Dag 265 (120) - sömnlös... samt party!

Det känns som om jag över huvudtaget inte sov något alls i natt. Troligtvis gjorde jag ju det, men det kändes som så. Inga oroliga drömmar eller värk, bara väldigt svårt att sova. Gårdagen var väldigt känslomässig så jag är inte ett dugg förvånad. Lars åkte till Gävle igår och kommer hem ikväll så jag sov dessutom ensam. Även om han stör mig med snarkningar så är det bättre att sova tillsammans än på varsitt håll. Solen skiner idag och det kändes varmt även fast det bara var 10-11 grader.  På vägen från parkeringen på Lars jobb sparkade jag lite i lönnlöven. Jag bara älskar att göra det, har alltid gjort det. Kraset under fötterna är så tillfredsställande på något sätt. Det har inte fallit så mycket löv än och de har inte hunnit torka så bra, men lite krasch fick jag i alla fall roa mig med på vägen till jobbet.

På eftermiddagen kändes det plötsligt lite tungt i sinnet. Det tog mig "off guard" för jag var på sånt lätt och glatt humör på förmiddagen. Ont fick jag också. Ont i midjeområdet och ont i skuldran. Ikväll ska jag och Lars på lite festlighet på hans jobb, om han hinner hem från Gävle i tid vill säja! Det blir bra med lite vila innan dess, gärna en rejäl tupplur.

Och det tog jag, en rejäl tupplur alltså. Nära på två timmar. Extra skönt efter en natt med dåligt med sömn. Lars hann hem från Gävle. Vi fixade till oss och stora sonen skjutsade ner oss till Aveny där festen skulle vara. Det var först mingel, vd:n höll tal och sen fick vi sätta oss till bords enligt en bordsplacering. Lars och jag satt mittemot varandra på mitten av ett bord. När vi suttit ett tag märkte vi att ljusen på vårt bord brann ut mycket fortare än på de andra borden. Och det kändes som om det drog. Jag frågade en servitör som kom och bytte ljusen och han sa att det var ett kalldrag precis där vi satt. Men eller hur!! 110 personer och just jag sitter i kalldraget! Jag fick låna en diskhandduk som jag lade över skuldran. Det hjälpte lite i alla fall. Nåja, det var trevligt sällskap, väldigt god mat och rolig frågesport. Vårt lag på fyra personer kom fyra. Bra det av tjugonio lag! Sen spelade ett band. Men de var tyvärr så oinspirerande att alla reste sig från borden och gick till baren. Vid den tiden hade jag börjat få så ont att jag kände att det var nog för mig så jag ringde efter stora sonen som kom och hämtade mig. Men Lars han hade så kul att jag inte hade hjärta att dra hem honom, så jag sa åt honom att stanna kvar. Och det gjorde han, och kom hem några timmar senare.  Jag hade inte kunnat somna trots att jag var trött. Jag hade ont, var frusen och kallsvettades. Lars han somnade direkt men jag låg kvar och led. Vad tusan är det med sömnen nu då? 

Dag 264 (119) - en vecka sen pappa dog, besök i Ånge

En vecka sedan pappa avled. Jag trodde jag skulle sova orolig men det var faktiskt riktigt fridfull sömn. Jag har ju i och för sig sovit dåligt några nätter så det spelade nog in. Sen tror jag inte att pappa vill att vi mår dåligt, han var alltid så mån om att vi skulle ha det bra. Men jag säger som igår, hur kan det ha gått en vecka redan? Idag är jag ledig och åker till mamma i Ånge med brorsan. Syrran möter upp efter lunch om hon har möjlighet. Känns lite jobbigt men ändå skönt att få det där första besöket undanstökat. Låter kanske kallt, men den där första gången utan pappa blir nog väldig känslomässigt jobbig.

På vägen till Ånge stannade vi på ICA och köpte med oss sallad till lunch. Halvvägs till Ånge började det regna, och sen fortsatte det regna hela dagen, stundtals spöregnade det. Det satte en passande ton i moll på dagen. Hemma hos mamma var det emellertid varmt och mysigt med små lampor tända överallt. Pappa borde sitta där i hörnet vid fönstret. Så konstigt det kändes att han inte gjorde det. Jag satte mig därför med vilje på hans plats vid bordet, för att ta udden av tomheten. Jag väntade även mig att han skulle komma ut från toaletten eller sovrummet ett antal gånger under dagen. Jag och brorsan åkte ner till Erikshjälpen med pappas kläder och hans gungstol. Sen packade vi in det som skulle till tippen i bilen. Vi åt vår lunch och tog en kopp kaffe. Pratade om pappa och tittade på kort. Det var fullt av känslor, både av glädje och sorg. På eftermiddagen hämtade vi syrran och så åkte vi alla till kyrkogården. Vi satte krysantemum i några vaser och tände fem gravljus i lunden. Ljusen var till farfar, mormor, farmor, morfar och såklart pappa, även om han inte finns där än. Sen åkte vi hem till mamma igen och fikade och fortsatte prata tills det var dags att dra sig hemåt. På vägen stannade vi och slängde skräpet på miljöstationen i Hallsta. Syrran ville bjuda oss på middag och det gick vi gärna med på. Vi fick en jättegod kycklinggratäng. Jag har fått receptet och kommer definitivt att laga den hemma. Syrrans man jobbade kväll så det var bara vi syskon. Typ första gången vi äter middag bara vi. Vi har ju familjer och visst är det härligt när vi umgås allihopa, men vid ett sånt här tillfälle känns det värdefullt att spendera tid med bara syskonen. 

När jag kom hem var jag väldigt frusen och tog därför en bastu. Sen var jag varm och mjuk i kroppen. Det var jätteskönt. Grabbarna tittade på Transformers på tv:n under tiden jag bastade. Jag hann ta en fika och titta på slutet med dem. Bra sätt att avsluta en både tuff och härlig dag. Det har varit en känslomässig berg- och dalbana, men en väldigt bra dag.  Jag har lugn och ro i själen.

Dag 263 (118) - rätt bra dag, men på kvällen kom tankarna...

Men så konstigt? Jag somnade trött och belåten som sir Väs i tecknade Robin Hood på jul. Vid halvtretiden vaknade jag av någon dröm som störde mig. Kommer inte ihåg vad det var. Men efteråt var det omöjligt att somna om. Jag inbillade mig att jag var kissnödig men vägrade gå på toaletten. Tänkte samtidigt "tänk om jag somnar och drömmer om att jag är kissnödig och kissar i sängen!" Men ändå gick jag inte på toaletten. Har ni hört maken till dumtjurighet nån gång?! Så höll jag på länge innan jag till slut gav upp och vinglade iväg i mörkret. Först halkade jag nedför trappstegen mellan våra etage sen slog jag benet i toalettstolen. Hmm... sen lyckades jag somna om men vaknade vid halv fem igen och var vaken resten av natten.  Ja det var den natten det. Konstigt nog kände jag mig inte stressad medan jag låg där och filurade i mörkret,  och jag var inte särskilt trött på morgonen. Men vi får väl se hur det känns ikväll. Jag hade inte heller vidare ont när jag vaknade.

Dagen gick bra. Jobbet flöt på och vi tog en promenad till Lidl på lunchen. Det var så härligt väder, skönt att få lite luft. När jag kom hem tog jag en fika och sen somnade jag i soffan. Det var skönt med en tupplur efter den dåliga sömnen jag hade natten som gick. Sen var det dags för middag. Jag blev så inspirerad på lunchen idag. En arbetskompis hade beställt raggmunk och fläsk. Det är en stor favorit för mig. Jag kom att tänka på att jag har sötpotatis hemma och att det borde bli minst lika gott med raggmunk på sötpotatis. Så det beslutade jag mig för att prova. Och vet ni vad, det blev jättegott! Stora sonen berömde det flera gånger. Raggmunk med sidfläsk och rårörda lingon. Så gott!

Efter middagen kom svärföräldrarna in med några påsar äpplen de plockat i sin stuga. Nu ska här bli äppelmos! Sen åkte jag och Lars på ett ärende till Bauhaus och efter det var kvällen redan sen. Dags för fika och lite tv. Det blev två avsnitt av "Under the Dome". Det blir bara konstigare och konstigare, men man vill ju veta hur det slutar. 

