Dag 416 (271) - förkyld men på bättringsvägen, mer Narnia och semla såklart!

Det gick riktigt bra att sova trots rinnsnuva/täppt näsa och halsont. Jag vaknade några gånger och fick snyta mig, dricka vatten och ta en Strepsils, men däremellan sov jag bra. När jag vaknade var halsen tjock. Inte alls värkande som igår men igenkorkad och svårt att svälja. Kändes som jag ville köra ner en flaskborste i halsen och rensa rent. Och så snorig, mer idag än igår. Jag beslöt att stanna hemma ytterligare en dag. Jag sov på förmiddagen. Sömn är grymt bra när man är förkyld. På eftermiddagen blev det film igen, nästa film om Narnia - "Kung Caspian och skeppet Gryningen". Den är inte lika bra som de två tidigare (den första är allra bäst) men klart sevärd. Synd att de inte gjort fler för det finns ju fler böcker i serien. 

Jag berättade för stora sonen om min besatthet av Narnia och han replikerade "- Som jag och Harry Potter då?". Det har inte slagit mig tidigare men det är ju precis som han säger. Han har läst böckerna och sett filmerna tvåmiljarder gånger. Han har ärvt mitt intresse för det magiska och fantasy, och min förmåga av total inlevelse. Vissa tycker att såna här genrer (även inräknat science fiction) är fåniga för att de inte är verkliga. "- Sånt inte hända på riktigt!" får man höra. Men det är ju precis det som är den stora behållningen, att fantasin får flöda fritt utan gränser. Åh vad jag tycker synd om personer som är så "fyrkantiga" att de inte kan se skönheten i fantasins värld(ar). De går miste om så mycket. Jag hittade förresten boken och nu ska jag läsa "Silvertronen".

När lilla sonen slutade skolan hämtade stora sonen honom eftersom det var sånt eländigt väder, det pendlade mellan blötsnö och regn. Jag passade på att följa med för då kunde vi åka förbi Café Eclair och köpa semlor. Sagt och gjort. Det var massor med bilar utanför Eclair, rena parkeringskaoset. Jag och Lilleman gick in köpte semlorna. När vi kom ut till bilen igen berättade stora sonen att en man hoppat in i bilen och utbrast "- Det är rena kaoset där inne!" innan han märkte att han var i fel bil. Hi hi, det tycker jag var roligt. Kanske helst för att jag gjort så själv en gång. Jag är jättesugen att sätta tänderna i semlan direkt, men de får vänta till efter maten. 

Hur går det med förkylningen då? Jo, halsen är mycket bättre. Nu tror jag att det värsta är över. Förkylningar brukar gå över fort för mig, det är sällan jag blir ordentligt sjuk, alltså i många dagar. Snoret/täppan är det ingen skillnad på, men det kan jag leva med. Imorgon blir det jobb om det inte vänder till det värre såklart, men det gör det inte (*peppar, peppar*). Jag har värk i vänster underarm och hela handen. Det sticker och brinner. Hoppas det håller sig vid det och inte blir värre framåt kvällen. 

Lars var i princip bara hem och vände. Han åt middag lite snabbt och sen åkte han och hans syster till deras moster och morbror för att diskutera hyra av deras stuga på sportlovet. Jag valde att stanna hemma med grabbarna. Vi passade på att äta middag framför tv:n. Vi tittade på en gammal favorit - "Måndag hela veckan" (Groundhog Day). 

Nu på kvällen mår jag ännu bättre. Vilket känns bra eftersom det brukar bli sämre mot kvällen när man är sjuk. Jag är fortfarande tjock i halsen men har inte alls ont. Tyvärr är näsan inte ett dugg bättre. Den är ömsom täppt, ömsom rinnande. Jag borde ha köpt nässpray, nu känns det väldigt dumt att jag inte gjorde det. Jag hatar verkligen att sova med täppt näsa.  Vi får se hur natten blir.  Nervsmärtan är likadan som tidigare idag. Lite mer än miniläget men hanterbart. 

Dag 415 (270) - Ont i halsen, film-tajm (Narnia)

Jag vaknade med en väldigt ond hals. Rakblad som skar när jag svalde. Och natten har varit jobbig, inte bara halsont utan nästäppa också. Ni vet hur det är när man är täppt i ena näsborren. Man ligger på sidan så man kan andas genom näsborren närmast kudden. Men så "rinner" liksom nästäppan över till den sidan man ligger på. Då vänder man sig till andra sidan och samma visa händer igen, och igen, och igen... Jag blir sällan rejält förkyld. Jag är sällan så illa däran att jag måste vara hemma. Men idag stannande jag faktiskt hemma. Det har varit en tuff natt och halsen är såpass ond att jag har svårt att både svälja och prata. Jag mailade min arbetskompis L som alltid kommer tidigt, och min chef, att jag blir hemma idag. Så tog jag medicinen, sa hejdå till Lars och Lilleman och somnade om. Jag sov till tolv! Ojdå. Det var länge sedan jag sov så länge. 

Stora sonen är hemma. Han åkte på ICA och köpte Strepsils åt mig. Sen gjorde vi fika...ja sonen åt lunch men jag var inte sugen på mat så det blev te och mackor för mig (jag har slut på Chai-te så jag fick ta ett annat, katastrof!...nästan i alla fall). Te är det enda jag vill dricka när jag har ont i halsen, det lenar. Vi tittade på "Berättelsen om Narnia: Prins Caspian". När jag var yngre var jag helt besatt av böckerna om Narnia. Jag önskade så hett att jag skulle hitta en hemlig gång till Narnia. Jag läste böckerna om och om igen. Jag tror faktiskt att jag ska ta och läsa dem igen. Jag köpte en samlingsvolym med alla berättelserna i till stora sonen när han var yngre. Ska ta och leta rätt på den. Funfact: han som spelar prins Caspian är med i HBO-serien "Westworld". Kände igen honom direkt trots att det är många år sedan Narnia filmen spelades in. Narnia är som "Sagan om ringen" fast barnversionen. Väldigt bra musik är det också. Det är viktigt i en film. 

Den onda halsen blev inte bättre under dagen. Och jag pendlade mellan att ha nästäppa och vara snorig = snyta, snyta, snyta. Jag är inte så bra på att vara sjuk. Jag blir så rastlös, det är frustrerande. Men som tur är så är min vanliga värk inställd på"minimal" idag. Jag gjorde en ingefära- och citrondryck som jag smuttar på under dagen. Allt för att hjälpa immunsystemet kriga mot de ovälkomna "bacilluskerna". 

