Dag 113 - eländig....

Hur kul är det att läsa om mitt elände? Kan inte vara vidare upplyftande läsning. Jag är ju egentligen en positiv person och brukar hitta guldkornen i tillvaron. Men när det inte går en enda dag utan värk och det dessutom pågår under en längre tid är det lätt att låta negativ. Tyvärr, men det är ju min vardag.

 

Idag var det planerat att åka till mina föräldrar i Ånge och fira några födelsedagar. Det är inte så lätt att få ihop alla familjer på en och samma gång och vi vill ju gärna alla är med. Så vi brukar samla ihop de som fyller år hyfsat nära varandra, boka ett datum då alla kan, och fira i  Ånge. Vi skulle fira mig, brorsans dotter och syrrans äldsta son. Men nu blev brorsans dotter sjuk så vi fick boka om till nästa söndag. Så här med facit i hand så är det bra. Jag mår så himla kasst. Illamåendet gör att jag knappt får i mig något (kanske jag går ner i vikt!!) och det vore ju tråkigt att inte kunna äta tårta.

 

Lars är ute i solen och krattar det sista. Jag sitter i soffan med värmedynan på nacken och en kurrande katt tryckt mot min sida. Jag känner mig eländig och grinig. Gråtit en skvätt över min situation har jag också gjort. Jag skulle så gärna vilja vara ute med Lars och jobba i trädgården, men vis av skadan från förra helgen så håller jag mig ifrån det. Sen skulle jag ändå inte orka det som jag mår. Funderar över om jag ska ta en dusch och sen gå ut och sätta mig i solen eller om jag ska gå och lägga mig igen. Just nu orkar jag i och för sig inte göra något av det så jag sitter kvar i soffan och funderar. Dricker en C-vitaminbrus som stora sonen kom med, det botar allt säger han.

 

Svärföräldrarna kom för att kolla till mig. Svärmor blev orolig över mig när hon läste gårdagens inlägg på bloggen. De kom direkt från vårmässan och hade nybakade munkar med sig. Det var gott med en kopp kaffe och en munk. Illamående eller ej, munkar får jag tydligen i mig utan att må illa. Men jag ville inte ha en påtår, vilket är olikt mig, men det är väl pga att jag mår som jag gör nu. Jag ville ha ett glas vatten istället och stora sonen hämtade ett. Jag undrade om han hade haft i något i vattnet. Som citron eller ingefära eller så.  "-Nej, inget annat än kärlek!" sa han. Då drack jag såklart upp det på en gång. Kärlek är bästa medicinen! Vilken fin son jag har. Han är väldigt omtänksam och mån om att jag ska må så bra som möjligt.

Sent omsider fick jag mig in i duschen. Efteråt känner jag mig i alla fall fräschare, och det är skönt. Lars är ute i trädgården igen, och nu är grabbarna ute också. Jag gick ut och satte mig under en filt och njöt av solen ett tag. Det är så skönt med friskt luft.  Efter ett tag kände jag mig plötsligt jättetrött så jag gick in och lade mig på soffan. Och där somnade jag så klart. Jag sov nog över en timme, vaknade när grabbarna kom in. Där har ni en stor skillnad från när jag åt kortison, då var jag pigg och hade svårt att gå och lägga mig på kvällen. Nog för att jag tar mig en tupplur mest varje dag, men det är för att varva ner och vila, inte för att jag egentligen var trött. Nu när jag inte äter kortison är jag trött på kvällen och även på dagen, runt eftermiddagsfika typ. Natten som gick sov jag från tolv till tio. Det är väldigt ovanligt att jag sover så länge. Kanske är det för att jag varit så stressad senaste tiden, eller kanske är det för att jag precis slutat med kortisonet. Vi får se om det håller i sig.

Ibland älskar jag mitt soffhörn. Det är tryggt och mysigt. Ibland hatar jag det. Känns som ett fängelse. Idag lutar det åt alternativ två. Har jag gjort mycket annat än att sitta i soffan idag? Svaret är nej. Solen skiner fortfarande. En promenad vore bra men jag orkar inte. Det blir fortsatt soffsittande och så tittar vi på en film eller två.

 

Dag 112 - värsta dagen på länge. Mår jag dåligt pga kortisolbrist?

Nä nu vill jag inte vara med längre! Jag har värk överallt känns det som. Och jag mår illa. Och jag är trött och frusen. Och jag är "humörig", grät faktiskt en skvätt i morse när jag berättade för arbetskamraterna att jag mår så dåligt. Jag klarade mig ändå hyfsat bra fram till lunch men sen brakade jag ihop totalt. Jag åkte hem vid ett redan. Som tur är så funkar det bra för praktikanten L att fortsätta genomgången på måndag. Jag skulle egentligen på en workshop hela dagen på måndag men den blev avbokad som tur är. Jag har jättejätteont i armen, nacken och ländryggen. Det sticker och svider så jag nästan blir tokig. Sen har jag ont i nacken och mår allmänt illa.

