Dag 107 - vårstädar trädgården och vänskapsmiddag

Ibland undrar jag hur det är ställt med min hjärna. I morse när vi plockade fram frukost bad jag Lars att "- Hämta en mugg ur kylskåpet" och gjorde samtidigt en rörelse som att jag skar något med en kniv. Det jag menade var att han skulle ta en mugg ur diskmaskinen. Jag skulle själv precis ta fram en kniv så knivrörelsen poppade väl ur hjärnan av den anledningen, men felsägningen den kom av sig själv. Det händer lite då och då. Jag kan ju inte påstå att jag var särskilt stressad i morse så det är inte troligt att det var pga stress. Är det Chiarin? Jag har läst att afasi är ett känt symtom så det kanske är det. Hur som helst, vi skrattade gott åt det. Skulle det hända ofta skulle jag bli oroad, men det händer bara någon gång så det är rätt kul.

Jag är lite deppad idag. Helt plötsligt kom det några tårar. Jag är väldigt känslosam nu. Undrar om det har något med nedtrappningen av kortisonet att göra? Eller är det något annat? Den nya diagnosen? Jag sitter med värmedynan och lindrar värken, sen ska jag gå ut. Det ska bli skönt med frisk luft och sol för idag skiner solen. Fast det är bara 5 grader, men i lä är det varmare och håller man igång blir det också  varmare. Lars och grabbarna är redan ute och krattar. De håller även på att tömma spabadet så vi kan byta till nytt fräscht vatten. 

Jag känner mig själv. Jag har svårt att inte jobba ordentligt när jag ändå jobbar. Nu måste jag tvinga mig själv att inte ta i för mycket utan jobba i lugn takt. Först sopade jag av altanen, sen rensade jag bort löv och ris som legat i rabatterna för att skydda blommorna och slutligen krattade jag löv. Jag gillar verkligen att arbeta i trädgården, det är som meditation för mig. Och det blir dessutom så fint när man vårstädat. Vi är inte helt klara, men resten tar vi en annan dag. Det blev några timmar ute i friska luften för hela familjen, grabbarna protesterade inte en enda gång utan arbetade på med gott humör. Nu är jag alldeles mör i kroppen och benen är darriga, trots att jag tagit det så lugnt jag förmått, men det är det värt. Jag blev på mycket bättre humör efter att ha varit ute. Dags  för en dusch, sen ska jag vila tills vi ska åka till familjen M på den månatliga "vänskapsmiddagen" som vi kallar den.

Vi blev bjudna på en koreansk middag - bulgogi (en kötträtt med entrecote), kimchi (en stark sallad), inlagd gurka, ris och en stark sås. Det var jättegott. Sen glass och kaffe till efterrätt. Vi umgås visserligen ofta men jag tycker att de här middagarna är lite extra trevliga. Vi vet att det "alltid" är sista söndagen i månaden (ibland blir det en annan dag av olika orsaker) och det är kul att ha dem att se fram emot. De är informella familjemiddagar utan prestationsångest. Man kan lika väl bjuda på spagetti och köttfärssås som söndagsstek. Vi har känt varandra länge och våra barn är uppväxta tillsammans, på middagarna är barnen med och det är extra kul. Vi är som en enda stor härlig familj. 

Nu är det kväll och jag sitter i soffan med vetekudden på nacken. Jag har fått lite ont i nacken, i skallbasen. Det oroar mig en aning för det är på ett ställe där jag inte haft ont förut. Jag har rätt så ofta ont i nacken, men det är längre ner. Nu är det i själva skallbasen och då tänker jag direkt på att det är där det är trångt, det är där lillhjärnan glidit ner. Har det något med det att göra? Hmmm...vi får se om det är återkommande.