Mot eftermiddagen satte jag igång en Chili Con Carne i Crock-Poten. Vi får äta den någon annan dag i veckan för den hinner inte bli klar till middagen idag. Vad ska vi äta idag då? Jag är inte vidare sugen på matlagning (trots det satte jag ingång Crock-Poten, men det är ju knappt matlagning eftersom den i princip sköter sig själv). Vi får se, ska kolla frysen efter något enkelt. Kanske jag har tur och hittar något färdigt. Jag gör ju ofta stora lass med biffar och köttfärssås och brukar frysa in till en annan gång....

....Det blev en överraskande god middag, för att inte orka laga mat menar jag. Vi hade ett paket "Fish and Crisp" i frysen. Tjong in i ugnen. Sen koka ärtor i micron - check. En enkel kall sås av creme fraiche, majonnäs och bostongurka rör man ihop fort. Och mer då? Jo det borde ju vara pommes eller potatisklyftor men nä, orkar inte, det blir en risotto. Nu tycker du kanske att jag är helt tokig för en risotto tar ju jättelång tid och man måste konstant röra i den. Inte något man gör när man inte orkar laga mat. Men nu råkar det vara så att jag köpte ett paket risotto på Lidl när de hade italienska veckor. Och det är en "fuskrisotto". I med all vätska på en gång och inget rörande (jo lite, men bara lite). Det blev jättegott tillsammans.

Dag 414 (269) - familjeträff i Ånge

Så var söndagen här. Det har tydligen fortsatt att snöa under natten för jag vaknade av traktorn. Men sen somnade jag om och vaknade igen när larmet för medicin gick igång. Jag tror jag tar Lars råd och ändrar larmet från åtta till nio på helgerna så jag får sova längre. Jag har dock sovit riktigt bra i natt så jag var inte så trött när klockan ringt, trots att jag bara sovit sju timmar.  Halsontet från gårdag kvällen var fortfarande kvar. Inte så farligt, bara så där lurande i bakgrunden. 

Vi åt frukost, tittade på skidor på tv och betalade räkningar...samtidigt. Det är till att vara effektiv minsann! Sen åkte vi till Ånge för att fira Lars, min systers yngsta son och min brors son T. Tyvärr hade unge herr T blivit rejält förkyld så han fick stanna hemma med mamma E, men brorsan och unga fröken T åkte till Ånge. T är väldigt förtjust i Lars. Jag är numer osynlig för henne. Det är bara Lars, och Lilleman ibland, som hon har ögon för. Lars har stort tålamod och ger henne mycket uppmärksamhet. Lite snopet är det att bli dumpad, men så är det ju med små barn. De är ständigt "kära" men objekten växlar :)

T hittade ett bra ställe i mormors bokhylla för att rita. Hon är bra påhittig lilla fröken T. 

Vi hade väldigt trevligt. Jag älskar min härliga bullriga och pratsamma familj. Men visst saknas pappa. Mitt i allt mys och skratt så smärtar det till när saknaden gör sig påmind. Jag tycker, och kommer alltid att göra det, att pappa fick avsluta sitt liv alldeles för tidigt. När syrran med familj och brorsan och T åkte hem stannade vi kvar. Jag lagade mat - köttfärsbiffar och potatismos med rårörda lingon. Kul för mamma att få sällskap till maten. Jag förstår att det blir väldigt tråkigt att äta ensam varje dag. Och väldigt kul för mig att få laga mat till henne. Mat är kärlek.

När vi åkte hem hade det blivit kolmörkt ute. Det kändes mörkare än normalt men det kanske är för att det går från mörk måne till nymåne nu i dagarna (nätterna). Jag har sånt taskigt mörkerseende och tycker att det är rätt jobbigt åka bil i mörkret. Det är ok när man kan ha helljusen på, men nu var det så mycket mötande trafik att vi fick åka långa stunder med halvljuset på. Man blir dessutom bländad av mötande trafik. 

Värken lyser med sin frånvaro (utom den "vanliga" såklart). Men det onda i halsen är mer påtagligt nu. Jag vände upp och ner på hela huset men hittade inga halstabletter, inte ens i handväskan (då är det illa). Typiskt, jag som alltid brukar vara redo för alla eventualiteter. Dessutom började näsan krångla också. NEJ! Vill inte bli förkyld. Näsdukar och vatten redo på sängbordet. 

Dag 413 (268) - nedstämd trots det vackra vädret, men middag med svärföräldrarna piggade upp mig

När jag steg upp och tog min medicin sken solen från en blå himmel. Vardagsrummet ligger mot öster så solen gjorde att rummet låg i ett mjukt gyllene sken. Bara en minusgrad ute. Det blir en vacker dag. Jag har sovit halvhyfsat. När jag vaknade hade jag ont i kroppen, som träningsvärk. Och ont på en punkt på vänster sida ovanför skulderbladet, där Lars masserade mig häromdagen. Det är tydligen dags för massage igen.

Jag tänker inte skriva så mycket om dagen för den var inte så bra. Varför var den inte bra? Jag vet faktiskt inte. Nedstämd och ur humör, inte i synk med mig själv. Men Lars masserade mig i alla fall. Det gjorde jätteont på några punkter, men efteråt blev det bättre. Även "träningsvärken" blev bättre under dagen. 

På kvällen kom svärföräldrarna till oss på middag. Vi spontaninbjöd dem och det var jättekul att de kunde komma, helst som det var ett tag sen vi sågs. Vi bjöd på en fläskfilégryta med kantareller och messmör (utan kantareller och messmör till grabbarna eftersom stora sonen inte äter mjölkprodukter och Lilleman inte äter svamp). Till efterrätt blev det kladdkaka med vaniljglass och hallon. Efter maten tittade vi på sista delfinalen i Melodifestivalen. Bästa omgången hittills om du frågar mig. Alla låtar utom en var bra (och den kom sist). Trevligt att de kom och umgicks med oss, det gjorde att jag inte kände mig lika nedstämd. 

Lite värk mot kvällen, och jag var frusen och hade fått en hotande kärvhet i halsen. Jag fick sitta under en filt för bli varm. Tänkte INTE bli sjuk. Det började snöa på kvällen. Vi får se om det fortsätter hela natten. När jag går och lägger mig kommer tankarna tillbaka och jag funderar över varför jag känner mig så låg. Vad jobbigt det är. Hoppas humöret vänder tills i morgon. 