 

Sen tre dagar äter jag inget kortison. Jag märker vissa förändringar. Som att jag är frusen, det har jag inte varit på länge. Kortisonet har gjort att jag varit väldigt varm i kroppen. Jag har svettats på natten och ibland fått plötsliga värmeattacker på dagarna. Igår och idag har jag varit småfrusen på jobbet. Gårdagens och dagens illamåendet och berg och dalbanan i humöret tror jag också beror på att jag har slutat med kortisonet. Symtomen väcker frågan om jag har för låg kortisolnivå? Man kan ju få problem om man trappar ner för fort. Jag tror inte jag trappat ner för fort men man vet ju aldrig. Så jag läste på om brist på kortisol och bland symtomen hittar jag symtom jag har:  frusenhet, nedstämdhet, illamående, trötthet, muskel- och ledbesvär, hjärndimma, ljudkänslighet. Jag har ju ätit kortison så länge att jag inte är förvånad om det är "normalt" att må lite dåligt under en övergångstid. Men jag vet ju inte. Så vad gör jag nu? Avvaktar någon dag till och ser om symtomen försvinner?  Kanske jag ska ringa till sjukvårdsupplysningen imorgon och kolla med dem, bara för säkerhets skull.

Jag har fortfarande så ont, så ont, och det vill inte försvinna. Jag har tagit min värktablett och dessutom en treo , men det verkar inte göra någon skillnad. Jag orkar inget annat än slöa framför tv:n hela kvällen. Fy det är riktigt illa nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av mer elände utan att bryta ihop totalt. Mitt förstånd hänger i en tunn tråd. Jag blir snart galen på riktigt. Hoppas och ber att det är bättre imorgon!

 

 

Dag 111 - "värk-ligen" en dag med mycket ont!
 

Jag vaknade med värk överallt! Jag skojar inte. Det kändes som om hela jag mosats. Jag fick ligga på värmedynan ett tag för att mjuka upp ländryggen så jag över huvud taget kunde ta mig ur sängen. Jag hade så ont att jag inte kunde dra efter andan ordentligt. Funderade ett tag om det var njurarna, men varför skulle jag ha ont i njurarna? I och för sig kan jag ju även fråga mig själv varför jag skulle ha ont i ländryggen av annan orsak. En av tjejerna i köket på jobbet sa att hon också hade vaknat med hemsk värk i kroppen. Det kanske är skitvädret? Jag tog en Citodon istället för OxyContin eftersom Citodon verkar fortare. Hoppas det ger med sig snart.

Idag gick jag igenom fusion med en av våra praktikanter, A. Tyvärr var den andra praktikanten, L, hemma för vab men jag hoppas att hon kommer imorgon eller på måndag. A är väldigt intresserad och frågvis. Precis som jag vill ha det. Det är så roligt! Det här är en av de bitar som är det bästa med mitt jobb. För att vi skulle hinna med allt tog vi sen lunch. Sen var det bara att springa iväg på ett möte som pågick tills det var dags att gå hem. Ännu en dag som bara flugit iväg.

 

Stora sonen kom och hämtade mig på jobbet. Jag är helt slut och har fortfarande ont. Inte lika intensivt som i morse, men alltför mycket för att det ska vara ok. Jag lägger mig ner och vilar och hoppas, liksom jag gjorde i morse, att det blir bättre... Jag somnade och sov länge, över middagen till och med. Jag känner mig inte mycket bättre när jag vaknar, men huvudvärken har i alla fall försvunnit. En riktigt dålig dag vad gäller värk. Det har varit två jobbiga och stressiga veckor och nästa vecka verkar också bli rätt tuff, tur att den är en kortvecka. Bara en dag kvar till helg. Åh så skönt det ska bli!

 

Dag 110 - hotellfrukost är ett bra sätt att börja dagen

Började dagen med frukost på hotell Strand med mina arbetskompisar. Så trevligt! Det vore inte illa att börja alla dagar så. Eller nej förresten, det vore inte lika trevligt om jag gjorde det varje dag. För att det ska kännas speciellt och som vardagslyx så får det inte ske för ofta. Men ok, en gång i månaden då!

 

 

 

Jag har ringt till Neurologen på Sundsvalls sjukhus och pratat med syster I om nytt recept på OxyContin. Jag funderade även över om det är ok att ta en Citodon om det behövs. När värken är särskilt illa tar jag en mitt på dagen. Hon skulle prata med läkaren och återkomma till mig. Jag hade först planerat att prata med läkaren om både nytt recept och om Citodonet. Men så fick jag kallelsen till läkarbesök och det är så långt fram i tiden att jag hinner få slut på medicinen. Syster I ringde tillbaka och berättade att läkaren skrivit ut nytt recept och att han tyckte det var ok att ta en Citodon mitt på dagen om jag behöver, det fungerar att ta fast jag tar OxyContin. Om jag behöver nytt recept så ska jag återkomma. Jag har varit oerhört restriktiv med Citodonet och tar oftast bara en halv tablett. Jag har inte ens gjort av med det rör brustabletter som jag fick utskrivet i början av februari. Jag läste i aftonbladet att det är väldigt vanligt att personer i musik- och filmbranschen är beroende av just OxyContin och att de åker in och ut på rehab på grund av detta. Funderar varför de börjar knapra medicinen till att börja med. Jag gör det ju på grund av värk, och en låg dos. Är det för att de är så stressade och har sånt hektiskt liv att de måste "kapa topparna" eller för att de ska kunna växla ner? För alla kan ju inte ha värk? Jag tycker det är märkligt!

