Dag 242 (97) - borttagning av knöl och turbofart i hemmet

Tuff natt! Svårt att somna fast jag var jättetrött. Vaknade flera gånger av värken. När jag skulle gå upp på morgonen var jag dödens trött och hade fortfarande ont. Men när jag väl kommit upp och gjort i ordning mig kände jag mig konstigt nog pigg. Solen sken och det var varmare än det varit på ett tag. Så skönt. 

Direkt på morgonen ringde jag till neurologen. Jag fick en telefontid imorgon. Det är första gången jag behöver vänta tills nästa dag, men de kanske har utbildning eller liknande idag. Jag ska berätta att den nya dosen av Gabapentin inte fungerar. Sköterskan vidarebefordrar informationen till doktorn och sån antar jag att han kontaktar mig. Sen var det möten hela förmiddagen. Först fortsatte jag att presentera fusioner för den nya avdelningschefen. Sen var det APT där den nya chefen också var med för att presenterade sig själv för vårt team. På lunch gick jag och en arbetskompis ut på stan. Jag köpte en liten värdinnegåva till tjejen jag ska hälsa på i helgen och ett par nya "walking" skor eftersom mina gympadojjor är helt utslitna. Jag planerar ju att gå ut och gå mycket mer nu när mina fötter är bättre. Jag mår väldigt mycket bättre när jag rör på mig. 

På eftermiddagen åkte jag till vårdcentralen. Jag har en knöl på huvudet och vill ha den kollad. Jag är inte så orolig, men ändå. Jag fick träffa doktor H som är chef på vårdcentralen. Han tittade och klämde lite på knölen och sa sen att det var ingen fara, det var bara en talgkörtel som blivit tilltäppt och därför växt. Han skulle tömma den, sa han. Och så satte han raskt igång. Lokalbedövning och så stack han hål på knölen för att sen trycka med frenesi. Jag trodde att skallen skulle gå sönder. När körteln var tömd ville han ta ut blåsan för annars skulle den fyllas igen. Och nu tryckte han ännu hårdare. Oh dyra värld! Han berättade att han bara skurit ett litet hål för då behövde han inte bort så mycket hår och han skulle inte heller behöva sy. Hålet ska läka ihop själv. Det låter ju bra och är faktiskt värt den tillfälliga smärtan. Han hällde på en rejäl skvätt med sårtvätt, det rann ner på ryggen. Sen tryckte han några kompresser på såret. Det blödde rejält. Det slutar snart, sa han och skickade med mig några kompresser. Han har väl inte de bästa "bedside manners" som man säger, lite abrupt och slarvig. Men jag är nöjd. Jag har fått bort knölen och är inte längre orolig - ja jag vet att jag sa tidigare att jag inte var orolig, men det var nog en liten lögn för nu känner jag hur oron släpper.  Hemma fick jag trycka kompresser mot såret ett tag innan det slutade blöda.  När det väl slutade blöda somnade jag.

När jag hämtat Lars kände jag mig pigg och stark. Jag lagade mat - falukorv med tomat, äpple och lök. Medan maten var i ugnen plockade jag undan, bytte handdukar, satte igång en tvätt och sorterade ren tvätt. Efter maten dammsög jag, hängde tvätt och satte igång en ny tvätt. Och slutligen så strök jag medan jag tittade på Idol. Oj vad aktiv jag varit! Jag överraskar till och med mig själv. Den där tuppluren/vilan är väldigt viktig. Jag är mycket piggare på kvällarna nu. Det är skönt att känna att jag närmar mig den gamla Ingela, full turbofart framåt! Så här såg det ut när en kompis kom hem till oss en gång. Ser ut som rena rama 50-tals idyllen, eller hur? (Lars gör annat, det är inte så att han sitter på ändan medan jag jobbar!)