Dag 96 - bearbeta "icke-tumör" och växla spår

Jobbig natt! Jag har vaknat flera gånger, men inte på grund av värk, jag har bara sovit oroligt. Troligtvis på grund  av att allt som hänt kommer ikapp mig nu. All oro  jag hållit stången de här senaste månaderna har släppts fri. Nu i efterskott kan jag ju erkänna att jag haft dödsångest oftare än jag velat ge sken av. Det är många blandade känslor just nu. Jag är jublande lycklig över att det inte är en tumör men samtidigt måste jag bearbeta just att det inte är en tumör. Jag har levt i tron att det är en tumör så länge att jag känner mig lurad nu när det inte är så. Så här i efterskott kan jag konstatera att jag levt med den här oron helt i onödan. Jag måste växla in på ett helt nytt spår, men det är inte så lätt. Jag får ge det den tid som behövs. Jag koncentrerar mig på att bearbeta känslorna kring min "icke-tumör" först. Tids nog kan jag oroa mig för den nya diagnosen.

Dagen har varit bra. Det har varit många kramar, lyckönskningar och diskussioner om vad som skett. Det värmer hjärtat att så många engagerar sig så i mitt välbefinnande. Jag har mått bra i kroppen under förmiddagen och det har gått väldigt bra att jobba. Egentligen skulle jag ha varit i Stockholm och hållit utbildning tillsammans med min vapendragare M idag. I och med att jag inte mår bra avbokade vi min medverkan redan i början av året. Jag skulle inte orka en hel dag. Det är tråkigt för jag älskar verkligen att hålla dessa utbildningar. Jag hoppas jag kan vara med till hösten. M har varit så gullig och köpt schampo och balsam åt mig. Jag brukar köpa det hos en frisör  som har väldigt bra priser. Nu är det nästan slut och jag kommer inte att kunna köpa förrän nästa gång jag åker till Stockholm. Så det var oerhört snällt av M att köpa åt mig och släpa hem de tunga flaskorna. 

  

Vid ett började det värka på de vanliga ställena och jag värmde vetekudden för att lindra. Jag har inte känt av någon matthet än, förutom den vanliga trögheten som jag alltid har. Men den där förlamande mattheten som brukar komma på eftermiddagen har inte visat sig än i alla fall. Är det mindre kortison som redan påverkar kroppen eller bara en slump? Ja det är ju ingen idé att ropa hej innan dagen är slut. Än finns det tid för den stora mattheten att rulla in!  Eftersom jag mår så pass bra tänkte jag jobbar lite längre än jag gjort den senaste tiden, men inte hela dagen. Jag måste hinna vila också.

Det straffade sig att stanna kvar längre på jobbet. Jag borde nog ha gått hem lite tidigare. När jag kom fram till bilen var jag helt slut. Det var tufft att köra hem för jag var så slut i benen att det var svårt att trampa ner pedalen ordentligt när jag skulle växla. Nä, jag ska tydligen inte köra bil, i alla fall inte på eftermiddagen när jag är matt. Jag fick lov att lägga mig och vila innan jag lagade mat. Efter maten slängde jag ihop en sockerkaka eftersom jag var så himla sugen efter att ha känt doften av nybakade kakor i köket på jobbet. Sen satte jag mig i soffan med min kära vän vetekudden och zappade bland kanalerna på tv:n. Då hittade jag en av mina favoritfilmer - "Om ödet får bestämma" (Serendipity). Grabbarna är upptagna med sitt och Lars är borta på en aktivitet med jobbet så jag kan njuta ostört av en riktigt härlig "chick flick" och nybakad sockerkaka. Vardagslyx! 

 

Jag har ont nu, irriterande ont i armen och i bröstet. Jag vill inte ha ont! Men det gör ju ingen skillnad bara för att jag fått en ny diagnos. Smärtan har ju inte suttit i mitt huvud, den är ju helt klart verklig. Jag har en - orealistisk jag vet -  tanke i huvudet om att nu när jag inte har en tumör så ska allt ordna sig snabbt. Cystan är på återgång och då borde värken försvinna bara *poff* Men så enkelt är det ju inte. Tyvärr! Jag får nog leva med smärtan ett bra tag till.

Vad ska jag göra nu? Vad är realistiska mål? Trappa ner och sluta med kortisonet och förhoppningsvis då slippa mattheten och muskelsvagheten, det är det ena. Vänta på operation, det är det andra. Fortsätta som tidigare att ta det lugnt, inte bära tungt eller anstränga mig och se till att vila så kanske cystan blir ännu mindre eller till och med försvinner, det är det tredje. Det sista är väl det enda jag kan göra för att få mindre värk. Om det nu inte är permanenta nervskador vill säga. Det är faktiskt något jag skulle vilja prata med läkaren om. Funderar om jag ska ta kontakt med Karolinska och höra mig för om jag kan prata med läkaren eller vidarebefordra frågor till honom. Jag får se hur jag gör. Ska fundera lite till. Kanske låta det gå några veckor först.