Dag 260 (115) - livet går vidare på något sätt

Orolig natt men jag somnade om på morgonen efter jag tagit medicinen och lyckades sova någon timme till. Jag drömmer inte om pappa, känns faktiskt som om jag bara drömmer abstrakta drömmar nu, oroliga drömmar utan verklighetsförankring. Det kliar lite på låren, underarmarna och händerna. Jag har slut på allergimedicin och måste hämta ut mer på Apoteket. Nervsmärtan är fortfarande under kontroll. Märkligt? Fungerar det nu plötsligt med halva den dos Gabapentin jag tog förut eller är det nyhetens behag för att jag precis börjat äta den igen? Vi äter ännu en gång frukost framför tv:n. Vi brukar göra det på helgerna, ja förutom på sommaren då för då äter vi ute så ofta vi kan. Vi tittade på det nya underhållningsprogrammet på SVT play, heter "Gissa låten" eller något liknande. Det var rätt kul men en timme är för långt, det hade räckt med en halvtimme. 

Ute skingrar sig molnen och solen börjar skina. Det blir härligt sommarvarmt. Vi går ut och jobbar. Lars gör ett lock till dammen och jag flyttar in saker i redskapsboden, sen klipper jag ner de sista perennerna och slutligen hjälps jag och Lars åt att klippa ner rosenbuskarna. Att arbeta med kroppen är underbart. Man tömmer huvudet på tankar och bara "köttar på". Jag behöver det nu. Om jag sitter still utan något att göra så tänker jag för mycket. Det är klart jag tänker mycket på pappa och jag gråter med jämna mellanrum, men det är inte konstruktivt att gräva ner sig i sorgen. Hjärtat känner sån smärta och saknad att det nästan går i bitar, men hjärnan inser att jag måste gå vidare. Att hålla mig sysselsatt hjälper mig att klara av det hela utan att bryta ihop helt. 

På eftermiddagen åkte vi till svärföräldrarna för att gratulera svärfar på födelsedagen. Vi åkte till Apoteket på vägen dit så jag fick hämta ut min allergimedicin. Det var lite nervöst att möta alla för första gången efter pappas död. Jag tror faktiskt  att det var lika nervöst för dem som för mig. Vi pratade lite om det som hänt, men inte för mycket. Precis som jag ville ha det. Några tårar blev det, men det gick bra. Det känns viktigt att få upp det i ljuset och inte blunda för vad som hänt. Det är en del av livet som vi alla tyvärr måste gå igenom. Svärmor bjöd på en god höstgryta som jag tiggde receptet på. Efter det blev det glass och björnbär följt av kaffe, kakor och tårta. Sen var magarna definitivt fulla. När vi kom hem ställde jag mig och strök framför tv:n i en och en halv timme. Jag tycker att det går som hejsan att göra så. Vi avslutade kvällen med att titta på "Under the Dome" på Netflix. Vi såg säsong ett på tv för några år sen, men kom oss aldrig för att se nästa säsong. Nu finns säsong två och tre på Netflix. 

Så märkligt det känns. Fast det bara är några dagar sedan pappa dog så känns det som om det är en evighet sen. Konstigt hur tiden kan stå still och samtidigt rusa iväg. För oss barn är det kalas och jul och sådana händelser som kommer att vara jobbigast. Men för mamma är det de små vardagshändelserna som är jobbigast, att lära sig leva ett helt nytt liv utan pappa. Alla ensamma dagar, alla ensamma nätter.  Mitt hjärta blöder för henne. Men hon är stark, hon kommer att klara det här. Och vi barn finns här för henne. Vi har tur som har varandra. Och talgoxarna lämnar meddelande (jag förstår det låter konstigt, men det är privat. Jag vill skriva det här men förklarar inte vad det innebär).

Jag inser att bloggen alltmer kommit att handla mer om mitt privatliv än om min sjukdom, och  förhoppningsvis, tillfrisknande. Den som bara är intresserad av Chiari har numer inte så mycket att hämta här. Ju bättre jag blir desto mindre har jag att skriva om sjukdomen. Jag vill ju dessutom bli frisk så fort jag bara kan. Jag har svårt att koncentrera mitt liv på sjukdomen, jag vill koncentrera mig på att leva så normalt som möjligt. Ja jag har kanske för bråttom, men sån är jag.