 

Idag har jag varit på workshop hela dagen. Eftersom de behövde min kunskap var det svårt att gå hem den vanliga tiden så jag stannade kvar tills vi var klara. Då blev det så pass sent att Lars kunde åka hem tillsammans med mig. Nu på kvällen har jag rejält ont. Det var kanske dumt att inte gå hem i vanliga tiden. Väl hemma var det bara att sätta igång med matlagningen på en gång. Idag var jag sugen att laga mat igen, trots att jag var rätt trött. De hade färsk lax till bra pris på ICA så jag kilade in dit på väg till bilen. Färsk lax är ju överlägset mycket bättre än de tråkiga frysta portionsbitarna. Det blev citronlax med broccoli- och avokadomos. Fräscht och gott! Efter maten var det dags för månadens "roligaste" syssla, betala räkningar. Sen tillät jag mig själv att falla ihop. Jag har ont, ont, ont så jag sitter resten av kvällen i soffan med alla vetekuddar och värmedyna och tycker lite synd om mig själv. Jag gillar Melodifestivalen och Eurovision... ja man skulle kunna säga att jag är en riktig Eurovision-nörd. Igår gick första programmet där de visar årets låtar. Jag missade ju det eftersom jag var på IKEA så vi såg det på Play idag istället. Som vanligt är det gott och blandat!

Dag 109 - oj vad den här dagen gick fort?

Jag vaknade till en morgon med strålande solsken, men kallt, bara en plusgrad. Det har varit minusgrader under natten så det var frost överallt, på bilen, altanen och gräsmattan. Det var väldigt vackert när frosten gnistrade i solen. Men  nu räcker det va? Nu kan våren komma på riktigt så vrid på värmen!

Hektisk dag på jobbet med möten och arbete med utbildningsmaterial. Helt fokuserad på jobbet. Plötsligt hade dagen gått och det var dags att gå hem. Kändes som om jag höll andan hela dagen. Inte bra. Men jag tog i alla fall en promenad på lunchen så jag fick lite frisk luft och sol i ansiktet. Kallt men skönt. Hemma tog jag en kopp te och tittade på en fånig komedi på Netflix. Det är vila det med, att titta på en film och bara koppla av. Men nu lägger jag mig ner i soffan ett tag innan jag tar tag i maten. Eller så ber jag Lars och grabbarna att fixa mat. Jag känner inte alls för att laga mat och det är väldigt ovanligt för att vara mig. Stress? Vila, vila, vila....

Jag har tokont på vänster sida ovanför skulderbladet. Det är pga krattningen, jag är helt säker på det. Lars masserade lite där och sen tog jag en halv citodon. Nu känns det mycket bättre. Så onödigt att spä på med värk på nya ställen. Det räcker liksom med den värk jag har. Så dum jag är som gör så här mot mig själv. Men jag får ursäkta det med att  min kropp vill jobba ordentligt och min hjärna tydligen är inne på samma spår, så när det erbjuds tillfälle så jobbar jag på instinktivt. Jag trodde jag tog det lugnt, men tydligen inte! Eller så är jag helt enkelt så in i bomben svag nu att även lugnt jobb tar på musklerna.  

Ikväll har jag och väninnan A varit på VIP-kväll på IKEA med anledning av deras 10 år i det nya huset. K som jobbar på IKEA hade bjudit in oss. De anställda fick bjuda in två personer till kvällen och man fick handla med rabatt.  Det var knökfullt med folk som handlade som tokiga. Folk och fulla vagnar överallt. Jag köpte en garderob till Lillemans rum och lite annat smått och gott. Vi trodde det skulle ta en timme ungefär men vi var där hela tre timmar!? Otroligt! Lars kom ut med släpvagnen och hämtade mig och grejorna. Nu är jag helt slut som artist. Den här dagen har varit rätt stressig både på jobbet och privat, men den har verkligen gått fort. 

