Dag 257 (112) - del 1, min pappa finns inte längre....

Igår kväll var vi trötta och gick och lade oss strax före tio. Precis när jag lagt mig hörde jag ett fartygs misthorn ljuda i dimman. Jag rös till lite för det lät så sorgesamt. Vi somnade men vaknade av att telefonen ringde vid kvart över elva. Det var mamma. Hon hade vaknat av att pappa lät så konstigt, försökte väcka honom med det gick inte. Hon ringde 112 som omedelbart skickade ut en ambulans. Ambulanspersonalen jobbade med att få igång hjärtverksamheten och åkte sen mot Sundsvall. Syrran och hennes man hämtade mamma och åkte även de mot Sundsvall. Brorsan var också på väg till sjukhuset. Jag kände mig märkligt kall och tom på känslor. Så chockad. Kunde det här verkligen hända? Lars och jag åkte till sjukhuset. När vi svänger in mot parkeringen så ser vi blåljus och en ambulans som kör fort, fort. Jag började springa mot ambulansintaget. Det vara som ett race mot tiden, mot ambulansen "hinner jag först så överlever han!". Vid porten stod redan brorsan. Känslorna bara vällde över mig när ambulansen körde in och porten stängdes. Jag började gråta. Vi kikade in genom fönsterrutorna på porten. Var det pappa? Vi såg ett par nakna mansfötter sticka fram under ett täcke, men en personal stod i vägen för huvudet. Jag blev förbannad och utbrast något liknande - Flytta dig för f*n så jag får se om det är pappa!!! Och sen genast -Nej förresten, hjälp honom!!! Jag slets mellan att vilja att det skulle vara honom och fruktan att det var honom. När de körde iväg båren såg vi att det var pappa. Då brast det för mig. Jorden rämnade och aldrig blev något sig likt igen. 

Vi meddelade på akuten att vi var anhöriga och fick vänta i väntrummet ett tag. Sen blev vi ledda in i väntrummet på IVA, då var han inte död i alla fall. Hoppet är det sista som överger en. Mamma, syrran och hennes man kom och vi fortsatte att vänta. Vi fick vänta länge. Så kom en narkosläkare och berättade att de skulle skjutsa iväg pappa till röntgen. Han berättade en hel massa men kontentan var att det inte såg bra ut. Vi väntade igen och sen fick vi komma in och "hälsa på" honom. Så fruktansvärt att se honom medvetslös kopplad till respirator och massa andra maskiner. Stackars lilla pappa. Sen åkte vi hem för att få lite sömn. Vi hade pratat men en sköterska innan vi gick in och hon sa att om pappa mot förmodan skulle vakna så skulle de söva honom. Det var ingen idé för oss att sitta där och vänta för de vet ändå inget mer förrän efter ronden på förmiddagen. Jag lämnade mitt telefonnummer och hon skulle ringa om något hände innan dess. Vi kom hem vid fyratiden och sov oroligt några timmar. Jag kunde inte låta bli att tänka på det där misthornet och att det var färjekarlen som skulle hämta pappa till dödsriket. 

Vi åkte tillbaka till sjukhuset vid lunch och fick en genomgång av tre personer som jag inte alls kommer ihåg vilka de var. Han som pratade mest var i alla fall en läkare. Kontentan är att pappa hade varit utan syre för länge och fått stora hjärnskador. Han var djupt medvetslös och andades inte själv. Även om han mot förmodan skulle ha vaknat så skulle han har varit bortom all hjälp. Vi vet alla hur stort motstånd pappa hade mot att bli en "grönsak" som han sa. Så naturen fick ha sig gilla gång. Vi tog farväl och sen stängde de av maskinerna. Efter att de gjort i ordning honom fick vi se honom igen. Han var jättefin. Om jag tyckte att jag var tom på känslor under natten så var det precis tvärt om nu. Känslorna liksom tårarna flödade över som en lavin och verkade aldrig vilja ta slut. Jag grät som jag aldrig gråtit förr. Tårarna sprutade, snoret rann, jag kunde nästan inte andas. Bottenlös hjälplös gråt. Min härliga snälla världsbästa pappa finns inte mer.  Ta hand om honom Gud!

Slutligen vill jag tacka den fina personalen på Sundsvalls intensivvårdsavdelning (IVA). De har varit mycket tydliga rent medicinskt sett och samtidigt väldigt mänskliga. Låtit oss gråta och fråga medan de tålmodigt väntat och svarat på alla våra frågor.