Dag 412 (267) - Syringomyeli, det är en tröst att inte vara ensam med eländet

Jag sov "så där" i natt. Inte bra, men ok. Det är skönt att det är fredag så jag får sova imorgon bitti. Det är molnigt och minus en grad ute. Solen finns där bakom molnen och kan nog titta fram under dagen. Jag har en smula mer ont än "normalläge". Ändå hopp om en bra dag.

Jag läste ett inlägg i Chiari-gruppen jag är med i på Facebook. Det var en sammanställning av kommentarer från människor som har Syringomyeli (SM). Vissa av dem stämde väldigt bra in på mig. Det är skönt att inte vara ensam om att känna som jag gör. En liten tröst i eländet. Jag har översatt de som passade klockrent in på mig till svenska (de var på engelska):

"SM känns som om jag lever i en våldsam relation. Det är en ständig kamp att överleva de mentala och fysiska övergrepp som SM innebär. Att låtsas vara OK när vi innerst inne skriker efter hjälp. Jag vägrar att vara ett offer oavsett hur hård kampen är. Jag är en överlevare, jag kommer inte att ge upp! Jag gör allt i små doser på grund av utmattning och smärta. Om jag återgå till att pressa min kropp att göra saker som jag kunde göra förut intensifieras mina symptom och smärta med 80 procent. "

"Jag döljer smärtan bakom ett påtvingat leende, till förmån för dem omkring mig. Jag vill inte ha medlidande, jag vill ha en bot. Förutom den fysiska smärtan känner jag att mitt gamla jag har dött. Mitt gamla jag där jag kunde springa, hoppa, leka, dansa, där den vänstra sidan av min kropp fungerade. Jag upplever en känslomässig sorg över förlusten av mitt gamla jag.”

”Förändringen i barometertrycket orsakar sådan svår smärta att när det inträffar slutar jag att fungera.”

"Vi måste arbeta hårdare för att bli förstådda. Syringomyeli och Chiari är osynliga på utsidan och eftersom vi inte kan bära med oss våra röntgenbilder överallt måste vi förklara vad vi känner till nästan alla vi möter ... vi bedöms orättvist hela tiden ... det är ansträngande!"

Jag hade tänkt smita in på ICA på väg till bussen men orkade inte. Jag hade så hemskt ont i nacken (oroad). Det blåste svinkallt. Riktigt ruggigt även fast solen tittade fram. Den här infernaliska blåsten gör mig tokig. Som om inte kylan räcker! När jag kom hem bytte jag till myskläder och ludd-sockar, kokade en kopp Chai-te och parkerade mig i soffan under en filt och med värmekragen på högsta läget. Jag tittade på "the Accidental Husband" på Netflix. Den är en lagom myspys romantisk film med bra skådespelare. Varje gång jag ser den så tänker jag samma tanke " Välj Colin Firth för tusan!" 

När Lars kom hem hade jag just vaknat från en tupplur och kände mig riktigt degig och sliten. Lars fixade middagen, jag var lättad och tacksam för det. Fast  jag fick samtidigt lite dåligt samvete. Men om jag tittar på det med logiska "glasögon" så borde jag inte alls ha dåligt samvete över att Lars lagar middag någon gång. Märkligt hur man kan känna. Det är ju inte så att det står skrivet i sten att jag alltid ska göra det. Kanske var nackvärken faktiskt lite bättre (tänkte jag optimistiskt). Stora sonen drog till en kompis och jag och Lars tittade på "På Spåret". Jag har alltid gillat det, men den här omgången känner jag mig konstigt oengagerad. Jag tror jag skrivit det tidigare faktiskt. De tävlande saknar något...charm liksom....de är tråkiga på något sätt. Senare på kvällen tittade vi, även Lilleman, på film i biorummet. Det blev "Sherlock Holmes". Nu blev vi sugna på att se tvåan, men det får bli en annan kväll. 

Dag 411 (266) - en väldigt bra dag

Jag sov jättegott hela natten. Toppen!!! Men jag var fortfarande trött när klockradion väckte mig. Som tur är så behövde jag inte gå upp direkt för jag skulle börja senare idag. Och varför det då? Jo jag skulle på möte på eftermiddagen och jag får inte jobba mer än 6 timmar. Ingen har sagt hur jag ska lägga timmarna så jag antar att det är helt i sin ordning att börja senare en dag. Jag tog det lugnt. Satt i vardagsrummet och fikade utan stress. Det var väldigt skönt. Kanske är det så här det ska vara? Kanske jag ska vända på steken och jobba 10-16:30? De morgnar när jag har mycket värk, eller efter en hemsk natt vore det nog i alla fall en bra idé. Jag får ta mig en funderare och i så fall prata med min chef. Jag hade inte ont på morgonen (bara det "vanliga"), vilken skillnad från igår.

Det har fortsatt snöa under natten. Vilken skillnad det har blivit på bara några dagar. I början av veckan var det i princip snöfritt och nu är det full vinter. (Nej jag är inte förvånad för det är ju bara februari. Bäst att få det sagt :) Bilderna är från olika håll, men se vilken skillnad på ungefär en vecka. 

Det var ovanligt att komma till jobbet klockan tio. Det var full fart överallt, inte lojt som på morgonen när folk hämtar kaffe, startar datorn och pratar lite med arbetskompisarna  innan det tar fart. Jag dök rakt in i jobbet och granskade och registrerade den första gränsöverskridande fusionen  med den nya rubriceringen. Jag har ju testat massor så jag kan det verkligen framifrån och bakifrån, men lite pirrigt var det allt. Och som av en händelse mailade projektledaren C mig precis när jag höll på att registrera ärendet. Bland annat skrev hon i mailet att hon gärna ville att jag meddelade henne när det första ärendet registrerats. Vad roligt det var att kunna maila henne direkt tillbaka att jag precis gjort det. På lunchen gick jag och min arbetskompis T och köpte sushi. Det blåste som tusan. Det snöade inte men blåsten yrde upp snö från marken och från taken så ibland kändes det som om man var i en snöstorm och ibland var det helt lugnt. När vi kom tillbaka till jobbet tittade jag på min väderapp. Minus 4 grader men det känns som minus 11. Jojo, det märkte vi minsann.  

Dagen rullade på. Sen var det dags för mötet. Alla kompetensområdesansvariga var där, och ett gäng chefer. Ändringen består i att vår tjänst ska delas upp i två förordnanden - kompetensspecialist och utvecklingsspecialist. Precis som namnen antyder är den första inriktad på djupkunskap och utbildning och den andra mot projekt och utveckling.  Det är givet vad jag väljer, den första. Jag tycker det är det allra roligaste delarna av mitt jobb. Det är såklart roligt att vara med i projekt också, men jag "brinner" inte för det. Det var många frågor, farhågor och funderingar. Vi har haft våra tjänster sen 1999 och är såklart lite oroliga inför en såpass stor förändring. Vissa vet inte vilket ben de ska välja. Och vissa är liksom jag lite fundersamma över vem som i hela friden ska kunna vara utvecklingsspecialist på områden där det bara finns en kompetensområdesansvarig. Vi har ju liksom varit tvungna att vara tvåbenade. Vem kan vårt område lika bra som vi kan? Nåja, det får vi se. Vår högre chef L ska träffa oss på vår avdelning och diskutera. Det känns bra. Jag mailade iväg min intresseanmälan direkt när jag kom tillbaka till min plats. Jag är egentligen inte oroad över att inte få förordnande som kompetensspecialist inom området fusion eftersom ingen på verket har den kunskap som jag har, men ändå, det är ett litet nervöst fladder i mitt bröst. Tänk om...men nä. Så får jag inte tänka. Det kommer att gå bra. 

När arbetsdagen var slut mådde jag fortfarande bra. Otroligt. Vilken bra dag. Jag börjar såklart att höra den där lilla positiva rösten i mitt huvud säga "tänk om det vänder nu!". Precis som alltid när jag har en bra dag. Solen hade kommit fram efter lunch. Det var så vackert med solen, den blå himlen och den nya skinande vita snön. Underbart. På väg till bilen gick jag till Åhléns och köpte presenter till brorsan lilla T som vi ska fira i Ånge på söndag (vi ska fira min Lars och syrrans son J också). Sen gick jag till bilen och satte mig för att vänta på Lars. Kupévärmaren gick för fullt så det var varmt och mysigt. Tur det för jag fick vänta ett tag. Det var nästan att jag somnade till ett tag.

Grabbarna hade skottat i dag med. Guldstjärna! Idag åt vi kålpudding med rårörda lingon till middag. Om man kommer hem halv sex och lagar kålpudding så äter man middag väääldigt sent. Tur för oss att jag gjorde kålpuddingen i Crock-Poten i söndags! Nu värmde vi den i en kvart i ugnen sen var den som nylagad. 

På kvällen hade jag fått lite värk i nacke och det var full fart på suset i huvudet, men den "vanliga" värken var fortfarande under kontroll.  En väldigt bra dag. 

Dag 410 (265) - tuff början, men det blev bättre allt eftersom

Natten blev en kopia av föregående natt. Första delen riktigt eländig och andra delen hyffsat ok. När det kryper och bränner i huden är det omöjligt att sova. Jag gick upp och smörjde in arm, rygg och ben. Det brukar lugna ner myrkrypandet lite. Är kanske beröringen som gör det, inte vet jag, men hjälper det så spelar det ingen roll varför. Och den snäva tröjan på såklart. Det hjälper också lite. För fem månader sen dog min pappa. Jag tänker på det rätt ofta. Jag har bilden av honom på näthinnan. När han ligger medvetslös på IVA och en maskin andas åt honom. Jag funderar ofta på om han visste vad som hände honom. Var han medvetande till någon grad? Hörde han oss? Och jag funderar över om det är mitt undermedvetande som gör att jag alltid sover dåligt runt 21-22 varje månad. Är det tanken på pappa som spökar?

Ute snöar det för fullt. Så blev det vinter igen då. De varnar på radion att det kan komma uppåt 15 centimeter i Västernorrland, fast norr om oss då.... hoppas det stämmer. Vi får se.

Jag hade ont när jag vaknade, igen. Det är inget bra sätt att börja dagen på. Man blir lätt lite grinig också, men jag biter ihop. Lite före utsatt tid ringde sköterskan från Neurologen. Hon sa att det stod antecknat att jag ska på återbesök till doktor V.K. i februari men att det inte bokats någon tid än. Tur att jag ringde, det snabbar förhoppningsvis upp det hela. Jag berättade mina symtom och hon antecknade vad jag sa. Hon skulle meddela doktorn. Bollen är hos dem.

Sen hade jag ett möte med min chef om kommande  förändringar i rollen som kompetensområdesansvarig. Jag kan inte skriva något mer nu för det är inte officiellt än. Men det är ingen förändring jag inte kan leva med. Jag fattar bara inte hur det ska fungera för de "små" områdena med endast en kompetensområdesansvarig. Möte med alla kompetensområdesansvariga är planerat till imorgon. Min chef skojade till det och sa att man kunde hälsa mig med "Fru tillkommande kompetensspecialist" som de gör i serien "Homeland". Jag har inte sett den serien men gillar tilltalet, det kör vi på :)

Efter lunch var jag i princip redo att ge upp och åka hem, men jag kämpade på. Och vet ni vad? Det blev bättre framåt eftermiddagen. Egentligen slutar jag 14:30. Hela avdelningen skulle på en information klockan 15:30. Jag velade fram och tillbaka hur jag skulle göra. Jag får inte jobba längre än 14: 30 eftersom jag är sjukskriven, men samtidigt kändes det som om att informationen var viktig. Eftersom jag kände mig bättre beslutade jag mig för att stanna kvar. Jag tar inte upp det som jobbtid, och jag jobbade såklart inte medan jag väntade. Informationsmötet hade temat "Afternoon Tea" så vi fick kakor och scones med sylt och grädde. Det var gott men inte var det som en äkta Afternoon Tea inte. Här under är ett kort från när jag och K var på Afternoon Tea på the Dorchester i London 2012. 

Informationen tog en halvtimme, sen slutade de flesta för dagen. Jag gick tillbaka till min plats. Skulle jag ta bussen hem nu? Nä det snöar diagonalt ute. Hugaligen! Jag väntade på jobbet tills Lars slutade. Men jag jobbade inte, jag googlade efter recept och tog det bara lugnt. Det kändes ovanligt att komma hem så sent, det var ett tag sen jag jobbade heltid. Snön har vräkt ner hela dagen. Det har kommit minst en decimeter.  Det är ju i och för sig inte så mycket, men med tanke på att vårfåglarna sjöng för två dagar sedan så känns det som jättemycket. Vi gick från i princip helt gröna gräsmattor och bara vägar till full vinter. Det är bara februari så det var väntat. När vi kom hem från jobbet möttes vi av en välkommen syn - grabbarna hade skottat uppfarten. Det är verkligen skönt när man kommer hem och är helt slut. Jag orkade inte laga mat. Lars hade haft en jobbig dag och var inte heller sugen på att laga mat. Det fick bli något kvickt - potatisbullar och bacon. Grabbarna gillar det så de protesterade inte. 