Dag 108 - värk och kalas

Mycket värk idag. Jag tror att en del av skälet varför är trädgårdsarbetet igår, eller kanske till och med den största delen. Jag har svårt att hålla tillbaka och igår var inget undantag. Idag har jag ont i skallbasen igen. Fast inte direkt i mitten, utan på vänster sida. Men det gör rejält ont. Jag har även ont i vänster skuldra ovanför skulderbladet. Det är nog muskelfästen som spökar. Lars ska få massera in liniment. Sen har jag väldigt ont i triceps på båda armarna. Det visar hur mycket jag förlorat i muskelstyrka. Det gick ju så bra att träna på gym, jag hade till och med fått synbara muskler. Det ni, det är inte illa för en tunnis som mig (ja, då var jag en tunnis, nu är jag en tjockis!). Men nu har jag förlorat alla muskler och det är så tragiskt. Jag är svag som en lite sparv. Hoppas det blir bättre när jag slutat med kortisonet och att jag får tillbaks lite muskelkraft så jag kan röra på mig mer än jag gör nu. Jag lär ju inte kunna gymma innan eller strax efter operationen, men kanske senare. Eller så får jag hitta andra sätt att träna upp musklerna på. Promenader är ju bra för benen i alla fall, och det kan jag börja med direkt. Jag promenerar visserligen redan nu men i sån maklig takt. Det bygger absolut inga muskler. Jag vill kunna återuppta mina powerwalks.

Igår vårstädade vi trädgården och satt ute i solen och fikade. Idag var det bara nån plusgrad, det blåste och snöade på tvären. April, vilken klyscha!

Det var tufft att jobba eftersom jag haft sån värk hela dagen, från morgon till kväll. Jag vilade hemma, somnade en stund på soffan, men kände mig inte ett dugg bättre efteråt. Vår svåger, Lars systers man, fyller år idag och de hade bjudit hem oss på födelsedagsmiddag. Skönt att slippa laga mat men samtidigt lite jobbigt att äta borta när jag har sån värk. Det gick i alla fall bra, jag lånade en vetekudde av svägerskan. Vi fick en god fläskfilégryta med sting i. Svärföräldrarna var också med och åt och till kaffet kom herr och fru M. Det var väldigt trevligt och vi skrattade mycket. Men jag klarade inte längre än ett par timmar, sen måste jag hem. På med pyjamasen och värma vetekudden direkt! Sen bara slappa i soffan. Vi tittade på första avsnittet i nya säsongen av Game of Thrones. Äntligen! Det var spännande. Men Jon Snow då? Kommer han att komma tillbaks? Röda kvinnan, gör något för tusan!  

Dag 107 - vårstädar trädgården och vänskapsmiddag

Ibland undrar jag hur det är ställt med min hjärna. I morse när vi plockade fram frukost bad jag Lars att "- Hämta en mugg ur kylskåpet" och gjorde samtidigt en rörelse som att jag skar något med en kniv. Det jag menade var att han skulle ta en mugg ur diskmaskinen. Jag skulle själv precis ta fram en kniv så knivrörelsen poppade väl ur hjärnan av den anledningen, men felsägningen den kom av sig själv. Det händer lite då och då. Jag kan ju inte påstå att jag var särskilt stressad i morse så det är inte troligt att det var pga stress. Är det Chiarin? Jag har läst att afasi är ett känt symtom så det kanske är det. Hur som helst, vi skrattade gott åt det. Skulle det hända ofta skulle jag bli oroad, men det händer bara någon gång så det är rätt kul.

Jag är lite deppad idag. Helt plötsligt kom det några tårar. Jag är väldigt känslosam nu. Undrar om det har något med nedtrappningen av kortisonet att göra? Eller är det något annat? Den nya diagnosen? Jag sitter med värmedynan och lindrar värken, sen ska jag gå ut. Det ska bli skönt med frisk luft och sol för idag skiner solen. Fast det är bara 5 grader, men i lä är det varmare och håller man igång blir det också  varmare. Lars och grabbarna är redan ute och krattar. De håller även på att tömma spabadet så vi kan byta till nytt fräscht vatten. 

Jag känner mig själv. Jag har svårt att inte jobba ordentligt när jag ändå jobbar. Nu måste jag tvinga mig själv att inte ta i för mycket utan jobba i lugn takt. Först sopade jag av altanen, sen rensade jag bort löv och ris som legat i rabatterna för att skydda blommorna och slutligen krattade jag löv. Jag gillar verkligen att arbeta i trädgården, det är som meditation för mig. Och det blir dessutom så fint när man vårstädat. Vi är inte helt klara, men resten tar vi en annan dag. Det blev några timmar ute i friska luften för hela familjen, grabbarna protesterade inte en enda gång utan arbetade på med gott humör. Nu är jag alldeles mör i kroppen och benen är darriga, trots att jag tagit det så lugnt jag förmått, men det är det värt. Jag blev på mycket bättre humör efter att ha varit ute. Dags  för en dusch, sen ska jag vila tills vi ska åka till familjen M på den månatliga "vänskapsmiddagen" som vi kallar den.

Vi blev bjudna på en koreansk middag - bulgogi (en kötträtt med entrecote), kimchi (en stark sallad), inlagd gurka, ris och en stark sås. Det var jättegott. Sen glass och kaffe till efterrätt. Vi umgås visserligen ofta men jag tycker att de här middagarna är lite extra trevliga. Vi vet att det "alltid" är sista söndagen i månaden (ibland blir det en annan dag av olika orsaker) och det är kul att ha dem att se fram emot. De är informella familjemiddagar utan prestationsångest. Man kan lika väl bjuda på spagetti och köttfärssås som söndagsstek. Vi har känt varandra länge och våra barn är uppväxta tillsammans, på middagarna är barnen med och det är extra kul. Vi är som en enda stor härlig familj. 

