Dag 263 (118) - rätt bra dag, men på kvällen kom tankarna...

Men så konstigt? Jag somnade trött och belåten som sir Väs i tecknade Robin Hood på jul. Vid halvtretiden vaknade jag av någon dröm som störde mig. Kommer inte ihåg vad det var. Men efteråt var det omöjligt att somna om. Jag inbillade mig att jag var kissnödig men vägrade gå på toaletten. Tänkte samtidigt "tänk om jag somnar och drömmer om att jag är kissnödig och kissar i sängen!" Men ändå gick jag inte på toaletten. Har ni hört maken till dumtjurighet nån gång?! Så höll jag på länge innan jag till slut gav upp och vinglade iväg i mörkret. Först halkade jag nedför trappstegen mellan våra etage sen slog jag benet i toalettstolen. Hmm... sen lyckades jag somna om men vaknade vid halv fem igen och var vaken resten av natten.  Ja det var den natten det. Konstigt nog kände jag mig inte stressad medan jag låg där och filurade i mörkret,  och jag var inte särskilt trött på morgonen. Men vi får väl se hur det känns ikväll. Jag hade inte heller vidare ont när jag vaknade.

Dagen gick bra. Jobbet flöt på och vi tog en promenad till Lidl på lunchen. Det var så härligt väder, skönt att få lite luft. När jag kom hem tog jag en fika och sen somnade jag i soffan. Det var skönt med en tupplur efter den dåliga sömnen jag hade natten som gick. Sen var det dags för middag. Jag blev så inspirerad på lunchen idag. En arbetskompis hade beställt raggmunk och fläsk. Det är en stor favorit för mig. Jag kom att tänka på att jag har sötpotatis hemma och att det borde bli minst lika gott med raggmunk på sötpotatis. Så det beslutade jag mig för att prova. Och vet ni vad, det blev jättegott! Stora sonen berömde det flera gånger. Raggmunk med sidfläsk och rårörda lingon. Så gott!

Efter middagen kom svärföräldrarna in med några påsar äpplen de plockat i sin stuga. Nu ska här bli äppelmos! Sen åkte jag och Lars på ett ärende till Bauhaus och efter det var kvällen redan sen. Dags för fika och lite tv. Det blev två avsnitt av "Under the Dome". Det blir bara konstigare och konstigare, men man vill ju veta hur det slutar. 

Nu sitter jag här och klockan är snart elva. Det är ungefär den tid när mamma ringde för precis en vecka och sa att pappa åkte in med ambulans till akuten. En vecka sen som min pappa försvann från oss för alltid, för han vaknade ju faktiskt aldrig mer även om han kliniskt dog först på torsdag eftermiddag. Jag kan inte förstå att det redan gått en hel vecka och samtidigt inte förstå att det bara gått en vecka. Mitt livs kortaste och längsta vecka på en gång. Pappa lilla pappa vad du saknas mig.