Nu sitter jag här och klockan är snart elva. Det är ungefär den tid när mamma ringde för precis en vecka och sa att pappa åkte in med ambulans till akuten. En vecka sen som min pappa försvann från oss för alltid, för han vaknade ju faktiskt aldrig mer även om han kliniskt dog först på torsdag eftermiddag. Jag kan inte förstå att det redan gått en hel vecka och samtidigt inte förstå att det bara gått en vecka. Mitt livs kortaste och längsta vecka på en gång. Pappa lilla pappa vad du saknas mig. 

Dag 262 (117) - äntligen besök till frisören!

Jag sov bättre i natt. Det var skönt, det behövdes verkligen. Men jag behöver sova längre så ikväll ska jag försöka gå och lägga mig tidigare. Jag mådde bättre i kroppen än igår morse. Det var också skönt. Jag har dock fått mer värk i sidan nu. Känns liksom tjockt och vadderat i sidan/midjan, som bedövat. Den värken hade jag inte med Lyrica. Inget att göra åt antar jag. Jag kan ju inte gärna gå omkring med allergisk reaktion bara för att jag vill bli av med den värken. Jag har även börjat få sådana där prickar på arm och axel/skuldra som jag haft tidigare. De kliar och börjar blöda när jag kliar. Jag har ingen aning om varför jag får dem. Dålig cirkulation? Det är bara på vänster sida där jag har nervpåverkan och känselbortfall. Eller är det för att jag tar kortison nu? Det var så förra gången. Bara och vänta och se. Jag ska ju inte ta kortison någon längre tid den här gången.

Idag är det ÄNTLIGEN dags för ett besök till frissan. Jag har inte klippt mig sen före operationen. Dessutom, som jag skrivit om tidigare, har jag förlorat så mycket hår. Jag ser verkligen ut som en fågelskrämma.  När jag gick ut från frissan kände jag mig som en ny person. 10 år yngre, minst! Jag passade på att boka en tid i december också så jag inte hamnar i den här situationen igen, att behöva vänta så länge med andra ord. Vanligtvis så har jag ingen framförhållning när det gäller frissan och ringer när det är dags. Tyvärr är min frisör en populär tjej så jag brukar få vänta någon vecka på en tid.

På lunchen var vi några arbetskompisar som gick ut på den Internationella matmarknaden som börjar idag. Vi brukar göra det varje år. När jag stod i kön till den polska vagnen för att köpa mat så kom Lars förbi. Han skulle också äta med sina arbetskamrater. Det är alltid en kick när jag träffar på honom så där oväntat. Hjärtat hoppar till och jag blir alldeles varm. Min härliga man, jag är så glad som har honom. Jag fick mig en puss eller två, så trevligt.

När jag kom hem satte jag igång en köttfärssås till middag. Den fick puttra på medan jag vilade. Jag hade rejält ont. Stressig dag på jobbet och jag glömde att ta medicinen vid två. Ingen bra kombination. Vi skulle åka till soptippen och det blir stressigt eftersom Lars slutar klockan fem och tippen stänger klockan sju. Det är bra att ha maten klar när han kommer hem. Jag hämtade Lars och släpvagnen som han lånat på jobbet. Vår, som vi äger gemensamt med två familjer till, var upptagen. Tur en sån gång att vi kan låna en. Vi packade den med skräp vi samlat i garaget medan pastan kokade. Sen åt vi snabbt och packade sen klart allt ris från buskarna vi klippt ner. Vi var klar strax efter halv sju och åkte iväg mot tippen. Vi sladdade in...nä, men nästan i alla fall...vid tio i sju. Fem över sju var vi på väg därifrån. Lite på övertid, men bra jobbat ändå. Och så skönt att få jobba med kroppen när jag har ont. Då försvinner smärtan lite, eller försvinner och försvinner, men den är inte lika närvarande i sinnet. Efter tippen åkte vi till herr och fru M och tog en kopp kaffe innan vi gav oss iväg hemåt igen. Jag gillar den här tiden på året, den här tiden på dygnet. Det är varmt ute. Inte sommarvarmt, men höstvarmt, 15 grader. Helt ok vid halv nio i slutet av september. Och det är mörkt ute. Ett sammetssvart mjukt mörker och det lyser varma gula lampor i fönstren på husen. Härligt, då mår jag så bra i själen.  

Dag 261 (116) - första arbetsdagen efter...

Usch vilken hemsk natt! Det tog evigheter att somna. Jag låg och vred och vände mig i flera timmar. Kunde bara inte komma till ro. Det var ett tag sen det hände mig. Jag är van att somna fort nu så det var väldigt frustrerande. Tankarna fladdrade hit och dit och jag försökte att inte tänka på pappa.  Lyckades så där...

Jag vaknade före väckaren och var konstigt nog rätt pigg. Så märkligt? Men jag hade ont överallt, kändes det som i alla fall. Till min bestörtning hade jag ondare i händerna igen. Det stack och killade rejält. Men varför? I och för sig så var det ju lite si och så med allergimedicinen igår, men ändå. Nåja, jag får så lov att äta dem ett par dagar till och hoppas att det går över helt. 

Det var med lite skakiga knän som jag närmade mig jobbet. När jobbiga saker händer reagerar människor väldigt olika. Jag har det i färskt minne sen min tumör blev allmänt känd (nu var det ju inte en tumör men länge levde jag i tron att det var det). Hur skulle mina arbetskamrater reagera? Hur skulle jag reagera? Jag är inte rädd för att visa känslor och pratar gärna om saker och ting. Alla är inte så. I min värld är det bäst när man beklagar och gärna ger mig en kram. Det värsta är när man går som katten kring het gröt eller undviker ämnet eller till och med personen i fråga. Men det är ju jag det. Jag kan inte tvinga fram den reaktion av andra som jag önskar och mår bra av. Jobbigt läge. Det var emellertid inget att oroa sig för. Visst kom det lite tårar. Vissa kramade mig och vissa undvek ögonkontakt. Så som jag trodde det skulle bli. Nu är första dagen gjord och det känns bra. Min chef sa inte ett ord om det, inte ett ord. Makalöst. Det gjorde mig väldigt ledsen och besviken.  

Efter jobbet kom min väninna K och hämtade mig och min svägerska A. Vi åkte hem till mig och fikade och pratade. K förlorade sin pappa för ett år sen och det är extra värdefullt att prata med någon som nyss gått igenom samma sak. Det är omöjligt att förstå den bottenlösa sorg man får när en älskad förälder avlider. Man kan intellektuellt förstå att det blir jättejobbigt, men inte förrän man upplever det själv förstår man vidden av sorgen. 


Efter middag en betalade vi räkningar. Skönt att ha det gjort. Sen tyckte jag att vi kunde behöva en promenad. Sagt och gjort. Vi gav oss ut i mörkret. Jösses vad mörkt det blir ute nu! Det känns som om det var ljust på kvällen för bara nån vecka sen, men nu är hösten definitivt här på riktigt. Men det var bra temperatur ute, inte alls kallt. Vi gick in på ICA på vägen hem. Vi skulle hämta ett paket till mamma samt köpa några småsaker - mandariner bland annat, de är så himla goda nu! Men när vi kom till kassan upptäckte jag att jag glömt bankkortet hemma. Jag hade ICA-kortet (utan pengar) och legitimationen, men inte bankkortet. Jaha, vi lämnade varorna, gick hem och hämtade kortet och gick tillbaka igen. Nåja, vi fick ju en extrapromenad och det var inte alls fel.  

