Dag 261 (116) - första arbetsdagen efter...

Usch vilken hemsk natt! Det tog evigheter att somna. Jag låg och vred och vände mig i flera timmar. Kunde bara inte komma till ro. Det var ett tag sen det hände mig. Jag är van att somna fort nu så det var väldigt frustrerande. Tankarna fladdrade hit och dit och jag försökte att inte tänka på pappa.  Lyckades så där...

Jag vaknade före väckaren och var konstigt nog rätt pigg. Så märkligt? Men jag hade ont överallt, kändes det som i alla fall. Till min bestörtning hade jag ondare i händerna igen. Det stack och killade rejält. Men varför? I och för sig så var det ju lite si och så med allergimedicinen igår, men ändå. Nåja, jag får så lov att äta dem ett par dagar till och hoppas att det går över helt. 

Det var med lite skakiga knän som jag närmade mig jobbet. När jobbiga saker händer reagerar människor väldigt olika. Jag har det i färskt minne sen min tumör blev allmänt känd (nu var det ju inte en tumör men länge levde jag i tron att det var det). Hur skulle mina arbetskamrater reagera? Hur skulle jag reagera? Jag är inte rädd för att visa känslor och pratar gärna om saker och ting. Alla är inte så. I min värld är det bäst när man beklagar och gärna ger mig en kram. Det värsta är när man går som katten kring het gröt eller undviker ämnet eller till och med personen i fråga. Men det är ju jag det. Jag kan inte tvinga fram den reaktion av andra som jag önskar och mår bra av. Jobbigt läge. Det var emellertid inget att oroa sig för. Visst kom det lite tårar. Vissa kramade mig och vissa undvek ögonkontakt. Så som jag trodde det skulle bli. Nu är första dagen gjord och det känns bra. Min chef sa inte ett ord om det, inte ett ord. Makalöst. Det gjorde mig väldigt ledsen och besviken.  

Efter jobbet kom min väninna K och hämtade mig och min svägerska A. Vi åkte hem till mig och fikade och pratade. K förlorade sin pappa för ett år sen och det är extra värdefullt att prata med någon som nyss gått igenom samma sak. Det är omöjligt att förstå den bottenlösa sorg man får när en älskad förälder avlider. Man kan intellektuellt förstå att det blir jättejobbigt, men inte förrän man upplever det själv förstår man vidden av sorgen. 


Efter middag en betalade vi räkningar. Skönt att ha det gjort. Sen tyckte jag att vi kunde behöva en promenad. Sagt och gjort. Vi gav oss ut i mörkret. Jösses vad mörkt det blir ute nu! Det känns som om det var ljust på kvällen för bara nån vecka sen, men nu är hösten definitivt här på riktigt. Men det var bra temperatur ute, inte alls kallt. Vi gick in på ICA på vägen hem. Vi skulle hämta ett paket till mamma samt köpa några småsaker - mandariner bland annat, de är så himla goda nu! Men när vi kom till kassan upptäckte jag att jag glömt bankkortet hemma. Jag hade ICA-kortet (utan pengar) och legitimationen, men inte bankkortet. Jaha, vi lämnade varorna, gick hem och hämtade kortet och gick tillbaka igen. Nåja, vi fick ju en extrapromenad och det var inte alls fel.