Dag 100 - tadaah!

Tänk att det gått 100 dagar sen beskedet. Otroligt! Ja det är väl inget att fira precis, men värt att notera. Det har både gått otroligt fort och väldigt långsamt. Innan dess hade jag eskalerande problem i ett år. Allt började i mitten av december 2014. Neurologen på Karolinska sa att om jag hade träffat honom direkt så hade han misstänkt Chiari 1 med anledning av mina mysko symtom. Men Chiari är ganska ovanligt så det är inte alla läkare som är bekant med det, och absolut inte allmänläkare på vårdcentralen. Jag sa till läkaren på vårdcentralen.. nä inte sa, jag grät fram...att det inte är normalt att man får svår värk i tummen av att nysa. Jag bad honom att förstå att det är något som är riktigt riktigt fel. Att det går som fyrverkeri genom nervbanorna. Men han förstod inte utan gick vidare med allsköns diagnoser som karpaltunnelsyndrom eller problem med skelett/leder/muskler. Och tänk om han inte slarvat bort remissen till Neurologen. Då hade jag kanske varit opererad redan. Det är tre månader av mitt liv som slarvats bort.

Vi tog en lugn lång frukost. Det var skönt efter lördagens abrupta uppvaknande och stressiga frukost. Vi tittade på några avsnitt av "the Last Man on Earth" under frukosten. Det en helt skruvad tv-serie om en man som är ensam kvar efter att ett virus har tagit kål på alla människor på jorden. Eller är han ensam? Jag älskar den, men den är inte för alla. På IMDB får den väldigt blandade recensioner. Vissa ger den en stjärna och vissa tio stjärnor. Man måste nog ha lite sjuk humor och kunna ta saker och ting med en stor nypa salt. Vi ser säsong två nu.

Mitt på dagen åkte hela familjen till Stadium i Birsta. Vi köpte bl.a. vårjackor åt grabbarna, en tröja med mjuk insida åt mig (för kläderna gör ont på kroppen) och träningsbyxor åt Lars. Sen åkte vi till min brorsa med familj och tog en fika med dem. Deras söta T var det full fart på. Alltid lika kul att busa med henne. Och lillebror T har växt jättemycket. När vi kom hem fick vi besök av herr och fru M så vi tog en till fika.

Jag har lagat en rostbiff  med morötter, äpple, rödlök och palsternacka i Crock Poten i 6 timmar. Till middag blev det rostbiffen och grönsakerna, sås av stekspadet och couscous. Köttet var så mört att det inte ens gick att skiva ordentligt. Efter maten åkte jag och Lars till Sköns kyrka på gospelkonsert. Det var min arbetskompis gospelkör som sjöng med en kille som heter Malcolm Chambers. Det svängde minsann! Prästen var härliga Kenneth. Vi känner honom sen tidigare då han jobbade med svärmor.



Nu är Lars och stora sonen på gymmet och jag sitter i soffan och tycker lite synd mig själv. Dels för att jag har ont i foten efter att ha ramlat på Stadium och vrickat foten ordentligt. Jag är en smula (läs mycket) klumpig nu eftersom jag är så muskelsvag och vinglig. Jag snubblar och kliver fel hela tiden. Dels för att den ilande och brännande värken inte lämnar mig ifred och det är så himla irriterande när kläderna gör ont på kroppen. Jag ska koka en kopp chai-te och titta på en romantisk komedi så kanske det känns lite bättre.