Dag 260 (115) - livet går vidare på något sätt

Orolig natt men jag somnade om på morgonen efter jag tagit medicinen och lyckades sova någon timme till. Jag drömmer inte om pappa, känns faktiskt som om jag bara drömmer abstrakta drömmar nu, oroliga drömmar utan verklighetsförankring. Det kliar lite på låren, underarmarna och händerna. Jag har slut på allergimedicin och måste hämta ut mer på Apoteket. Nervsmärtan är fortfarande under kontroll. Märkligt? Fungerar det nu plötsligt med halva den dos Gabapentin jag tog förut eller är det nyhetens behag för att jag precis börjat äta den igen? Vi äter ännu en gång frukost framför tv:n. Vi brukar göra det på helgerna, ja förutom på sommaren då för då äter vi ute så ofta vi kan. Vi tittade på det nya underhållningsprogrammet på SVT play, heter "Gissa låten" eller något liknande. Det var rätt kul men en timme är för långt, det hade räckt med en halvtimme. 

Ute skingrar sig molnen och solen börjar skina. Det blir härligt sommarvarmt. Vi går ut och jobbar. Lars gör ett lock till dammen och jag flyttar in saker i redskapsboden, sen klipper jag ner de sista perennerna och slutligen hjälps jag och Lars åt att klippa ner rosenbuskarna. Att arbeta med kroppen är underbart. Man tömmer huvudet på tankar och bara "köttar på". Jag behöver det nu. Om jag sitter still utan något att göra så tänker jag för mycket. Det är klart jag tänker mycket på pappa och jag gråter med jämna mellanrum, men det är inte konstruktivt att gräva ner sig i sorgen. Hjärtat känner sån smärta och saknad att det nästan går i bitar, men hjärnan inser att jag måste gå vidare. Att hålla mig sysselsatt hjälper mig att klara av det hela utan att bryta ihop helt. 

På eftermiddagen åkte vi till svärföräldrarna för att gratulera svärfar på födelsedagen. Vi åkte till Apoteket på vägen dit så jag fick hämta ut min allergimedicin. Det var lite nervöst att möta alla för första gången efter pappas död. Jag tror faktiskt  att det var lika nervöst för dem som för mig. Vi pratade lite om det som hänt, men inte för mycket. Precis som jag ville ha det. Några tårar blev det, men det gick bra. Det känns viktigt att få upp det i ljuset och inte blunda för vad som hänt. Det är en del av livet som vi alla tyvärr måste gå igenom. Svärmor bjöd på en god höstgryta som jag tiggde receptet på. Efter det blev det glass och björnbär följt av kaffe, kakor och tårta. Sen var magarna definitivt fulla. När vi kom hem ställde jag mig och strök framför tv:n i en och en halv timme. Jag tycker att det går som hejsan att göra så. Vi avslutade kvällen med att titta på "Under the Dome" på Netflix. Vi såg säsong ett på tv för några år sen, men kom oss aldrig för att se nästa säsong. Nu finns säsong två och tre på Netflix. 

Så märkligt det känns. Fast det bara är några dagar sedan pappa dog så känns det som om det är en evighet sen. Konstigt hur tiden kan stå still och samtidigt rusa iväg. För oss barn är det kalas och jul och sådana händelser som kommer att vara jobbigast. Men för mamma är det de små vardagshändelserna som är jobbigast, att lära sig leva ett helt nytt liv utan pappa. Alla ensamma dagar, alla ensamma nätter.  Mitt hjärta blöder för henne. Men hon är stark, hon kommer att klara det här. Och vi barn finns här för henne. Vi har tur som har varandra. Och talgoxarna lämnar meddelande (jag förstår det låter konstigt, men det är privat. Jag vill skriva det här men förklarar inte vad det innebär).

Jag inser att bloggen alltmer kommit att handla mer om mitt privatliv än om min sjukdom, och  förhoppningsvis, tillfrisknande. Den som bara är intresserad av Chiari har numer inte så mycket att hämta här. Ju bättre jag blir desto mindre har jag att skriva om sjukdomen. Jag vill ju dessutom bli frisk så fort jag bara kan. Jag har svårt att koncentrera mitt liv på sjukdomen, jag vill koncentrera mig på att leva så normalt som möjligt. Ja jag har kanske för bråttom, men sån är jag. 

Dag 259 (114) - att hålla sig sysselsatt är bra

Lördag, man kan ta en lång sovmorgon. Men vad händer, jo klockradion börjar spela musik vid kvart över sex. Typiskt, vi hade glömt stänga av den. Nåja, av med den och sova igen. Känns som om jag knappt hade somnat om när mitt mobillarm började pipa, klockan var åtta och dags för medicin. Sen kunde jag inte somna om så jag låg och läste Aftonbladet och spelade spel på mobilen. Men som det brukar bli så somnade jag om efter ungefär en timme. Jag sov till halv tolv. Konstig sovmorgon, men som sagt all sömn är bättre än ingen sömn!

Vi åt lunch till frukost. Ja det blir så när man vaknar så sent. Tittade på Top Gear på tv:n under tiden. Det gamla gänget såklart, inte det nya kassa gänget (ok "Joey" från Vänner är rätt bra, men resten suger). Jag ringde mamma och pratade ett långt tag. Det gick bra att prata om pappa, men jag tycker det är helt ofattbart att han inte finns längre. 

Jag vill hålla mig upptagen idag. Vädret är tråkigt och då passar det ypperligt bra att städa förrådet i källaren. Lars var med på det och efter två koppar kaffe satte vi igång. Det tog hela resten av dagen. Så skönt att rensa och slänga. Att städa och få ordning. När vi var klar satte jag mig i min fåtölj och väntade på att Lars skulle duscha klart så jag kunde duscha. Jag sitter och funderar och plötslig kommer vissheten över mig med full kraft och jag börjar gråta. Älskade pappa...

Vi åker på ICA och handlar ingredienser till tacos. Det är Lilleman som har bestämt maten idag. Det blev sen middag, vi åt inte förrän klockan åtta.  Jag tvättar några tvättar och fixar med återvinning efter middagen. Ja så kan en lördag också vara. Ingen glamour, fest och vin här inte. Men det är helt ok, det är så här jag ville ha det idag. Bara familjen runt om mig och att hålla mig sysselsatt. Jag gillar ju dessutom att städa så det har varit en väldigt bra lördag. Men jag inser att jag inte kan gömma mig för evigt. I morgon är det födelsedagsmiddag för svärfar och på måndag är det jobb igen. Det är ju så det måste vara. Livet stannar inte runtomkring en bara för att man är mitt i en personlig tragedi. Vi avslutar lördagen med en film i biorummet. Grabbarna är upptagna med sitt så det blir bara jag och Lars idag, men det är inte så bara det heller. 

Värken har hållit sig i bakgrunden idag igen. Det ska bli intressant att se hur det känns på måndag. Jag känner ingen stress hemma och tydligen är stress en utlösande faktor för värken, liksom kyla också är. Kliet är mycket bättre. Jag fortsätter med medicin några dagar till och smörjer även in mig noga några gånger per dag. Vi ska väl få ordning på det här eländet vad det lider. 

Dag 258 (113) - Ont i själen men bättre i kroppen

Sov som en kratta. Jag vaknade ungefär en gång i timmen och svettades som om jag låg i ett badkar. Jag fick torka av mig och lägga mig på en handduk. Det gick åt ett gäng handdukar kan jag säga. Det var troligtvis adrenalinet som gick ur kroppen. Familjen åkte iväg och jag somnade om. Det var orolig sömn, men all sömn är bättre än ingen sömn alls. 

Jag är så överkänslig nu. Jag har liksom ingen reserv, är så hudlös. Det är som jag skrivit tidigare säkert det jag varit med om och hjärntröttheten som gör att det är så.  Men på något sätt så måste jag ju jobba mig igenom det här, liksom resten av familjen måste. Det är ju inte min privata tragedi, det är hela familjens och främst mammas. Jag tänker så mycket på mamma och är nästan lika ledsen över att hon blir ensam kvar som över förlusten av pappa. Mamma och pappa har varit tillsammans i 51 år, sen hon var 17 år. De skulle ha firat guldbröllop i november. De har varit tillsammans hela hennes vuxna liv och nu blir hon ensam. Och hon bor dessutom 10 mil bort. Det är så sorgligt. 

