Det gick bara inte att skriva om mig själv i samma inlägg som om pappas död så det får bli en del två. För är det inte typiskt, pappas död kan inte få en egen dag med full fokus., Nej, min skruttkropp ska protestera och ställa till extra mycket problem samma dag...
Moment 22. Om jag äter Lyrica mår jag bra i värken men får en allergisk reaktion. Om jag slutar med Lyrica försvinner troligtvis allergin men jag kommer att få mer värk. Hur ska jag lösa det?
Jag skulle egentligen vara på konferens idag, men det går helt enkelt inte. Jag mailade min grupp och min chef att jag blir hemma och varför. Efter att vi kom hem från IVA så sov vi några timmar. Lars och grabbarna åkte iväg och jag somnade om och sov orolig ett tag till. Jag vaknade helt kallsvettig och frusen och tog därför en dusch. När det varma vattnet träffade kroppen fick jag sån hemsk värk att jag nästan svimmade. Jag var inte alls beredd på det. Det gick som tur är över efter ett tag. Jag skulle ju trappa ner på Lyrican men det glömde jag helt när det här hemska med pappa hände. Jag missade helt att ta Lyrican och framåt lunch började jag få mer nervsmärta. Då insåg jag plötsligt att den värken jag känt i duschen enbart varit lokaliserad på vänster sida, alltså högst troligt pga att jag inte tagit Lyrican.
Mina allergisymtom blir dessutom allt värre. Huden på händerna är helt spänd och jag har har fått typ exem av allt kliande. Jag har fått nässelutslag över hela kroppen och det kliar och kliar och kliar. Eftersom vi ändå var på IVA bredvid akuten så anmälde jag mig genast vi kom dit, berättade att jag skulle vara på IVA och lämnade mitt mobilnummer. Jag hann dock komma in till sköterskan innan resten av familjen kom till sjukhuset. Precis när läkarna berättade om pappas skador så ringde doktor V.K. Jag grät som besatt och kunde knappt göra mig förstådd. Vi måste prata senare.
Efter att allt var klart med pappa... nä fy hur det låter...hur ska jag säga det? När pappa dött gick jag in på akuten? Nä det låter ju ännu värre.....jag kan inte komma på något bra sätt att skriva det så jag säger helt enkelt att senare på dagen gick vi in på akuten igen. Vi fick sitta länge...chocker va! Under tiden ringde jag till växeln och bad om att få bli kopplad till Doktor V.K. Jag berättade varför men telefonisten var helt kallsinnig. Hon kunde inte ens ringa in till mottagningen och fråga om jag kunde prata med läkaren eller lämna ett meddelande. Hon bara mekaniskt mumlade att de hade sina rutiner. Ja jag förstår ju det, men det finns tillfällen i livet då man kan göra avsteg från rutiner. Det var emellertid inget att göra åt. Vi väntade och väntade. Till slut fick jag komma in till ett undersökningsrum. Då var det sent och eftersom sköterskan sa att det kunde bli någon timmes väntan på läkare så skickade jag hem Lars så han kunde fixa mat och äta med grabbarna. Själv var jag inte hungrig, av förklarliga orsaker. Jag hade ätit en macka till frukost och en korv till lunch, ja också en halv macka till som Lars tvingade i mig.
Läkaren kom så småningom. Han var väldigt trevlig och inte alls så där jäktad som den i måndags var. Han trodde nog att det var Lyrican som var boven i dramat. Vissa reagerar direkt och för vissa måste det byggas upp med histaminer för att till slut rinna över. Han kunde gissa att spabadet i kombination med min torra hud var katalysatorn som fick det att exploderade. Jag har ju fått lite utslag och kli på några ställen på vänster sida sedan jag började med Lyrican, men inget som jag egentligen tänkte på förrän jag fick den stora reaktionen. Jag har hela tiden haft problem på vänster sida med utslag som inte vill läka. Trodde det var samma gamla utslag. Han tycker att jag ska sluta med Lyrican. Hur jag gör det och vad jag ersätter det med måste jag prata med doktorn på Neurologen om. Men jag skulle få kortiontabletter - nej Betapred igen! - och mer anti-histamin. Jag skulle även få en spruta adrenalin som skulle hjälpa till att dämpa utslagen på en gång. En sköterska kom in och gav mig en dos av respektive mediciner. Sen trodde jag att jag skulle få åka hem, men då sa hon att jag måste vänta på att adrenalinet ska verka. -Hur länge? undrade jag -Tja det är så olika för alla men någonstans mellan en halvtimme till två timmar. svarade hon. Oj då, det var jag inte redo på. Jag berättade att jag bara ätit macka och en korv och måste få i mig något. Tänkte att jag kunde gå till Pressbyrån. Men då erbjöd hon sig att hämta kaffe och macka. Vilken service! Jag fick dessutom en liten yoghurt också. Efter att ha väntat i ca 45 minuter kom läkaren in och konstaterade att adrenalinet fungerade. Jag skulle äntligen få åka hem.
Jag ringde Lars som kom och hämtade mig. På vägen hem fick jag en fruktansvärd attack av nervsmärta. Det går inte att beskriva hur ont det gjorde. Jag tog en dusch direkt när jag kom hem för jag var så genomkall. Egentligen skulle jag velat basta men det är inte lämpligt eftersom jag fått adrenalin som ökar hjärtverksamheten. Jag fick en till värkattack i duschen. Det verkar som om kyla till värme lockar fram det. I bilen hade jag på sätesvärmen, det var nog därför det blev en sån kraftig attack. Nu stod jag där i duschen och kved och grät. Grät både över mitt elände som aldrig verkar gå över och över pappas död. Efter duschen tog jag en dos Lyrica, trots nässelutslagen, för jag står inte ut med mer sån här värk. Sen mailade jag doktor V.K. och frågade hur vi skulle göra. Jag måste få veta rätt snabbt, dels för att jag inte vill äta med Lyrica och dels för att jag inte klarar av mer sån här smärta. Jag trodde att Gabapentin inte fungerar, men nu när det gjorde så här ont så inser jag att det visst gör det. Jag har tydligen flyttat fram gränsen för hur den värsta värken känns. Den värsta värken jag har med Gabapentin är ingenting jämfört med den här värken, ingenting!
Vi tog en kvällsfika. Jag pratade med Lars och stora sonen om pappa, den lilla var på G och gå och lägga sig så jag ville vänta till imorgon att prata med honom. Dessutom hade Lars och grabbarna pratat om det när de åt middag. Jag pratade med mamma i telefon och chattade med mina syskon. Sen lade vi oss tidigt för vi var helt slut båda två. Den här dagen går till historien som den värsta i mitt liv, pappas död, nervvärken och den allergiska reaktionen samtidigt. Det är mer än en människa ska behöva klara av på en och samma dag. Jag hoppas att jag aldrig behöver vara med om en till dag som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar