Dag 103 - viktuppgång och operationsdatum!

Igår kväll kraschade jag. Jag har väntat på att det ska ske. Jag hade väldigt ont och var tung och trög i kroppen.  Jag satt i soffan och tyckte synd om mig själv. Vid tiotiden gav jag upp och gick och lade mig med två vetekuddar - hjärtat och lilla lammet. När Lars kom och lade sig brast det för mig och jag började gråta. Han ville trösta mig, men jag hade så ont i skinnet att han inte kunde hålla om mig och då blev jag ännu mer ledsen. Jäkla skitkropp, jäkla skitvärk! Men han kunde i alla fall ligga nära och vi pratade tills den värsta upprördheten lagt sig och jag hade slutat gråta. Det kändes bra att få en urladdning, men samtidigt var jag helt tom och trött efteråt. Jag sov oroligt, men det är kanske inte så konstigt.

I morse kändes det bättre och jag kände mig redo att ta tag i vissa grejer. En av dem är min vikt. Jag har beslutat att väga mig för att se vad jag har att jobba med. Visserligen lär jag väl gå ner lite i vikt när jag slutar med kortisonet, men jag tror det är marginellt av det jag gått upp. Jag väger 64 kilo. Ojdå! Det är 10 kilo mer än min normala vikt! Inte konstigt att jag inte får på mig mina byxor och att alla jackor är för snäva. 10 kilo förlorar man inte på studs och inte utan att jobba för det. Vad kan jag göra? Jag kan ju inte motionera så mycket så det viktigaste är väl att inkomsterna inte överstiger utgifterna så att säga. Vad gäller maten så äter jag för mig normala portioner igen. Och jag har fått tillbaka mättnadskänslan så nu kan det faktiskt bli en skvätt kvar på tallriken. Jag kan försöka äta mindre kolhydrater, vilket jag i och för sig redan börjat med. Byta ut pasta mot bönpasta och potatismos mot grönsaksmos osv. Den som är den stora boven i dramat är nog fikat. Jag får börja med att äta mindre fika, både mindre antal  gånger och mindre innehåll. Jag är väldigt sugen på kvällarna och fikar flera gånger. Det är så onödigt, en fika räcker. En kopp te och en macka, eller en kopp te och turkisk yoghurt med müsli, som tidigare. Vad gäller kakor så är det vanligtvis på helgen jag fikar kakor. Det går i skov, det kan gå flera veckor utan en endast liten kakasmula. Normalt sett vräker jag inte alls i mig kakor även om det kan verka så ibland. Men det är klart, många bäckar små gör stor å! Skärpning där! Jag avslutar med att sätta in en annons för "slankhetstabletter". Den har kanske några år på nacken, eller vad tror ni  :)

Direkt på morgonen ringde jag både Sundsvalls sjukhus och Kaiötffffffffinöä6rolinska. De skulle båda ringa upp vid halvtiotiden.

Sundsvall ringde först och jag fick prata med Syster M. De hade inte fått någon uppdatering från Karolinska men det kunde ta rätt lång tid sa hon. Jag berättade för henne om den nya diagnosen och hon utbrast vad glad hon var för min skull. Jag berättade att jag känner mig lite vilsen i det nya och det förstår hon. Hon ska prata med Doktor V.K. om den nya diagnosen och att jag har behov att träffa eller prata med honom om värk, medicin, sjukskrivning osv. Sen pratade vi om operationen. Jag vet ju inte om jag själv kan välja sjukhus och doktor för operation. Men det kan jag enligt M. Det fria vårdvalet ger mig rätt att själv välja. Hon tror dock att om jag väljer någon utanför länet så får jag stå för resa och eventuellt hotell själv. Det är inget problem. Det viktigaste är att det känns rätt.

Sen ringde Syster Ingela från Karolinska - snyggt namn förresten! Jag berättade att jag träffade Doktor A förra måndagen och inte förväntade mig att det skulle finnas något bokat än, men att det kanske står något i journalen om när jag kan förväntas få en operationstid.  Till min stora förvåning, och glädje, berättade Ingela att det finns en bokad operationstid den 2 juni! Plötsligt händer det! Och före sommaren, jippie! Vilken lycka! Det är "bara" 6 veckor dit, kommer säkert att gå fort. Det känns hur bra som helst. Nu kan jag planera vidare här på jobbet så jag hinner med det jag måste göra innan sjukskrivningen.

Vi var ett gäng arbetskompisar som gick till Lidl på lunchen. Jag köpte grönsaker och frukt som vanligt. Solen skiner och det var skönt att få en promenad med frisk luft även om det blåste lite väl mycket. Man kunde ju hoppas att promenaden skulle göra mig piggare på eftermiddagen, men icke sa nicke! Vid halvtvå-tvåtiden var jag som vanligt märkbart påverkad av värk och dessutom trött, sliten och muskelsvag. Jag åkte hem med min svägerska idag igen. Direkt när jag kom hem bytte jag om till pyjamas. Jag brukar göra det. Det är så skönt att ta på något som är mjukt och inte trycker eller sitter åt. Sen bullade jag upp kuddar i soffhörnet och satt mig med vetekudden på nacken, drack en kopp te och tittade på en härlig film, "An ideal husband". Jag gillar verkligen kostymfilmer och i den här är det flera bra skådespelare. Rupert Everett är ju alltid ett nöje att titta på. Det är vila det med, att titta på en film. Sen somnade jag ju till ett tag också dessutom.

Snart dags att åka till logen. Ikväll är det ett vanligt arbetsmöte, men vid kaffet efteråt kommer en klädaffär att visa vårens och sommarens mode. Det blir trevligt. Jag har rätt ont men hoppas det går bra. Jag smörjde in liniment i midjan där jag har värst ont just nu, vi får se om det hjälper, det är första gången jag provar det. Det var trevligt på logen. Jag fick flera kramar och lyckönskningar. Flera hade hört det genom någon annan och ville höra mig berätta så de gjorde jag såklart. Efter en väldigt god räksallad kände jag att det var dags att  åka hem. Jag orkar inte stanna kvar hela kvällen  så  jag smet före kaffet och modevisning. Hemma tog jag en kopp chai-te och en sömntablett. Ikväll vill jag sova lite bättre än jag gjort på några nätter.