Husvagnssemester med familjen. Har massor av soliga minnen. Mamma vilken min :) 

Doktor V.K. ringde mig på morgonen. Vi hade ett långt givande samtal. Han vill att jag slutar direkt med Lyrica och börjar med Gabapentin igen. Inte samma dos som jag slutade med utan halva, 300 gram x 3 dagligen. Han tror att det blev för stor dos Lyrica att börja med. Det är svårt att veta lämplig dos när man byter tvärt som vi gjorde. Jag ska se hur jag mår och kontakta dem till veckan. Kanske duger dosen, kanske måste den höjas. Vilken tur att jag sparat Gabepentinet och inte lämnat in det till Apoteket. Och vilken tur att jag även sparat kortisonet för då slipper jag hämta ut nytt. Ja då kör vi igen! 

Jag blev sittande i soffan i pyjamas hela dagen - ingen dusch, ingen hårtvätt, inte ens en tandborstning. En macka, ett ägg, en kopp te, två koppar kaffe och en bit äppelkaka. Det är det enda jag fått i mig under dagen. När jag är ledsen slutar jag äta, är inte hungrig alls. Men jag kan inte rekommendera bantningsmetoden precis. Jag brast ut i gråt lite då och då under dagen. Ögonen är svullna och röda. Jag pratade länge med min syster i telefon. Hon reagerar som jag. Vi är så hudlösa båda två, hon har ju också gått, och går, igenom tråkigheter med sin eländesfot. Tror som sagt att då är man så nära sina känslor. Minnena fladdrar omkring och jag kan höra hans röst. 

När Lars kom hem tog vi en kopp kaffe och satt och pratade. Jag har sån tur som har honom. Han är så mån om mig och att jag ska må bra. Efter att ha suttit och pratat ett tag klarade jag inte av mitt sunkiga jag längre utan tog en dusch och bytte till fräscha kläder. Det känns faktiskt lite bättre då. Sen bytte vi lakan i sängen. Det var dags på söndag egentligen men nu fick vi ju så lov att göra det idag eftersom jag svettats så på natten. Strax före klockan sex åkte Lars och grabbarna till Lars syster för att äta middag. De skulle fira kusin R:s födelsedag. Jag klarar inte av att umgås än så jag stannar hemma. Det får bli så, jag vill inte sitta där och gråta och förstöra middagen. När de åkt ringde jag mamma. Jag har försökt några gånger under dagen men det har varit upptaget varje gång. Men nu fick jag tag på henne. Vi pratade en lång stund, det kändes bra. Sen åt jag middag. Jag måste ju faktiskt göra det, helst som jag äter så mycket medicin just nu. Det fanns kinamat från igår så det var bara att värma i micron. 

Men värken och allt annat då? Jo jag har tagit den dagliga kuren kortison, två av tre Gabapentin, två av tre anti-histamin och en av två anti-inflammatorisk medicin. De sista pillren tar jag innan jag går och lägger mig. Nässelutslagen har bleknat och kliar bara lite. Svullnaden i händerna har gått ner och det gör inte lika ont, fast exemen är kvar.  Nervsmärtan är under kontroll. Det känns hyfsat. 

När familjen kom hem tittade vi på en film. För några timmar kunde jag "glömma" bort att pappa är död. Men han är död, imorgon när jag vaknar är han död och alla resterande dagar av mitt liv. 

Dag 257 (112) - torsdag del 2, värsta dagen någonsin!

Det gick bara inte att skriva om mig själv i samma inlägg som om pappas död så det får bli en del två. För är det inte typiskt, pappas död kan inte få en egen dag med full fokus., Nej, min skruttkropp ska protestera och ställa till extra mycket problem samma dag... 

Moment 22. Om jag äter Lyrica mår jag bra i värken men får en allergisk reaktion. Om jag slutar med Lyrica försvinner troligtvis allergin men jag kommer att få mer värk. Hur ska jag lösa det? 

Jag skulle egentligen vara på konferens idag, men det går helt enkelt inte. Jag mailade min grupp och min chef att jag blir hemma och varför. Efter att vi kom hem från IVA så sov vi några timmar. Lars och grabbarna åkte iväg och jag somnade om och sov orolig ett tag till. Jag vaknade helt kallsvettig och frusen och tog därför en dusch. När det varma vattnet träffade kroppen fick jag sån hemsk värk att jag nästan svimmade. Jag var inte alls beredd på det. Det gick som tur är över efter ett tag. Jag skulle ju trappa ner på Lyrican men det glömde jag helt när det här hemska med pappa hände. Jag missade helt att ta Lyrican och framåt lunch började jag få mer nervsmärta. Då insåg jag plötsligt att den värken jag känt i duschen enbart varit lokaliserad på vänster sida, alltså högst troligt pga att jag inte tagit Lyrican. 

Mina allergisymtom blir dessutom allt värre. Huden på händerna är helt spänd och jag har har fått typ exem av allt kliande. Jag har fått nässelutslag över hela kroppen och det kliar och kliar och kliar. Eftersom vi ändå var på IVA bredvid akuten så anmälde jag mig genast vi kom dit, berättade att jag skulle vara på IVA och lämnade mitt mobilnummer. Jag hann dock komma in till sköterskan innan resten av familjen kom till sjukhuset. Precis när läkarna berättade om pappas skador så ringde doktor V.K. Jag grät som besatt och kunde knappt göra mig förstådd. Vi måste prata senare.

Efter att allt var klart med pappa... nä fy hur det låter...hur ska jag säga det? När pappa dött gick jag in på akuten? Nä det låter ju ännu värre.....jag kan inte komma på något bra sätt att skriva det så jag säger helt enkelt att senare på dagen gick vi in på akuten igen. Vi fick sitta länge...chocker va! Under tiden ringde jag till växeln och bad om att få bli kopplad till Doktor V.K. Jag berättade varför men telefonisten var helt kallsinnig. Hon kunde inte ens ringa in till mottagningen och fråga om jag kunde prata med läkaren eller lämna ett meddelande. Hon bara mekaniskt mumlade att de hade sina rutiner. Ja jag förstår ju det, men det finns tillfällen i livet då man kan göra avsteg från rutiner. Det var emellertid inget att göra åt. Vi väntade och väntade. Till slut fick jag komma in till ett undersökningsrum. Då var det sent och eftersom sköterskan sa att det kunde bli någon timmes väntan på läkare så skickade jag hem Lars så han kunde fixa mat och äta med grabbarna. Själv var jag inte hungrig, av förklarliga orsaker. Jag hade ätit en macka till frukost och en korv till lunch, ja också en halv macka till som Lars tvingade i mig.

Läkaren kom så småningom. Han var väldigt trevlig och inte alls så där jäktad som den i måndags var. Han trodde nog att det var Lyrican som var boven i dramat. Vissa reagerar direkt och för vissa måste det byggas upp med histaminer för att till slut rinna över. Han kunde gissa att spabadet i kombination med min torra hud var katalysatorn som fick det att exploderade. Jag har ju fått lite utslag och kli på några ställen på vänster sida sedan jag började med Lyrican, men inget som jag egentligen tänkte på förrän jag fick den stora reaktionen. Jag har hela tiden haft problem på vänster sida med utslag som inte vill läka. Trodde det var samma gamla utslag. Han tycker att jag ska sluta med Lyrican. Hur jag gör det och vad jag ersätter det med måste jag prata med doktorn på Neurologen om. Men jag skulle få kortiontabletter - nej Betapred igen! - och mer anti-histamin. Jag skulle även få en spruta adrenalin som skulle hjälpa till att dämpa utslagen på en gång. En sköterska kom in och gav mig en dos av respektive mediciner. Sen trodde jag att jag skulle få åka hem, men då sa hon att jag måste vänta på att adrenalinet ska verka. -Hur länge? undrade jag -Tja det är så olika för alla men någonstans mellan en halvtimme till två timmar. svarade hon. Oj då, det var jag inte redo på. Jag berättade att jag bara ätit macka och en korv och måste få i mig något. Tänkte att jag kunde gå till Pressbyrån. Men då erbjöd hon sig att hämta kaffe och macka. Vilken service! Jag fick dessutom en liten yoghurt också. Efter att ha väntat i ca 45 minuter kom läkaren in och konstaterade att adrenalinet fungerade. Jag skulle äntligen få åka hem. 