På kvällen tittade jag och Lilleman på "Svenska Mästerkocken". Sen bastade jag med Lars. Det är så härligt att sitta i bastun i tystnad och bara njuta. Vi släcker ner lamporna och tänder levande ljus. Det blir en typ av meditation. Det händer att vi har musik på, men inte den här gången. Efter bastun masserade Lars min onda vänstra sida. Förutom mitt vanliga ont är jag väldigt spänd på vänster sida. Muskelknutar och annat tok. Jag spänner mig säkert när jag har som värst ont och resultatet låter inte vänta på sig. Det gjorde riktigt ont när han masserade men efteråt kände jag hur värken släppte allt mer. Skönt. Det räcker med den värk jag alltid har. Jag behöver inte mer. 

Jag hoppas kunna få sova en hel natt. Snälla snälla låt mig få sova en hel natt. 

Dag 409 (264) - Mycket tankar om Chiari och Syringomyeli. It's slowly killing me... eller i alla fall lusten att leva. Kämpa, kämpa!

SMACK!  Jag gick direkt in i muren, "ont-muren". Dumt att tro att det är på väg att bli bättre bara för att jag hade en bra dag. Jag har haft en riktigt jobbig natt. Men det är bara att få upp mig ur sängen, gör i ordning mig och åka till jobbet. Och låtsas som om allt är ok fastän tröttheten och gråten värker bakom ögonen.

När jag drar upp rullgardinen möts jag av ett sagolandskap. Gårdagens regn har tydligen övergått till snö under natten för nu är det ett tunt vackert gnistrande vitt täcke överallt. På marken, träden, buskar och staketet. Solen skiner och det är fem minusgrader. En sån härlig vinterdag, äntligen! Även om kroppen gör ont så gör det gott för själen. Jag står en stund och bara njuter.

Jag är inte i form idag. Det kan jag konstatera redan när jag vaknar, men inte blir det bättre, tvärtom. Jag har riktigt ont i nedre delen av nacken. Det är koncentrerat vid "knölen" och breder ut sig mot axlar/skulderblad. Det gör mig livrädd. Det är precis den värken jag hade innan jag blev diagnostiserad med Chiari. Det är svårt att beskriva den. Det liksom  bränner, och jag upplever en stor trötthet i nacken, som om jag inte orkar bära upp huvudet. Det strålar upp mot huvudet. Jag får börja arbetsdagen med att värma vetekudden (men det fanns kaffe i köket, en liten guldkant i alla fall).

På lunchen tog jag en promenad i det vackra vädret. Det bet lite i ansiktet men jag var rejält påklädd så jag frös inte. Och solen värmde så skönt. Det kändes som vår...eller vårvinter kanske är rätta ordet. Så här får det gärna vara ett tag.

När eftermiddagen kom fick jag nog och ringde Neurologimottagningen på Karolinska men deras telefontid är slut. Då ringde jag Sundsvalls sjukhus. Där lämnar jag mitt telefonnummer och fick besked att de ringer upp mig imorgon bitti. Jag är inte helt på det klara med vad jag vill ha hjälp med. Fråga dem om mina symtom såklart. Bli lugnad, ja absolut. Jag har ingen förhoppning om en "Quick-fix" men jag klarar inte av att bara sitta här och vänta på....ja vad då? Röntgen kanske. Jag ringde röntgen också och jag står med på listan över de som ska få en magnetröntgen men de har inte satt upp mig på en tid. Sköterskan var märkligt vag. Jag fick liksom lirka ur henne svar. Hon såg inget skäl till att jag skulle behöva vänta längre än önskad månad, alltså mars. De brukar skicka ut kallelser någon vecka före besöket sa hon till slut.  *suck* Jag orkar inte in i snurren med telefonkontakter med olika mottagningar-läkare-sköterska igen. Att alltid hålla kollen själv. Jag orkar inte.

Folk blir förvånade över att jag fortfarande har ont. Jag ser ju så pigg ut tycker de. Ibland får jag känslan av att folk tror att jag överdriver, att jag egentligen inte är sjuk utan bara bekväm. Jag känner mig en smula neurotisk över det, men jag kan ju inte gå omkring och berätta stup i kvarten hur jag EGENTLIGEN mår. Jag hittade ett bra citat. Det stämmer bra in på hur jag ibland känner. Det är absolut inte kritik, för hur ska folk veta hur jag mår innerst inne? 

Jag lider av något så ovanligt att det bara är en handfull neurologer och neurokirurger som vet vad det är. Och jag har ju dessutom två diagnoser - Chiari och Syringomyeli. Chiarin ska gå att "bota" så till vida att man öppnar upp i skallbasen så att flödet av spinalvätskan ska fungera normalt. Förhoppningsvis. Sen har vi cystan, syrinxen. Den bildades av spinalvätska som trängde ner i ryggmärgen. Nu när operationen är gjord stoppas flödet av spinalvätska ner i syrinxen. Förhoppningsvis. har det fungerat för mig? Såhär snart nio månader efter operationen har jag fortfarande hopp. Fast det krymper allt eftersom dagarna och veckorna går. Nu spaltar vi upp det:

Nervsmärta - kanske är den lite bättre, ja det är nog faktiskt så. Den har i alla fall ändrat karaktär.
Domningar - det är bättre än före operationen, men i vänster sida är det fortfarande "tandläkarbedövning". Och det har spritt sig till ett större område än före operationen.
Svullnad - jag är fortfarande svullen på vänster sida av ryggen.
Värk i nacken (som jag skrev om ovan). Försvann efter operationen men är tillbaka nu sen någon vecka.
Sus i huvudet - pulsen hörs i huvudet, som ett susande ljud. Så som man hör ett fosters hjärtslag på mödravårdscentralen. Det försvann efter operationen men har kommit tillbaka de senaste veckorna. Det är värst när jag lägger mig ner, helst när jag ligger på höger sida.

Ja det är vad jag kommer på just nu.

Det värsta med det här eländet är att det är så svårt att göra planer för framtiden. Hur kommer det att bli för mig framöver? Till sommaren? Nästa år? Innan jag fått resultatet av magnetröntgen famlar jag mig fram i blindo. Och då kanske vän av ordning frågar sig varför jag gör så mycket (mycket är såklart godtyckligt) när jag mår som jag gör. Jo det är enkelt. Den dagen jag slutar att "leva", den dagen har jag gett upp. Att få vara med i ett sammanhang, som Rebeckasystrarna, ger mig en känsla av normalitet.