Nu är det kväll och jag sitter i soffan med vetekudden på nacken. Jag har fått lite ont i nacken, i skallbasen. Det oroar mig en aning för det är på ett ställe där jag inte haft ont förut. Jag har rätt så ofta ont i nacken, men det är längre ner. Nu är det i själva skallbasen och då tänker jag direkt på att det är där det är trångt, det är där lillhjärnan glidit ner. Har det något med det att göra? Hmmm...vi får se om det är återkommande.   

Dag 106 - lite irriterad idag

Tuff natt, usch. Vaknade med huvudvärk. Jag har nästan aldrig huvudvärk och ett tag var jag rädd att det var Chiarin som spökade. Men huvudvärken försvann efter att jag tagit en ipren, och när jag funderade lite mer så kom jag fram till att det nog inte är troligt att jag helt plötsligt skulle börja få huvudvärk när jag inte alls haft det tidigare. Vi sov länge och tog sen en lång frukost framför tv:n. Jag provade en ny grej till frukost - ugnsbakad havregrynsgröt. Det har jag inte gjort för sista gången, det var väldigt gott. Recept finns på "IngelaC Kök". Jag gjorde även en juice på äpple, babyspenat, citron och ingefära. Fräscht och gott! Brödet är ett fruktbröd från vårt lokala bageri Eclair. Den här gången köpte jag brödet igår, men det är härligt att en ett bageri så nära att man kan kila dit på morgonen och köpa nybakat bröd.

Idag har det också varit  riktigt aprilväder, sol, regn och snö. Vi tänkte ta en promenad men precis när vi var på väg ut började det tokregna så det blev inget av med det. Vi åkte till frisören istället så Lars och Lilleman fick klippa sig. Lilleman har rena Harry Potter håret, det växer fort som tusan till en stor rufsig kalufs. På vägen hem stannade vi till på Hemmakväll och köpte godis. De har det bästa godiset. Många sorter och alltid färskt. På väg hem var himlen mörk, det blåste och snöade stora lapphandskar. Perfekt väder för att titta på film. Så det gjorde vi. Mitt i filmen började såklart solen att skina som bara den. Murphys lag! 

(Bilden är från "Herregud & Co". Finns på blogg, instagram och facebook. Där finns många härliga bilder och finurliga livsvisdomar.) 

Det har varit en rätt bra dag idag, lite värk. Men så kan det såklart inte vara hela dagen. Ingen dag utan värk. Det är så det är, det är bara att acceptera. Jag är irriterad på värken som förstör så mycket för mig. Det är svårt att planera något när jag inte vet hur jag kommer att må. Vissa dagar tar jag det bättre och vissa dagar sämre. När värken smög sig på idag kände jag hur irriterad jag blev. När jag dessutom blev sådär tung i kroppen och spänd i hemska tjockmagen blev jag ännu mer irriterad. Det är väl så att jag har kommit in i en ny fas. Jag kan nog konstatera att jag har bearbetat klart vetskapen att det inte är en tumör och gått vidare till att fokusera på den nya diagnosen.  Jag brukar inte använda ordet "hata" men ibland är det bra att ta till. Just nu hatar jag hela min situation. Ja visst, det ÄR skönt att det inte är en tumör, det är jag den första att skriva under. Men diagnosen Chiari är inte heller en "walk in the park". Jag har fortfarande värk, vet inte om den är kvar efter operationen, vet inte om det blir andra problem efter operationen osv. Ibland känner jag att jag har all kämparglöd i världen och ibland att jag inte orkar mer. 

Irritationen lade sig och kvällen blev trots allt bra. Jag kan inte vara sur någon längre tid. Vi hade en lugn kväll bara Lars och jag. Grabbarna påade på med sitt, båda spelade spel med polare över nätet. Vi hade ju redan sett en film så de var inte intresserade att se en till på kvällen. Jag orkade inte annat än att sitta i soffan under en filt med värmedyna och vetekudde. Lars och jag tittade på två filmer efter varandra. Ikväll tittade vi på filmer som gick på tv:n. Först "R.I.P.D." Den har vi sett tidigare, men den är helt ok att se flera gånger, helst pga den fantastiska Jeff Bridges. Sen såg vi "Love and other drugs". Den har jag av någon outgrundlig anledning inte sett tidigare. Konstigt eftersom jag älskar Anne Hathaway? 

Dag 105 - stressigt på jobbet och aprilväder

En bra natt fast det var fullmåne?!  Vid fullmåne sover jag oftast katastrofalt dåligt, men någon enstaka gång hur bra som helst. Det är väl ingen idé att spekulera över varför. That's life liksom! Jag vaknade någon gång men somnade om fort. Jag satte igång den elektriska värmedynan och låg med den ett tag innan jag gick upp för att duscha. Det var jätteskönt. Det tar inte bort värken, men lindrar och gör att jag känner mig mjukare i kroppen. När jag vaknar med värk så är jag spänd och stel. Det blir visserligen bättre när jag duschat, men det skadar ju inte att använda värmedynan först. Bra köp.