Jag ringde Lars som kom och hämtade mig. På vägen hem fick jag en fruktansvärd attack av nervsmärta. Det går inte att beskriva hur ont det gjorde. Jag tog en dusch direkt när jag kom hem för jag var så genomkall. Egentligen skulle jag velat basta men det är inte lämpligt eftersom jag fått adrenalin som ökar hjärtverksamheten. Jag fick en till värkattack i duschen. Det verkar som om kyla till värme lockar fram det. I bilen hade jag på sätesvärmen, det var nog därför det blev en sån kraftig attack. Nu stod jag där i duschen och kved och grät. Grät både över mitt elände som aldrig verkar gå över och över pappas död. Efter duschen tog jag en dos Lyrica, trots nässelutslagen, för jag står inte ut med mer sån här värk. Sen mailade jag doktor V.K. och frågade hur vi skulle göra. Jag måste få veta rätt snabbt, dels för att jag inte vill äta med Lyrica och dels för att jag inte klarar av mer sån här smärta. Jag trodde att Gabapentin inte fungerar, men nu när det gjorde så här ont så inser jag att det visst gör det. Jag har tydligen flyttat fram gränsen för hur den värsta värken känns. Den värsta värken jag har med Gabapentin är ingenting jämfört med den här värken, ingenting!

Vi tog en kvällsfika. Jag pratade med Lars och stora sonen om pappa, den lilla var på G och gå och lägga sig så jag ville vänta till imorgon att prata med honom. Dessutom hade Lars och grabbarna pratat om det när de åt middag. Jag pratade med mamma i telefon och chattade med mina syskon. Sen lade vi oss tidigt för vi var helt slut båda två. Den här dagen går till historien som den värsta i mitt liv, pappas död, nervvärken och den allergiska reaktionen samtidigt. Det är mer än en människa ska behöva klara av på en och samma dag. Jag hoppas att jag aldrig behöver vara med om en till dag som denna. 

Dag 257 (112) - del 1, min pappa finns inte längre....

Igår kväll var vi trötta och gick och lade oss strax före tio. Precis när jag lagt mig hörde jag ett fartygs misthorn ljuda i dimman. Jag rös till lite för det lät så sorgesamt. Vi somnade men vaknade av att telefonen ringde vid kvart över elva. Det var mamma. Hon hade vaknat av att pappa lät så konstigt, försökte väcka honom med det gick inte. Hon ringde 112 som omedelbart skickade ut en ambulans. Ambulanspersonalen jobbade med att få igång hjärtverksamheten och åkte sen mot Sundsvall. Syrran och hennes man hämtade mamma och åkte även de mot Sundsvall. Brorsan var också på väg till sjukhuset. Jag kände mig märkligt kall och tom på känslor. Så chockad. Kunde det här verkligen hända? Lars och jag åkte till sjukhuset. När vi svänger in mot parkeringen så ser vi blåljus och en ambulans som kör fort, fort. Jag började springa mot ambulansintaget. Det vara som ett race mot tiden, mot ambulansen "hinner jag först så överlever han!". Vid porten stod redan brorsan. Känslorna bara vällde över mig när ambulansen körde in och porten stängdes. Jag började gråta. Vi kikade in genom fönsterrutorna på porten. Var det pappa? Vi såg ett par nakna mansfötter sticka fram under ett täcke, men en personal stod i vägen för huvudet. Jag blev förbannad och utbrast något liknande - Flytta dig för f*n så jag får se om det är pappa!!! Och sen genast -Nej förresten, hjälp honom!!! Jag slets mellan att vilja att det skulle vara honom och fruktan att det var honom. När de körde iväg båren såg vi att det var pappa. Då brast det för mig. Jorden rämnade och aldrig blev något sig likt igen. 

Vi meddelade på akuten att vi var anhöriga och fick vänta i väntrummet ett tag. Sen blev vi ledda in i väntrummet på IVA, då var han inte död i alla fall. Hoppet är det sista som överger en. Mamma, syrran och hennes man kom och vi fortsatte att vänta. Vi fick vänta länge. Så kom en narkosläkare och berättade att de skulle skjutsa iväg pappa till röntgen. Han berättade en hel massa men kontentan var att det inte såg bra ut. Vi väntade igen och sen fick vi komma in och "hälsa på" honom. Så fruktansvärt att se honom medvetslös kopplad till respirator och massa andra maskiner. Stackars lilla pappa. Sen åkte vi hem för att få lite sömn. Vi hade pratat men en sköterska innan vi gick in och hon sa att om pappa mot förmodan skulle vakna så skulle de söva honom. Det var ingen idé för oss att sitta där och vänta för de vet ändå inget mer förrän efter ronden på förmiddagen. Jag lämnade mitt telefonnummer och hon skulle ringa om något hände innan dess. Vi kom hem vid fyratiden och sov oroligt några timmar. Jag kunde inte låta bli att tänka på det där misthornet och att det var färjekarlen som skulle hämta pappa till dödsriket. 

Vi åkte tillbaka till sjukhuset vid lunch och fick en genomgång av tre personer som jag inte alls kommer ihåg vilka de var. Han som pratade mest var i alla fall en läkare. Kontentan är att pappa hade varit utan syre för länge och fått stora hjärnskador. Han var djupt medvetslös och andades inte själv. Även om han mot förmodan skulle ha vaknat så skulle han har varit bortom all hjälp. Vi vet alla hur stort motstånd pappa hade mot att bli en "grönsak" som han sa. Så naturen fick ha sig gilla gång. Vi tog farväl och sen stängde de av maskinerna. Efter att de gjort i ordning honom fick vi se honom igen. Han var jättefin. Om jag tyckte att jag var tom på känslor under natten så var det precis tvärt om nu. Känslorna liksom tårarna flödade över som en lavin och verkade aldrig vilja ta slut. Jag grät som jag aldrig gråtit förr. Tårarna sprutade, snoret rann, jag kunde nästan inte andas. Bottenlös hjälplös gråt. Min härliga snälla världsbästa pappa finns inte mer.  Ta hand om honom Gud!

Slutligen vill jag tacka den fina personalen på Sundsvalls intensivvårdsavdelning (IVA). De har varit mycket tydliga rent medicinskt sett och samtidigt väldigt mänskliga. Låtit oss gråta och fråga medan de tålmodigt väntat och svarat på alla våra frågor. 

Dag 256 (111) - allergisk mot Lyrica?

Jag tycker verkligen att jag fått min beskärda del av motgångar nu. Jag måste vara jättestark om påståendet ovan stämmer. Som jag skrev igår, det räcker nu!

Natten var lugn men jag vaknade tidigt på morgonen av kliande händer. Det kliade och kliade och jag kunde inte låta bli att klia. Händerna blev alldeles röda och prickiga av kliandet. Och så är jag fortfarande svullen om händerna. För små handskar idag igen. Jag läste på bipacksedeln till medicinen att man kan få ödem i händer och fötter. Det skulle i så fall förklara svullnaden, men inte kliandet. På kroppen är det dock bättre. Det kliar inte alls lika mycket, inte på fötterna heller även om de också är svullna. Jag smörjde in hela mig noggrant. Inget lämnas åt slumpen.

Neurologsköterskan ringde mig och lovade att prata med Doktor V.K, sen ska någon kontakta mig. Jag vill inte att det är medicinen som är boven i dramat för den fungerar så mycket bättre än den förra. Men samtidigt vore det så mycket enklare om det var den för rent intellektuellt är det lättare att förstå att en medicin utlöser allergi än att huden/den egna kroppen gör det. Bland sällsynta biverkningar läser jag:

"Allergiska reaktioner (vilket kan inkludera svårigheter att andas, inflammation i ögat (keratit), och en allvarlig hudreaktion karakteriserad av klåda, blåsor, fjällande hud och smärta"

Hmm, "allergiska reaktioner" kan jag ju kryssa för direkt. "allvarlig hudreaktion karakteriserad av klåda" likaså. Men fortsättningen stämmer inte riktigt. Jag har inga blåsor eller fjällande hud, och smärta bara när jag kliat för mycket.  Svårt...