På kvällen var jag på invigning hos Pauliner-systrarna. Paulinermöten är mer informella än Rebeckamöten. Jag gillar båda delarna. Paulinerna blir ett bra komplement till Rebeckorna. Dessutom är det många som är systrar i båda loger så jag känner redan flera. Efter invigningen var det årsmöte. Döm om min förvåning när jag erbjöd mig att vara revisor. Jag? Det var ingen som var villig att ta på sig uppdraget så jag gjorde det, bara så där spontant. Men hur svårt kan det vara egentligen? Vi är ju dessutom två stycken. Middagen efteråt var god och vi skrattade mycket runt bordet. Laddade positiv energi. Det behövde jag. Men tyvärr blev det sent. Lars kom och hämtade mig och en syster som också bor på Skönsmon vid tjugo i elva. Det var bara att göra sig i ordning för natten och hoppa i säng.

Dag 408 (263) - en bra dag

När jag drog upp rullgardinen såg jag att det snöade ute. Bilen var helt täckt av snö!! Nä jag skojar bara. Det var faktiskt så lite att det nästan inte snöade alls. Jag hade sovit gott och hade inte ont mer än "normal ont".

Jobbet flöt på bra och dagen gick fort. Det var plötsligt dags att gå hem. Ute regnade det lite lätt så jag tog med paraplyet. Och vilken tur att jag tog med täckkjolen i morse för även om det var plusgrader ute så blåste det sådär ogint så kylan går igenom kropp och själ. Jag stretade på genom blåst, pölar och småregn. Fy vilket trist väder. Är det så här som vintrarna ska bli framöver?

När jag kom hem tog Lilleman och jag en bit kaka och tittade på senaste avsnittet av "Sveriges mästerkock" på Play. Sen vilade jag ett tag innan jag satte igång med maten. Idag blev det Zucchinibiffar. Det är jättegott med vegetariska biffar. Man saknar inte köttet alls. Efter maten kom "mina" Jehovas vittnen och knackade på. Jag bjöd in dem och vi hade ett trevligt samtal. Det är många som slänger igen dörren i deras ansikten. De är ju något av ett skämt för många. Stackarna. De är ju inte farliga, vad kan hända? Det är alla fritt att tro på vad man vill. Jag är troende men är inte Jehovas vittne och kommer inte att bli det. Men vi kan ha bra samtal ändå. Jag tycker att det är intressant med teologiska diskussioner. 

Vi avslutade dagen med att se på en film i biorummet. Jag invigde min nya filt med armar på som jag fick av Lars på alla hjärtans dag. Idag har varit en bra dag. En riktigt bra dag med lite värk. Jag lever för de dagarna. Som den optimist jag är så tror jag även denna gång att "nu vänder det!". Den som lever får se...

Dag 407 (262) - skön söndag och vad surrar Trump om?

Jag sov väldigt gott i natt. Kanske lite oroligt framåt morgonen, men det var ok ändå eftersom mesta delen av natten var bra. Solen sken på morgonen och det var åtta grader plus. Den lilla snön som är kvar smälter. Tur att det är så varmt idag eftersom det regnade rejält igår kväll. Tänk om det frusit på över natten då skulle det varit superhalt idag. 

Till frukost bakade jag snabba frallor, eller kanske jag ska säga en mix mellan fralla och scones. Det var jättegott att äta det ugnsvarma brödet med ost och passionsfruktscurd.   Helgfrukostarna är så härliga, långa och mysiga och mycket att äta. På veckodagarna slänger jag oftast i mig en tallrik havregrynsgröt och sen är det inte mer med det. Vi tittade på längdskidor medan vi åt frukost. Charlotte Kalla gjorde ett fantastiskt lopp och blev tvåa. Känns bra inför VM. 

Jag skjutsade Lars och grabbarna till slalombacken på södra berget. Vi bor vid foten av berget och det tar bara två minuter att åka upp den nya vägen. I stora backen finns det bra med snö men "tarmen" är snöfri så där kan man inte åka. På parkeringen är det sörjigt på vissa ställen och isigt på andra.  Märklig vinter. Jag åker inte slalom nu. Jag vågar inte åka eftersom jag inte vet hur det påverkar nacken och huvudet. 

Så jag åkte hem igen och städade. Det kan verka som orättvist att de åkte slalom och jag städade, men det var faktiskt helt ok. Jag blir så glad när de gör roliga saker. Jag blir alldeles varm inombords. Jag är nog dessutom rätt traditionell. Jag gillar att ta hand om hemmet och min familj. Det är såklart väldigt omodernt och jag antar att ultrafeministerna sparkar bakut, men så är det och det står jag för. Men det innebär inte att jag är en bakåtsträvare. Såklart ska kvinnor ha samma förutsättningar som män, lika lön för lika arbete osv. Jag tror bara inte på jämlikhet in absurdum. Varje person och varje par måste få själva bestämma vad som är rätt för dem. Jag har huvudansvaret för hemmet, och det på grund av att jag vill det, inte för att jag måste. Men vi städar ofta tillsammans och Lars lagar mat när jag inte vill (vilket jag oftast vill eftersom jag verkligen gillar att laga mat). 

Jag gillar romantik och läser gärna (fjolliga) kärleksromaner och tittar på Hallmark-filmer. När jag städat klart bakade jag en citronkaka och satte igång kålpudding i Crock-Poten. Det är inte första gången jag tänkt att det inte skulle vara så dumt att vara hemmafru. Jag tror att jag skulle vara en riktigt bra hemmafru. Men innerst inne tror jag ändå att det skulle bli tråkigt i längden. Jag hade fått lite värre ont efter städningen. Förmodligen för att jag blivit svettig av städningen. Den där skiftningen mellan att svettas och sen bli kall är ju ingen höjdare för mig. Jag fick så lov att duscha och sen satte jag mig i soffan och knäppte på tv:n. Vilken tur jag hade. Det började en film i min smak, en Hallmark-film faktiskt. Av någon anledning heter den "Sealed with a kiss" på kanal elva, fast den heter "A country wedding" på riktigt. Man kan ju förstå om de översätter till svenska, men till ett annat namn på engelska? Makes no sense. Myrkrypningarna tilltog och jag försökte nonchalera dem. 