Det har varit värsta stressen idag med. Men jag har i alla fall slutfört en sak idag, ett utbildningsmaterial. Eller jag tror det är klart, till slut blir man ju hemmablind och ser inte felen. Jag ska gå igenom det måndag igen. Det känns bra att kunna pricka av en sak på listan. Det blev lite senare hemgång än vanligt men jag har mått hyfsat bra idag. Med reservation för en rejäl dipp vid halv två när jag fick en plötslig dusch av värk. Men då värmde jag vetekudden och tog en citodon. Efter ett tag blev det bättre och jag klarade av eftermiddagen. Men det ska bli skönt med helg nu! 

Vilket aprilväder vi haft idag. På lunchen började det tokhagla. Det haglade hur länge som helst. Sen gick det över till snö och sen till regn. Plötsligt sken solen och sen började det regna igen. Ja är det april så är det! Titta så det såg ut utanför mitt fönster. Det är inte snö utan en tjock matta av hagel. 

Lilleman ska vara vakt på ett skoldisco ikväll så det är bråttom med maten. Då blev det en enkel lösning - grillad kyckling, ris och broccoli. Sen ska han sova över hos en kompis. Det är en sån konstig känsla när han är borta så länge. Han är fortfarande liten nog att man är van vid att nästan alltid ha honom hemma. Stora sonen kommer ju och går som han behagar så det är en bonus när han är hemma på helgkvällar och vill umgås med oss. Ikväll blir det så, stora sonen ska vara hemma så vi ska passa på och titta på nån film som Lilleman inte kan se. Men det blir senare det. Efter maten lade jag mig på soffan med värmedynan och zappade mellan kanalerna. Lars låg på sängen och vilade. Jag ropade åt honom att han kunde väl komma och lägga sig på soffan istället och hålla mig sällskap, så det gjorde han. Det är bara det att jag somnade ganska omgående och sov nära på en timme. Vilket bra sällskap va! 

Nu tar jag ingen kortison på kvällen längre. 5 dagar till med kortison på morgonen, sen är det slut. Svullnaden i ansiktet går ner lite för varje dag och jag märker att magen äntligen börjar bli mindre. Det vore så skönt att kunna få på sig vanliga byxor igen, men det tar nog ett bra tag till för det går inte fort precis. En av kortisonbiverkningarna  är att man blir speedad. Jag har varit rätt pigg på kvällarna, ovanligt pigg för att vara mig. Visserligen brukar jag ju sova lite på eftermiddagen och blir säkert piggare på kvällen av det, men lite beror säkert på kortisonet. Nu undrar jag hur det blir när jag slutar. Kommer jag att bli tröttare på kvällen då? Ja det skulle kanske vara bra så jag kommer i säng i vettig tid och får de timmar sömn jag behöver. Vi får se. 

Det låg ett brev från sjukhuset i brevlådan idag. Det var en kallelse till läkarbesök den 26:e maj hos doktor K. på neurologen. Jag ville träffa läkaren så snart som möjligt och den tiden är ju inte snart utan en vecka före operationen. Känns som lite onödigt men i och för sig så är det väl viktigt att vi träffas innan operationen. Antar att det kanske blir någon form av eftervård/kontroll hör i Sundsvall.  Hur mycket kunskap finns det om Chiari 1 på Sundsvalls sjukhus? Det vore intressant att veta. 

Det slutade med att vi tittade på två filmer. Först en som gick på tv, "Jurassic Park 2". Den har vi sett ett antal gånger men det är en sån där film som man kan se om och om igen. Sen tittade vi på "Lockout" nere i biorummet. Lockout är väldigt spännande och att huvudrollen spelas av läckra Guy Pearce gör den inte sämre. Det gick bra att sitta i fåtöljerna. De är mycket sköna att sitta i. Bra köp där Lars!

Dag 104 - "pudrar näsan" ofta och tankar om stress

Igår tog jag en sömntablett eftersom jag sovit dåligt i några nätter. Tänkte att det skulle vara skönt med en god natts sömn. Visserligen var det nästan fullmåne, men sömntabletten borde ju trumfa det, eller? Nä tydligen inte. Eller så var det något annat problem, för jag sov inte alls bra. Det tog tid att somna och när jag väl gjorde det så vaknade jag ideligen. Varje gång fick jag dessutom springa på toaletten och kissa. Och inte bara en skvätt utan ett vattenfall! Konstigt? Jag brukar inte alls behöva gå på toaletten på natten (om jag vaknar kanske jag går en gång, men oftast inte för att jag måste). Är det månne vatten som lämnar kroppen pga att jag trappar ner på kortisonet? Jag känner mig inte lika svullen och spänd i kroppen, så det kanske är så. När jag vägde mig hade jag gått ner 0,6 kilo från gårdagen. 