På lunchen följde jag med en arbetskompis ut på stan. Jag träffade på min kompis B. Helt plötsligt satt hon bara där på en bänk. Tänk att jag skulle gå förbi just när hon satt där. Vi pratade en stund innan jag skyndade vidare med min arbetskompis. På väg tillbaka till jobbet stannade jag till vid en grill och köpte en hamburgare till lunch. Jag fick vänta rätt länge och blev hemskt kall. När jag kom tillbaka till jobbet var händerna iskalla. När värmen kom tillbaka i dem började de värka som bara tusan. Nä, det här är inte bra...

När jag kom hem ringde jag 1177 igen och de kopplade mig till Neurologen. Doktor V.K. hade gått hem så jag fick prata med doktor M som pratade lite halvdålig svenska men med lite ansträngning så förstod jag vad han sa. Han tyckte att jag ska strunta i dosen i kväll och i morgon bitti. Sen trappa ner lite i taget under några dagar och se om symtomen försvinner. Jag ska fortsätta med antihistaminet under tiden. Sen får vi se. Försvinner symtomen eller inte? Kommer värken tillbaka med förnyad kraft? Ny medicin? Doktor M ska informera Doktor V.K. 

Jag avbokade middagen på logen ikväll. Så himla tråkigt att behöva göra det. Jag vet faktiskt inte om jag ens kan gå på mötet eftersom det kliar så infernaliskt. Jag känner mig deppad. Det verkade ju så bra. Värken är mindre, så tydligen så fungerar Lyrica. Sen kom den här reaktionen som ett brev på posten

Dag 255 (110) - i "myrstacken"

Jag hade en bättre natt än de två tidigare, men inte så bra som jag (nästan) blivit van vid. När jag vaknar så känner jag hur det kliar överallt. Som om jag var attackerad av myror. Åh nej! Som den optimistiska tänkare jag är - glaset är halvfullt - så trodde jag ju att det skulle vara bättre idag. Men nä, det är faktiskt värre. Jag har fått prickar där jag kliat mig och händer och fötter är svullna. Jaha... jag mailade min chef och min grupp att jag tar ut en semesterdag. Jag klarar helt enkelt inte av att gå till jobbet idag. Jag ringde till Neurologen så snart telefontiden startade. De ska ringa tillbaka först på imorgon. Ok, det är bara och vänta då. Jag måste prata med dem om medicinen. Jag känner mig inte helt säker på att det inte är en allergisk reaktion på Lyrica jag upplever.

När familjen gått somnade jag om. Med avbrott för ett telefonsamtal så sov jag till halv tolv. Jag struntar i duschen för att inte reta huden mer. Smörjer in mig för första gången för dagen.  Det här känns väldigt jobbigt. Jag har varit med om så mycket den senaste tiden att det blir allt svårare att vara stark. Samtidigt så har jag inget alternativ. Man måste vara stark för att klara av motgångar. Jag är (som tur är) tjurig och vägrar låta hindren slå ner mig, i alla fall inte mer än temporärt. Men hur mycket mer klarar jag av? Käre Gud nu har jag blivit testad länge nog. Det räcker. Jag måste få tid att läka både kroppsligt och själsligt. Jag har på pyjamas hela dagen, ingen dusch och ingen hårtvätt (orkar inte bry mig, håret får se ut som det gör). Känner mig sunkig och lite ledsen. Jag gör inget alls på hela dagen. Sitter bara i soffan och tittar på tv, dricker kaffe och kliar mig. 

Kanske är det lite bättre nu på eftermiddagen. Det kliar fortfarande men inte så intensivt som förut. Dags att smörja in mig igen! Men även om det inte kliar lika intensivt så har jag prickar där jag kliat (och kliar för även om jag försöker att hålla mig så kan jag inte låta bli helt). Och fotsulorna är helt röda och svullna. Känns även där som om skinnet är för tajt, som om jag har små kuddar under fötterna. Oh kära nån!

Efter middag - broccoli och kasslergratäng - bakade jag en äppelsockerkaka. Lika bra att passa på när ugnen är varm! Det var ett nytt recept med rivet äpple i smeten. Mycket god kaka! Efter att grabbarna varit i farten var en tredjedel uppäten.  Och än var det inte färdigjobbat i köket. Svärmor och svärfar var förbi med en hink vindruvor från deras drivhus igår. Jag kokade saft på dem i saftmajan. Jag lade i ett gäng äpplen också. Det blev tre flaskor saft. Det ska bli spännande att smaka den men den är fortfarande varm så jag får vänta ett tag. 

Senare på kvällen började det klia som bara tusan. Jag höll på att bli tokig. Vad skulle jag göra? Jag kom på tanken att basta måste vara bra. Att svettas ut skiten i kroppen. Så Lars värmde upp bastun åt mig. Jag satt i halvmörkret, mysigt så, och filosoferade och sjöng med i sångerna på radion. Efter ett tag började svetten rinna. Det är så skönt. När jag duschade efteråt skrubbade jag hela kroppen med en skrubbhandske och den nya oljetvålen. Det är en konstig känsla med olja för den försvinner ju inte helt från kroppen, men skönt samtidigt just för att den är så fet. Sen smörjde jag in mig noga, noga. Jag ska smörja in mig igen en gång till före jag går och lägger mig. Ok, det blev alltså en dusch ändå fast jag sagt att jag skulle hoppa det idag. Men då hade jag ju inte tänkt på den torra huden som måste skrubbas bort så hudkrämen går in ordentligt. Nu blir det intressant att se om beslutet att basta-skrubba-duscha var bra eller inte. Hur blir det imorgon, kan jag jobba eller kliar jag ihjäl mig under natten? 

Dag 254 (109) - allergisk reaktion

Vaknade med hemsk värk i händerna. Huden kändes som för små handskar. Jag knöt nävarna och då som exploderade det och det började klia, sen kliade och kliade och kliade det. När jag kliade blev det värre.  När jag gick upp började det klia under fötterna också. Jag höll händerna under kallt vatten men det blev värre. Provade med varmt vatten, men nä det var inte heller bra. Kliet på händerna lade sig lite men under fötterna blev det bara värre. När jag tog på skorna kändes de trånga. Jag tog på en ring som vanligtvis sitter lite löst, men den satt så tajt att jag genast tog av den. Jag tänker att det här får jag hålla koll på. När jag kom till jobbet tog jag av skorna för de satt åt så obekvämt. När jag var på toaletten såg jag att trosan lämnat märken. Den sitter inte så tajt att det borde bli märken. Då började jag oroa mig mer för jag är tydligen svullen överallt, inte bara händer och fötter. Tänk om jag är allergisk mot Lyrican? Det vore ju just typiskt för den verkar ju fungera bättre på värken än Gabapentin. Jag ringde 1177 och pratade med en sköterska. Hon sa åt mig att omedelbart åka till akuten. Jag fick tag på Lars som kom och hämta mig. Vi stannade till på Sibylla och köpte en hamburgare, vis av erfarenheten från förra besöket. Och nu sitter jag här och väntar och väntar...

Efter ett par timmar fick jag komma in till sköterskorna som tog prover mm. Sen fick jag sitta i väntrummet igen. Medan jag väntade tyckte jag att det började klia lite här och där. Jag behövde inte vänta lika länge innan jag fick träffa doktorn. Han var undersökte mig bara lite snabbt och konstaterade att jag hade väldigt torr hud och små knottror på vänster arm och vänster skuldra. Han berättade att ibland kan man få som en allergisk reaktion  på grund av torr hud. Det lät underligt men jag är ju ingen läkare så jag måste tro på vad han säger. Jag fick recept på antihistamin och en antiinflammatorisk medicin. Han tror absolut inte att jag är allergisk mot Lyrica eftersom jag ätit den en vecka. Reaktionen borde ha kommit tidigare i så fall. Jag gick till Apoteket och hämtade ut medicinen. Passade på att köpa en stor återfuktande hudkräm och en duscholja också. 