Kålpuddingen puttrade på och jag hade precis tagit ut kakan ut ugnen när det var dags att åka och hämta familjen. Det blåste kallt uppe på berget så jag skyndade mig in i bilen igen. Kände det där välbekanta värken vid nyckelbenet. Kylan och blåsten såklart. När vi kom hem tog jag på en varmare tröja. Vi tog en fika. Det är inte alla dagar man kan njuta av en nybakad varm kaka till kaffet. Men jösses...när jag tänker efter, frallor till frukost och kaka till kaffet. Det är till att vara i bakar tagen minsann! Värken avtog till slut. Vad skönt. 

Idag är en sån där härlig söndag som jag gillar. Jag har hunnit mycket idag utan att vara det minsta lilla stressad. Jag lagade Shepherd's Pie till middag. Det är en familjefavorit sen många år tillbaka, säkert mer än 20 år. Jag har ett gäng recept på min andra blogg "IngelaC Kök". Jag har flera eftersom jag oftast inte kollar på receptet utan gör efter minnet. Och så skriver jag ner receptet bara "utifall att".

En märklig grej har hänt. Jag kan inte avsluta dagen utan att skriva om den. President Trump sa i ett tal i går: "- Titta vad som hände i Sverige igår kväll. Sverige, vem kunde ha trott det?" Han verkar syfta på att det hänt en terrorattack i går. Vi fattar inget, världens media fattar inget. De sociala nätverket reagerar snabbt och twitter svämmas över av roliga kommentarer. Det är roligt, men visst sätter man skrattet i halsen när man inser att presidenten i ett av världens mäktigaste länder har noll koll.

Dag 406 (261) - brunch med brudarna, otrevlig personal och "Mello"

Igår bestämde vi att vi skulle äta brunch på IKEA, vi tjejer alltså. Jag vaknade som vanligt av larmet klockan åtta, gick upp och tog medicinen. Sen funderade jag ett tag om jag skulle somna om eller fortsätta vara vaken. A skulle hämta mig tjugo i tio så jag måste gå upp senast klockan nio för att hinna duscha och göra mig i ordning. Äh, det kändes som onödigt att somna om.  Jag skulle nog bara ha blivit tröttare då. Så jag låg kvar i sängen och läste på mobilen och vips så var det dags att göra sig i ordning. Jag hade inte alls särskilt ont. Det kändes bra att börja dagen så.

Vi hade lämnat bilen hos A igår och nu körde hon den tillbaka till oss. Jag tog över ratten och så åkte vi och hämtade K och begav oss sen till IKEA där T med dotter M väntade. Vi åt buffé och pratade, tokade oss och skrattade. Vi har alltid så roligt tillsammans. Sen gick vi till Birsta City och kollade på några affärer innan T och M åkte till M:s lägenhet för att fortsätta måla. Jag, A och K åkte till Fanny eftersom K ville köpa en jacka. Där hittade jag två par byxor på rean, 100 kronor styck. Vilket klipp va? Min garderob behöver fortfarande utökas efter den stora utrensningen. Nu har jag i och för sig gått ner en hel del, men jag är absolut inte tillbaka till vikten och kroppen jag hade innan jag åt kortison. Jag började få ont i nacken och huvudvärken lurade i bakgrunden. Nej, vill inte! A ville till Netonnet för att köpa en vakuumförpackare för att bättre kunna använda sin  Sousvide maskin. Jag hade egentligen velat åka hem, men jag hade inte hjärta att göra det eftersom jag visste att A så gärna ville köpa sin vakuumförpackare. Jag skulle inte ha något på Netonnet och gick bara omkring och tittade, men så sa A "- Behövde inte du ett nytt strykjärn?" Ja men se där, det fanns ju en massa strykjärn. Bara att välja och vraka. Så jag gjorde slag i saken och valde ett strykjärn. Det blev ett Electrolux som verkade bra. 

K hade gjort upp om att träffa sin man T på ICA Maxi. Jag gillar inte ICA Maxi för det är för stort och svårt att hitta. Och sen är det dessutom alltid så mycket folk där. På helgen är det värre än vanligt så jag åker definitivt inte dit då. Men nu var jag ju ändå här så det var väl lika bra att handla middagsmat. Nu kan man lätt säga att jag nått min gräns för vad jag tål. Jag hade ont i nacken, huvudvärk, var trött och sliten. Vi hade använt självskanning och när vi skulle betala stod det att jag måste kontakta personal. Så jag gjorde det. Hon gav till ett litet skratt och sa att det här var ju en snabbkassa. "- Jaha?" sa jag lite undrande. "- Jamen du måste ju använda en betalstation, det står ju snabbkassa på den här!" sa hon med en nedlåtande ton. Som om det var helt klart för alla vad skillnaden på en  snabbkassa och en betalstation var. De ser ju för gröne likadana ut. För mig är ju självskanning ett sätt att snabba på själva handlandet och att betala i en snabbkassa verkade helt normalt sätt att betala. Jag använder ofta självskanning men inte tusan tänker jag på vad som står på maskinen. Jag skulle nog inte ha tagit åt mig av hennes ton om jag hade mått bättre, men nu var stubinen kort och jag fick verkligen bita ihop. Jag tog en annan maskin och vet ni vad? Det stod "ert köp måste hanteras av personal" när jag påbörjade betalningen. Jag höll på att smälla av. Den (hånfullt) leende personalen sa att jag fått en avstämning. Som tur är ropade hon på en annan tjej som fick ta hand om avstämningen. Jag skulle inte ha klarat av mer från denna otrevliga kvinna. 

ICA Maxi Birsta i Sundsvall, gör om gör rätt. Personalen ska vara trevliga och serviceminded, inte snäsiga och nedlåtande. Ta inte för givet att kunderna vet det ni vet utan hjälp dem utan att göra så de känner sig dumma. 

Hur trevligt det än må vara att umgås med tjejerna så klarar jag inte hur mycket som helst när värken sätter in.  Det var skönt att åka hem. Jag tog en huvudvärkstablett och satt med värmedynan på nacken en lång stund. Lars och jag tittade på "På spåret" som vi missade igår och drack en kopp kaffe. Härligt att bara slappa i soffan. T kom för att hämta sonen D. De skulle åka tillbaka till hennes dotter C och stanna där tills imorgon när de åker hem till Borås igen. T gav mig en bok. Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag läste den. Det är en barnbok egentligen, men det gör inget. Vi tjejer har sån sjuk humor att den passade jättebra. Ni som är lättroade, köp boken. Och ni som har barn med humor, köp boken ni med. Här är framsidan och första sidan så ni får ett smakprov. 

