt inte med oss för han skulle ut med kompisar och äta. Det var ju synd att det var just idag, för han älskar flygandeJjakob. Men det blev kvar till lunch imorgon. Hur som helst så är det ju viktigare för honom att umgås med kompisarna än äta med familjen, precis som det ska vara i hans ålder även om jag tycker det är jättemysigt när han umgås med oss. Efter middagen pep Lilleman in på rummet för att umgås med sina kompisar per internet. Jag och Lars tittade på "På spåret" och tog ett glas vin. Härligt med fredag kväll.