Dagen har varit väldigt stressig. Jag har haft mycket att göra och dessutom fått ett gäng nya inbjudningar på mailen till möten och  workshops. I min roll som kompetensområdesansvarig ingår att vara med i olika projekt och utredningar och det verkar som om det är en lavin av dessa just nu. Det är en utmaning att inte stressa upp sig. Jag har inget val utan MÅSTE ta det lugnt och inte stressa upp mig, annars går det illa.  

Idag tog jag för ovanlighetens skull bilen hem själv. Jag tog en tur förbi Stadium för att lämna tillbaks Lillemans jacka. Jag köpte den i höstas och han hade precis börjat använda den nu igen när dragkedjan gick sönder. Det är den där lilla plastbiten som sitter längst ner och ska hindra att själva dragmojängen lossnar från dragkedjan. Expediten sa att den inte går att laga så hon reklamerade jackan. Eftersom jag handlade på Stadium-kontot i söndags så frågade jag om det gick att sätta tillbaks pengarna så skulden där blev mindre, och det gick bra det. Det är bra service det! Efter det gick jag till Clas Ohlson och köpte en elektrisk värmedyna. Sen åkte jag hem och provade genast värmedynan. Den funkar väldigt bra på rygg/midja där det annars är svårt att få vetekudden att ligga rätt. Den är ett bra komplement till vetekuddarna. 

Det är grabbarnas matlagningsdag idag. De hade planerat att göra potatis- och purjolökssoppa men ändrade sig och gjorde pannkakor. Jag gör i princip aldrig pannkakor för jag tycker inte att det är mat "på riktigt". Som fika eller lättare lunch eller att ta med på en utflykt är det ok, men inte som middag. Men nu är det ju grabbarna som bestämmer och då blev det pannkaka till middag. Lars är med dem i köket och hjälper till. Jag sitter i soffan och försöker att inte gasta alltför mycket goda råd till dem. Nåja, det var ju gott i alla fall. Vi hade egen äppelmos och hallonsylt till, då blev det ännu godare.

Ikväll ska jag inte ta någon kortisontablett. Sen är det en tablett på morgonen i fem dagar som gäller innan jag slutar helt. Jag har fortsatt att springa på toaletten under dagen så jag måste ha förlorat flera liter vatten under senaste dygnet! Eller nä, troligtvis inte liter även om det känns så, men ändå, känns som mycket. Det får gärna fortsätta så för jag märker redan att det påverkar min hemska kortisonbuk positivt, dvs. den blir mindre! Jag hoppas att jag ska känna mig mindre slut och trött i kroppen om jag går ner i vikt. 

Jag har tagit det lugnt i eftermiddag/kväll och mest suttit i soffan och läst eller tittat på tv. Jag somnade till ett tag i soffan innan Lars kom hem. Dessa tupplurar är så sköna och så viktiga. Jag har fått omvärdera en hel del i mitt vardagsliv. Jag som är så van att vara igång och plocka och städa och fixa hela tiden har fått slå ner på takten ordentligt.  För att jag ska kunna fungera och må bra (så gott det går) måste jag ta det lugnt. Jag får fortfarande utbrott av plötslig energi och då passar jag på att göra sånt jag lagt åt sidan till en bättre dag. Nu när jag slutar med kortisonet undrar jag hur de kommande veckorna innan operationen kommer att vara? Jag är försiktigt optimistisk men vågar inte säja mer än så. Jag tar en dag i taget.

Dag 103 - viktuppgång och operationsdatum!

Igår kväll kraschade jag. Jag har väntat på att det ska ske. Jag hade väldigt ont och var tung och trög i kroppen.  Jag satt i soffan och tyckte synd om mig själv. Vid tiotiden gav jag upp och gick och lade mig med två vetekuddar - hjärtat och lilla lammet. När Lars kom och lade sig brast det för mig och jag började gråta. Han ville trösta mig, men jag hade så ont i skinnet att han inte kunde hålla om mig och då blev jag ännu mer ledsen. Jäkla skitkropp, jäkla skitvärk! Men han kunde i alla fall ligga nära och vi pratade tills den värsta upprördheten lagt sig och jag hade slutat gråta. Det kändes bra att få en urladdning, men samtidigt var jag helt tom och trött efteråt. Jag sov oroligt, men det är kanske inte så konstigt.