Lars hämtade mig och passade på att stanna hemma han också. Det var ju inte så länge kvar av arbetsdagen. Det var oerhört härligt och varmt väder ute, som sommar! Lars kom på att vi kunde montera hyllorna i redskapsboden, nu när vi båda var hemma tidigare. Jag hade ju suttit still hela dagen och tyckte det vore skönt att röra på kroppen, så ja, det gick jag med på. Sen var det dags för middag. Jag gjorde lax med ajvar i ugnen och värmde upp polentan från i lördags. Snabbt men gott. Efter middagen fortsatte vi fixa ute tills det blev mörkt. Det är så oerhört skönt att jobba i trädgården, det är riktigt meditativt. Bara jag och mina tankar. Det lugnar ner själen. Tänk att det är mycket jobbigare att sitta vid ett skrivbord i ett kontorslandskap än att göra kroppsarbete i trädgården eller huset för den del, som städa till exempel. Jag tror att jag blivit "frisk" tidigare om jag haft ett annat jobb, men nu är det ju som det är och jag gillar mitt jobb. Det får ta den tid det tar. 

Kvällen blev lugn förutom mitt kliande. Jag försöker verkligen att inte klia men det är så svårt. Ibland gör jag det helt omedvetet. Jag har fått små knottror på kroppen och det kliar lite överallt. Jag funderade och funderade över varför det kom så plötsligt. Om jag ätit något eller gjort något som kunde påverka "utbrottet". Och så kom jag på en sak. Vi badade ju i spabadet igår. Jag är inte alls känslig för klor, men klor är starkt. Tänk om min hud nått "vägs ände" och kloren blev droppen som fick bägaren att rinna över? Det låter inte osannolikt, inte in mina öron i alla fall. Sen kan stress påverka också. Och stress det känner jag varje dag på jobbet oavsett hur mycket jag gillar mitt jobb och mina arbetskamrater. Det är en inre stress. Att inte hinna med, att in orka, att inte räcka till... Och på tal om jobb. Jag fick ett brev från försäkringskassan med posten idag. De underrättade mig att mitt läkarintyg inte fått godkänt då det saknade vissa uppgifter och att de meddelat min läkare att han måste komplettera det *suck* Samma sak som hände första gången jag blev sjukskriven, men då av en annan läkare. Det är väl inte första gången de skriver ett intyg?

Jag har smörjt in mig två gånger, när jag precis kom hem och innan jag gick och lade mig. NU får vi se hur natten blir. God natt!

Dag 253 (108) - IKEA och fix hemma

Jag har haft en jobbig natt. Det var ett tag sen...eller inte förresten för det var förra lördagen när jag sov på slottet. Hmm? Finns det ett mönster? Återstår att se. Men hur som helst, jag sov dåligt. Hade ont lite överallt. Kändes det som i alla fall. Jag vaknade ledbruten och fortfarande trött men kunde inte somna om. Jag låg kvar ett långt tag och orkade bara inte gå upp. Men när Lars fixade frukost så tvingade jag mig upp. Vi tittade på ett avsnitt av Doobidoo medan vi åt. Lennie Norman är bara för kul. Jag skrattade högt flera gånger. Efter frukosten duschade jag och sen kände jag mig bättre. 

Det är molnigt ute, men rätt varmt. Jag känner inte för att vara ute, sitter och slappar länge. Det är skönt, jag behöver såna stunder. Kanske ännu mer nu när jag känner mig bättre och blivit mer aktiv. Jag glömmer ibland bort att jag behöver vila emellanåt. Jag är inte helt tillbaks till den gamla Duracell-kaninen Ingela än!

Jag glömde att skriva om medicinen igår när jag listade min hälsa...ja också glömde jag att nämna att jag har fått ont i höften. Så som jag hade förut, innan jag började träna. Får kanske göra sidokickar med mitt gummiband...men nåja, tillbaks medicinen då. Jag är klantig och fumlig. Tappar ännu mer grejer än innan. Lite vimsig och glömsk. Lite "yrslig". Det är konstiga bieffekter av den här medicinen. VI får se om det bara är nu från början eller om det håller i sig. Och nu kom jag på en till sak jag glömde igår, jag fortsätter tappa hår. När ska det sluta då? Och varför tappar jag så in i bomben mycket hår? Sjukt jobbigt. Jag är väldigt självmedveten om det och det blir ju inte precis bättre av att jag är så vildvuxet långhårig. Två långa veckor till innan jag äntligen får klippa mig. Senast var nån vecka före operationen, det vill säja nära på fyra månader sen. 

Morgonens moln skingrade sig och solen kom fram. Det blev varmt och skönt. Man kunde ha dörrarna på vid gavel hela dagen. SÅ ska hösten vara...med avbrott för några regniga och ruskiga dagar när man kan mysa inne. Vi åkte trots det fina vädret ut till Birsta och köpte hyllor till redskapsboden. Jag passade även på att köpa en stor kastrull.  Jag fick skrota nära på alla kastruller när vi bytte till induktionshäll och har hankat mig fram med de få jag har kvar. Jag höll på att spränga hjärnan i kön på IKEA. Så mycket folk och spring och knas som folk gör. Jag vet att de flesta älskar IKEA och jag gillar också att gå runt i varuhuset, men kassadelen och fiket, eller vad man ska kalla det för, är så kaotiskt. Man borde kunna göra det bättre. Jag dör lite inombords när jag är där. När vi kom hem började jag med maten. Jag skulle laga kyckling i min Crock-Pot och när man lagar mat i Crock-Poten gäller det att börja i tid så man inte får äta strax innan man går och lägger sig! Jag slängde igång en sockerkaka också eftersom Herr och Fru M skulle komma över på kaffe. När de kom satt vi länge och fikade och pratade, trevligt. När de åkte hem var det lagom att slutföra middagsmaten. Det blev "Honungs- och sesamkyckling" med ärtor och ris. Smakrikt och lite annorlunda, gott! 

Efter middagen plockade vi undan ute, jag städade bort lite grejer från altanen och klippte ner de sista perennerna. Pigg som en lärka igen och hanterbar värk. När det skymde ute var alla måsten gjorda. Eller, om vi ska vara ärliga så skulle jag ha behövt stryka men det var jag inte sugen på så jag strök det (fniss) från min "att-göra-lista". Nä jag kände för att avsluta helgen med ett bad. Mycket trevligare än att stryka. När vi var hos B förra helgen och badade hade hon en ljusstake med levande ljus ute. Det var så mysigt. Jag kom och tänka på min gamla golvljusstake på vinden så jag hämtade den, eller Lars hämta den, för Lars släppte inte upp mig på vinden själv. Och varför inte undrar ni. Jo för det första så slår jag alltid huvudet i takstolarna, alltid! För det andra är jag så fumlig och har dålig balans nu. Och för det tredje så hade jag alldeles för stora foppatofflor på mig. Ska jag vara ärlig så var det skönt att han tog ner ljusstaken för jag hade fullt sjå att hålla reda på foppatofflorna på stegen! Det är extra härligt att bada när det är mörkt ute, och nu med fladdrande ljus som bonus. Så mysigt! Tack B för inspirationen. 

Dag 252 (107) - vänner på middag

Jag vaknade av mobillarmet, dags att ta medicin. Stapplade in i köket med morgonrocken hjälpligt pådragen. Tur att jag tog på den, tänkte ett ögonblick strunta i det, för utanför köksfönstret stod två grannar med hundar och pratade. Gick och lade mig och ville somna om men då var jag lite för vaken. Jag låg i sängen och läste på mobilen ett tag. Sen blev jag trött igen och tänkte bara sluta ögonen en liten stund men somnade och vaknade inte förrän klockan 11:30. Oj då! Men det behövdes nog. Det har varit lite dåligt med vila under veckan. Och trots att förra helgen var himlen på jorden och jättekul så var det inte mycket till sova. Efter sen frukost åkte Lars och grabbarna ner på stan för att klippa sig. 

