Dag 258 (113) - Ont i själen men bättre i kroppen

Sov som en kratta. Jag vaknade ungefär en gång i timmen och svettades som om jag låg i ett badkar. Jag fick torka av mig och lägga mig på en handduk. Det gick åt ett gäng handdukar kan jag säga. Det var troligtvis adrenalinet som gick ur kroppen. Familjen åkte iväg och jag somnade om. Det var orolig sömn, men all sömn är bättre än ingen sömn alls. 

Jag är så överkänslig nu. Jag har liksom ingen reserv, är så hudlös. Det är som jag skrivit tidigare säkert det jag varit med om och hjärntröttheten som gör att det är så.  Men på något sätt så måste jag ju jobba mig igenom det här, liksom resten av familjen måste. Det är ju inte min privata tragedi, det är hela familjens och främst mammas. Jag tänker så mycket på mamma och är nästan lika ledsen över att hon blir ensam kvar som över förlusten av pappa. Mamma och pappa har varit tillsammans i 51 år, sen hon var 17 år. De skulle ha firat guldbröllop i november. De har varit tillsammans hela hennes vuxna liv och nu blir hon ensam. Och hon bor dessutom 10 mil bort. Det är så sorgligt. 

Husvagnssemester med familjen. Har massor av soliga minnen. Mamma vilken min :) 

Doktor V.K. ringde mig på morgonen. Vi hade ett långt givande samtal. Han vill att jag slutar direkt med Lyrica och börjar med Gabapentin igen. Inte samma dos som jag slutade med utan halva, 300 gram x 3 dagligen. Han tror att det blev för stor dos Lyrica att börja med. Det är svårt att veta lämplig dos när man byter tvärt som vi gjorde. Jag ska se hur jag mår och kontakta dem till veckan. Kanske duger dosen, kanske måste den höjas. Vilken tur att jag sparat Gabepentinet och inte lämnat in det till Apoteket. Och vilken tur att jag även sparat kortisonet för då slipper jag hämta ut nytt. Ja då kör vi igen! 

Jag blev sittande i soffan i pyjamas hela dagen - ingen dusch, ingen hårtvätt, inte ens en tandborstning. En macka, ett ägg, en kopp te, två koppar kaffe och en bit äppelkaka. Det är det enda jag fått i mig under dagen. När jag är ledsen slutar jag äta, är inte hungrig alls. Men jag kan inte rekommendera bantningsmetoden precis. Jag brast ut i gråt lite då och då under dagen. Ögonen är svullna och röda. Jag pratade länge med min syster i telefon. Hon reagerar som jag. Vi är så hudlösa båda två, hon har ju också gått, och går, igenom tråkigheter med sin eländesfot. Tror som sagt att då är man så nära sina känslor. Minnena fladdrar omkring och jag kan höra hans röst. 

När Lars kom hem tog vi en kopp kaffe och satt och pratade. Jag har sån tur som har honom. Han är så mån om mig och att jag ska må bra. Efter att ha suttit och pratat ett tag klarade jag inte av mitt sunkiga jag längre utan tog en dusch och bytte till fräscha kläder. Det känns faktiskt lite bättre då. Sen bytte vi lakan i sängen. Det var dags på söndag egentligen men nu fick vi ju så lov att göra det idag eftersom jag svettats så på natten. Strax före klockan sex åkte Lars och grabbarna till Lars syster för att äta middag. De skulle fira kusin R:s födelsedag. Jag klarar inte av att umgås än så jag stannar hemma. Det får bli så, jag vill inte sitta där och gråta och förstöra middagen. När de åkt ringde jag mamma. Jag har försökt några gånger under dagen men det har varit upptaget varje gång. Men nu fick jag tag på henne. Vi pratade en lång stund, det kändes bra. Sen åt jag middag. Jag måste ju faktiskt göra det, helst som jag äter så mycket medicin just nu. Det fanns kinamat från igår så det var bara att värma i micron. 

Men värken och allt annat då? Jo jag har tagit den dagliga kuren kortison, två av tre Gabapentin, två av tre anti-histamin och en av två anti-inflammatorisk medicin. De sista pillren tar jag innan jag går och lägger mig. Nässelutslagen har bleknat och kliar bara lite. Svullnaden i händerna har gått ner och det gör inte lika ont, fast exemen är kvar.  Nervsmärtan är under kontroll. Det känns hyfsat. 

När familjen kom hem tittade vi på en film. För några timmar kunde jag "glömma" bort att pappa är död. Men han är död, imorgon när jag vaknar är han död och alla resterande dagar av mitt liv.