Dag 90 - solen skiner, bra humör och fantastiska fiskbiffar

Halvkass natt, hade lite svårt att somna. Det kan ju bero på att jag åt en rejäl måltid strax före jag skulle sova. Jag frös också. Måste komma ihåg att byta tillbaks till vintertäcket, det är bara det att jag blir påmind på natten när jag vaknar av att jag fryser, men glömmer det på dagen. Vaknade med värk. Trist sätt att börja dagen. Men humöret är på topp ändå. Jag fick en massa positiv energi igår på logen och idag skiner solen.

Jag fick en glänsande idé. Jag har ju en fin kalaskula orsakad av kortisonet (och troligtvis även mat och godsaker!) och av den anledningen får jag inte på mig några byxor. Först tänkte jag köpa ett par i större storlek men sen fick jag som sagt en idé. Graviditetsbyxor! Det måste ju vara det absolut bästa. Så jag messade till min svägerska E - alltså brorsan tjej inte Lars syster - och frågade om hon hade några att låna ut. Och det hade hon. Lars hämtade dem igår när de åkte ut för att köpa däck. Jag kom hem så sent igår och hann inte pröva dem då, men ska göra det i eftermiddag. Visst var det väl en bra idé?

 

Varmt och skönt ute idag. Jag hängde med några arbetskompisar till Lidl idag med. Inte för att jag egentligen behövde något utan för att det är så skönt med luft. Solen skiner och det är runt 10 grader plus, varmare i solen. Jätteskönt! Det fanns Skrei (torsk) till bra pris så det köpte jag. Idag ska jag göra thailändska fishcakes och det funkar säkert jättebra med Skrei i dem. Sen köpte jag även lite frukt till mina "fruktomaner" där hemma. Snart är det dags att åka hem. Jag ska ringa sonen som får komma och hämta mig. Värken är på ok nivå, har inte blivit bättre men inte heller sämre. Men det tar på att ha värk hela dagen även om det inte är jättemycket. Dessutom har jag varit tung och trög i kroppen hela dagen. Ska bli skönt att komma hem. Jag måste bara komma ihåg att ta mig till apoteket och hämta ut kortison för jag har bara tabletter till ikväll hemma. Jag är fortfarande på bra humör trots allt. En bra dag.

Istället för att ringa sonen gick jag och hämtade vår bil på Lars jobb. Sonen får hämta Lars sen när han slutar. Det är ju skönt med en promenad och jag skulle ju ändå till apoteket så jag tänkte slå två flugor i en smäll. Men uj uj uj vad tungt det gick att gå till bilen. Matkassen blev bara tyngre och tyngre och stegen blev långsammare och långsammare. Det tog mig en evighet. att komma till bilen. Det är så frustrerande. Nu hann jag knappt vila något innan det var dags att laga mat. Jag slumrade bara till en stund i soffan sen kom Lars hem och då vaknade jag och satte igång med matlagningen. Maten blev supergod. Oj vilka goda fiskbiffar! Gå in på IngelaC Kök och leta efter receptet Thailändska fishcakes med kokosris. Du kommer inte att ångra dig!

 

En arbetskompis som ska vara ledig imorgon gav mig en kram och önskade mig lycka till på måndag. Då slog det mig hur nära det är nu. Imorgon är det sista arbetsdagen innan jag ska åka till Karolinska. Jag är rädd. Jag tänker "äntligen". Jag vill inte veta. Jag vill veta. Jag är ledsen. Jag är förväntansfull. Jag har en hel massa känslor samtidigt. Grytan sjuder just nu, men börjar nog koka snart. Finns risk att det kokar över. Tre dagar kvar. Det kommer ju att gå tokfort. Hjälp! Jag har väntat så länge nu så jag nästan lyckats glömma bort tumören. Eller inte glömma bort, det är fel ord. Men eftersom jag inte har haft någon mer information har jag kunnat undvika att tänka på hur tumören kommer att påverka min framtid. Hur otäck är den egentligen? Det kommer jag att få veta nu. Jag är beredd och samtidigt inte beredd. Men oavsett besked  så är det faktiskt skönt att väntan är över. När jag väl vet så har jag möjlighet att gå vidare och bearbeta det hela. Det har jag inte kunnat göra nu. Jag har varit i ett vacuum. Livet har liksom varit ställt på paus.