På kvällen såg vi Melodifestivalen. Den låt jag gillade mest kom inte tyvärr inte med till varken finalen eller andra chansen. Konstigt för den var väldigt bra. Men så är det, smaken är som baken, delad. Och det är en massa småtjejer som röstar på de gulliga killarna, det slår jag vad om. Men Owe Thörnqvist gick överraskande direkt till finalen. Vilken skräll! 
Det var väldigt skönt med en lugn kväll. Det har varit mycket den senaste tiden - ja för mig i alla fall. 

Dag 405 (260) - vännen T på besök

Åh en bra natt. En riktigt bra natt. Det var verkligen behövligt. Fast framåt morgonen drömde jag en otäck dröm. Jag öppnade en banan och det vällde ut små svarta giftspindlar ur den. Jag vaknade när jag försökte döda dem med en sko. Fy, jag gillar verkligen inte spindlar!

Tre plusgrader idag. Molnigt, men solen försöker tränga igenom. Det är otäckt halt längst ner på infarten medan resten av infarten är helt is och snöfri. Vi fick så lov att grusa innan vi åkte till jobbet. Som tur är har de grusat vår väg ordentligt. Vägarna längre neråt stan är helt is- och snöfria, och har så varit länge. 

Möte på möte på jobbet. Mitt jobb är väldigt varierat. Det kan vara flera veckor i rad som jag enbart handlägger ärenden, och sen kan det vara som nu när jag nästan enbart är på möten, workshops eller i test. Det roligaste är när det är blandat, som en påse smågodis :)

Kompisen T är i stan med sin son D. Det är nämligen sportlov i Borås. De har varit hos hennes dotter C i Harmånger först och ska nu träffa andra dottern M som precis håller på att renovera en nyköpt lägenhet tillsammans med pojkvännen. Vi  vill såklart träffa T vi med. Så idag efter jobbet gick jag till min svägerskas jobb och därifrån åkte vi till M:s nya lägenhet där T hjälpte till att måla. Även K kom dit. Det är vi fyra som är järngänget - K, A, T och jag. Vi har känt varandra sen tidigt nittiotal och våra barn har växt upp tillsammans. Efter att ha kollat in lägenheten åkte vi hem till A och tog en fika. Vi hade planerat att äta tillsammans klockan sex. Eftersom klockan gick så fort och plötsligt var halv sex stannade jag kvar. Allt eftersom kom resten av våra familjer. Men inte stora sonen för han ville vara hemma. Vissa ville ha pizza och vissa ville ha kinamat så vi beslöt att beställa från båda ställena. Sen åt vi allihopa tillsammans som en stor och högljudd familj. Tänk vad kul vi har tillsammans. 

Lilleman, D och svägerskans dotter R gick till "går'n" innan de gick hem till oss, Lilleman och D vill säga för R stannade med en kompis. D skulle sova hemma hos oss. Det är såklart roligare än att sova hos syrran med mamma. Vi fick skjuts av K och T hem. Jag var jättetrött. Faktum är att jag började gäspa redan vid niotiden. Det är inte så märkligt. Det har varit en intensiv vecka på jobbet och inte nog med tid för återhämtning. Men vad skulle jag ha gjort? Party i helgen, logen på onsdag, hälsa på B på sjukhuset på torsdag och umgås med T idag. Det är inget av det jag skulle viljat ha avstått från. Även själen måste få näring. Och det är ju faktiskt sällan jag är upptagen flera dagar i rad. Jag får ta den smällen. Nu är de ju även så att vi åkte hem rätt tidigt och jag gick och lade mig direkt. Grabbarna spelade spel i biorummet och för en gångs skull lät vi Lilleman var uppe så länge han ville. 

Dag 404 (259) - värsta natten och dagen på länge!

Värsta natten på länge *suck* var som en zombie när jag släpade mig ur sängen. Och ont hade jag fortfarande *suck igen*

Ute är det nollgradigt och lite frost på gräset. Det är fara för halka sa de på radion.

Möte på förmiddagen och utbildning på eftermiddagen. Jag hade en varm poncho på och vetekudden värmde jag om och om igen under dagen. Det blev inte bättre, men inte heller sämre. Jag kan ju lätt säga att det är en värsta dagen på länge. Jag bet ihop och försökte dölja hur jag mådde. Som jag sagt tidigare, andra ska inte behöva lida för att jag mår dåligt. Jag vet inte hur väl jag lyckades, men jag hoppas att det inte märktes allt för väl.

Jag hade tidigare lovat att hälsa på min kompis B på sjukhuset när jag slutade jobbet för dagen. Hon har varit med om en olycka och har brutit tre revben. Först tänkte jag ta bilen men jag kom på andra tankar och vek av mot busstationen. Det är ju faktiskt smidigare att ta bussen. Då kommer man fram till entrén direkt och slipper leta parkering. Det var grått ute och det småregnade. Vilket trist väder. Lika trist som mitt humör (pga. sömnbrist och värk). Jag köpte en pocketbok och två dubbelnougat till henne i kiosken på sjukhuset. Hon gillar liksom jag att läsa sliskiga historiska kärleksromaner. Jag tillbringade en och en halv timme med henne innan jag tog bussen tillbaka till busstationen. Det var bara några minuter kvar innan Lars skulle sluta så jag gick till bilen och väntade på honom.

Efter middagen fick jag ett paket av min stora son. Jag blev väldigt överraskad. När jag öppnade det blev jag ännu mer överraskad för det var en likadan klänning som jag råkat stryka sönder i onsdags. Jag blev alldeles varm och tårögd av kärlek till min underbara son. Jag hade ingen aning om hans avsikter när han i onsdags frågade mig vart jag köpt den och om den var gammal. Vilken fin gest. Jag kramade honom om och om igen. Både för att jag var så glad att jag fått en likadan klänning och för att jag är så stolt över vilken fin kille han är. (And for the record - jag älskar båda mina söner lika mycket. Men den stora sonen fick verkligen extra karmapoäng idag.)

Kvällen blev lugn. Jag satt mest under en filt med värmedynan och försökte få smärtan att ge med sig. Ont, ont, ont. Klockan sju ungefär kom jag på att jag glömt att ta medicinen klockan två. Tusan. Det var ju extra olyckligt en sån här dag när jag redan har skitont. Jag tog kvällsdosen på en gång. Bättre att ta den lite tidigare så kanske jag mår lite bättre innan jag ska sova. Idag har varit en riktigt tuff dag. Att först ha haft en jobbig natt och på det en jobbig dag tar på krafterna rejält. Det är tur att jag inte har det så här så värst ofta.