På tal om morgonrock och rastade hundar så måste jag skriva om en händelse som mina vänner tycker är rolig och påminner mig om lite då och då. Innan vi byggde ut vårt hus rev vi den gamla trappen och tog oss hjälpligt upp till dörren på pallar. Vi har ju källarvåning så det är en bit upp. En tidig sommarmorgon stod katten vid dörren och jamade för att få gå ut. Jag stapplade halvsovande ur sängen och öppnade dörren. Eftersom jag var naken så tänkte jag bara öppna en lite glipa men det blåste rejält ute och blåsten tog tag i dörren och slängde upp den. Där stod jag, helt näck. Längre ner på vägen kom en man med en hund. Jag inser att han har helt fri sikt rakt in i vårt hus. Dörren nådde jag inte utan akrobatiska övningar så jag kastade mig ner på golvet och ålade mig in i sovrummet. Jag har en mental bild av hur mannen såg min nakna rumpa försvinna runt hörnet. Ojojoj! Jag kan ju säga att mannen ofta gick med sin hund förbi vårt hus, men aldrig mer fick han se en naken kvinna i sommarmorgonens klara ljus. Jag bjuder på den, det är preskriberat nu :)

Lars färdigställde lite jobb ute och jag fixa ditt och datt inne. Tiden gick fort och helt plötsligt var det dags att börja laga mat inför kvällens middagsbjudning. Det låter fancy det, "middagsbjudning", kanske "vänner som kommer på middag" låter bättre för det är ingen nobelmiddag precis bara en trevlig kväll med goda vänner. Lars och jag hjälptes åt att laga mat. Vi var precis klar när herr och fru C kom (M & M :) Det blev en höstgryta med bland annat  fläskytterfilé, kantareller, lingon, porter och timjan. Till det en sallad och polenta, och ett glas vin eller två. Vi lagade mat till ett helt kompani så det blev såklart en massa kvar. Men det gör ju inget för då har vi en till middag alternativt ett gäng matlådor. Jag är min mors dotter och lagar massor med mat så det ska räcka ordentligt.  

Efter middagen och lite snack tittade vi på film i biorummet. Vi såg "Kingsmen". Vi har sett den tidigare men den är så bra att den är värd att ses igen. M och M gillar liksom vi att titta på film. När de åkt hem städade vi undan och sen var det sängen som gällde. 

Hur är det med hälsan då? Jo jag har inte haft mer nervsmärta än att det går att hantera nu i veckan. Det är fem dagar sen jag bytte medicin. Kanske den hjälper? Men jag har väldigt ont i området runt vänster skuldra och axel, väldigt ont. Lars har masserat mig några gånger och då blir det temporärt bättre, men det håller inte i längden. Jag måste göra något åt det. Det påverkar mig mer och mer. Fötterna är mycket bättre. Det är sällan de besvärar mig nu. Och hälarna är i princip bra. Men jag har en märklig värk i anklarna, den har kommit den sista tiden. Den kommer när jag sitter. Vi får se hur det artar sig. Knäna känner jag av när jag går nerför trappor och om jag böjer mig ner och sen ska ställa mig upp, ingen bättring där tyvärr. Händerna fortsätter att besvära mig. Jag har ont och är kraftlös. Hjärnstressen blir däremot bättre och bättre. Tyvärr visar den sig fortfarande i oförminskad styrka på jobbet. Det är säkerligen stressen och tjattret i kontorslandskapet som gör det. Jag sitter mest med hörlurarna på för de dämpar det värsta ljudet. Annars är jag snabb på fötterna igen. Det är så härligt! Och jag mår (oftast) bra i själen och har stark vilja att inte bara klara av att leva med det här, utan att lämna det bakom mig. 

Dag 251 (106) - en bra fredag helt enkelt

Fredagens inlägg kommer här....

Solig morgon även idag, men kallt *hutter* bara 4 grader när vi åker till jobbet. Det blir en förmiddag med lite mer värk. Inte som de värsta dagarna, men mer än jag haft nu i veckan. Jag värmer vetekudden och lägger den över vänster axel, det lindrar något. Min svägerska A hämtar mig strax efter elva. Vi ska äta lunch med K. Vi har bestämt Grekiska Kolgrillsbaren. Jag äter kycklingsouvlaki med pommes och tzatziki. Vi pratar och pratar lunchen igenom, trevligt. Tiden går snabbt och när jag kollar klockan är det dags för mig att bege mig till jobbet. A och K har ärenden på stan så jag rusar iväg till fots. Visserligen är jag betydligt snabbare på fötterna nu, men stressa sig fram är ingen hit. Jag hade rätt ont i fötterna när jag kom fram. Men det var det värt. Lite roligt - jag lade ut bilden på maten i min grupp "IngelaC Kök" på facebook och en helt gäng Grekiska Kolgrillsbarer på olika ställen i Sverige gillade det inklusive Sundsvall. Det var kul tycker jag

Jag jobbade på och plötsligt var det dags för eftermiddagsfika. Jag brukar hoppa över det eftersom jag slutar 14:30, men idag var det fikabröd och tjejerna envisades så jag tog en snabb fika. En äppelsmulpaj sitter ju aldrig fel! Jag stannade därför kvar ett tag till innan jag slutade för dagen. När jag närmar mig övergångsstället, det är en trapp ner dit, så blir det grön gubbe. Det slår aldrig fel, varenda gång jag ska gå hem är det detsamma. Och det är grönt så kort tid att jag skulle behöva kasta mig nedför trappen och springa i värsta Usain Bolt farten för att hinna över innan det blir rött. Som tur är blir det grönt fort igen. Men det är ju typiskt att det alltid är så. Först blev jag irriterad och svor, men nu bara skrattar jag år hur sjuk det är.

När jag närmade mig bilen ringde Lars. Han funderade på att sluta samtidigt som jag. Vilken tur att jag gick lite senare för annars hade jag varit hemma när han ringde. Vi passade på att handla inför morgondagens middagsgäster, skönt att ha det gjort så vi slipper åka ut imorgon. Lars köpte vin och öl och jag köpte maten. När vi kom hem var klockan alltför tidigt för att börja med middagen. Jag var helt slut och behövde vila så jag lade mig på sängen. Lars gjorde detsamma. Där låg vi och kollade facebook, spelade wordfeud, kollade mail, läste aftonbladet osv. på mobilerna. Dagens vila va?! Men jag var så trött att jag somnade. Trodde jag bara skulle ta en liten tupplur men jag sov över en timme. Åh jösses vad seg jag var när jag vaknade. Och frusen! Fönstret var öppet och jag låg ovanpå sängen i t-shirt, barfota...ja jag hade ju såklart byxor på också om någon undrar :) Men nu var det dags för middag så det var bara att skaka liv i sig och gå upp. Jag och Lars lagade mat tillsammans. Jag gillar att laga mat själv men det är lite extra kul att göra det tillsammans med Lars. Vi skulle göra tacopiroger efter ett recept jag hittat bland receptkorten på ICA, men vi tog en genväg och gjorde en tacorulle. Det blev väldigt lyckat. Till rullen hade vi mangosalsa, tomater, babyspenat, tacosalsa och turkisk yoghurt...typ våra standardtillbehör till taco och liknande mat. 

Efter middagen värmde vi upp bastun. Vi har tänkt basta i flera dagar men det har inte blivit av. Nu när jag var frusen och hade ont så skulle det bli väldigt skönt. Grabbarna ville inte basta så det blev bara jag och Lars. Vi släckte ner i badrummet så det bara är mysbelysning och bastade i en halvtimme tills svetten rann ordentligt. Sen är man go och varm i kroppen. Och duschen efter är extra härlig. Nu när jag var varm i musklerna (IR-bastu går djupare ner i musklerna än en traditionell bastu) så passade jag på att be Lars att massera mig på axen/skuldran. Jag har ont där, känns muskulärt. Men jag är lite lur på om det är en inflammation. Jag känner mig varm och lite svullen där. Men hur som helst så har jag en muskelknuta och några triggerpunkter som besvärar mig, inflammation eller inte, så jag behöver massage. Det har besvärat mig i över en vecka nu. Lars har masserat mig några gånger och då blir det temporärt bättre. Kanske jag ska ta en diklofenak-kur? 

Stora sonen var för ovanlighetens skull hemma på kvällen så vi poppade popcorn och tittade på film i biorummet. Vi lyckades hitta en film vi alla ville se. Vi har ju sett "allt" så det blir svårare och svårare. Men nu hittade vi en sci fi film på Netflix som var riktigt bra, "ARQ".