I morse kändes det bättre och jag kände mig redo att ta tag i vissa grejer. En av dem är min vikt. Jag har beslutat att väga mig för att se vad jag har att jobba med. Visserligen lär jag väl gå ner lite i vikt när jag slutar med kortisonet, men jag tror det är marginellt av det jag gått upp. Jag väger 64 kilo. Ojdå! Det är 10 kilo mer än min normala vikt! Inte konstigt att jag inte får på mig mina byxor och att alla jackor är för snäva. 10 kilo förlorar man inte på studs och inte utan att jobba för det. Vad kan jag göra? Jag kan ju inte motionera så mycket så det viktigaste är väl att inkomsterna inte överstiger utgifterna så att säga. Vad gäller maten så äter jag för mig normala portioner igen. Och jag har fått tillbaka mättnadskänslan så nu kan det faktiskt bli en skvätt kvar på tallriken. Jag kan försöka äta mindre kolhydrater, vilket jag i och för sig redan börjat med. Byta ut pasta mot bönpasta och potatismos mot grönsaksmos osv. Den som är den stora boven i dramat är nog fikat. Jag får börja med att äta mindre fika, både mindre antal  gånger och mindre innehåll. Jag är väldigt sugen på kvällarna och fikar flera gånger. Det är så onödigt, en fika räcker. En kopp te och en macka, eller en kopp te och turkisk yoghurt med müsli, som tidigare. Vad gäller kakor så är det vanligtvis på helgen jag fikar kakor. Det går i skov, det kan gå flera veckor utan en endast liten kakasmula. Normalt sett vräker jag inte alls i mig kakor även om det kan verka så ibland. Men det är klart, många bäckar små gör stor å! Skärpning där! Jag avslutar med att sätta in en annons för "slankhetstabletter". Den har kanske några år på nacken, eller vad tror ni  :)

Direkt på morgonen ringde jag både Sundsvalls sjukhus och Kaiötffffffffinöä6rolinska. De skulle båda ringa upp vid halvtiotiden.

Sundsvall ringde först och jag fick prata med Syster M. De hade inte fått någon uppdatering från Karolinska men det kunde ta rätt lång tid sa hon. Jag berättade för henne om den nya diagnosen och hon utbrast vad glad hon var för min skull. Jag berättade att jag känner mig lite vilsen i det nya och det förstår hon. Hon ska prata med Doktor V.K. om den nya diagnosen och att jag har behov att träffa eller prata med honom om värk, medicin, sjukskrivning osv. Sen pratade vi om operationen. Jag vet ju inte om jag själv kan välja sjukhus och doktor för operation. Men det kan jag enligt M. Det fria vårdvalet ger mig rätt att själv välja. Hon tror dock att om jag väljer någon utanför länet så får jag stå för resa och eventuellt hotell själv. Det är inget problem. Det viktigaste är att det känns rätt.

Sen ringde Syster Ingela från Karolinska - snyggt namn förresten! Jag berättade att jag träffade Doktor A förra måndagen och inte förväntade mig att det skulle finnas något bokat än, men att det kanske står något i journalen om när jag kan förväntas få en operationstid.  Till min stora förvåning, och glädje, berättade Ingela att det finns en bokad operationstid den 2 juni! Plötsligt händer det! Och före sommaren, jippie! Vilken lycka! Det är "bara" 6 veckor dit, kommer säkert att gå fort. Det känns hur bra som helst. Nu kan jag planera vidare här på jobbet så jag hinner med det jag måste göra innan sjukskrivningen.

Vi var ett gäng arbetskompisar som gick till Lidl på lunchen. Jag köpte grönsaker och frukt som vanligt. Solen skiner och det var skönt att få en promenad med frisk luft även om det blåste lite väl mycket. Man kunde ju hoppas att promenaden skulle göra mig piggare på eftermiddagen, men icke sa nicke! Vid halvtvå-tvåtiden var jag som vanligt märkbart påverkad av värk och dessutom trött, sliten och muskelsvag. Jag åkte hem med min svägerska idag igen. Direkt när jag kom hem bytte jag om till pyjamas. Jag brukar göra det. Det är så skönt att ta på något som är mjukt och inte trycker eller sitter åt. Sen bullade jag upp kuddar i soffhörnet och satt mig med vetekudden på nacken, drack en kopp te och tittade på en härlig film, "An ideal husband". Jag gillar verkligen kostymfilmer och i den här är det flera bra skådespelare. Rupert Everett är ju alltid ett nöje att titta på. Det är vila det med, att titta på en film. Sen somnade jag ju till ett tag också dessutom.

Snart dags att åka till logen. Ikväll är det ett vanligt arbetsmöte, men vid kaffet efteråt kommer en klädaffär att visa vårens och sommarens mode. Det blir trevligt. Jag har rätt ont men hoppas det går bra. Jag smörjde in liniment i midjan där jag har värst ont just nu, vi får se om det hjälper, det är första gången jag provar det. Det var trevligt på logen. Jag fick flera kramar och lyckönskningar. Flera hade hört det genom någon annan och ville höra mig berätta så de gjorde jag såklart. Efter en väldigt god räksallad kände jag att det var dags att  åka hem. Jag orkar inte stanna kvar hela kvällen  så  jag smet före kaffet och modevisning. Hemma tog jag en kopp chai-te och en sömntablett. Ikväll vill jag sova lite bättre än jag gjort på några nätter.

Dag 102 - aprilväder!

Tydligen snöade det inte någon längre tid i natt. Det var bara lite grann snö på gräsmattan och en gnutta på bilen när jag gick upp på morgonen. Det smälte bort snabbt. Så ja, det är helt ok om det var den sista snön som kom. Ska vi komma överens om det? Det var bara 2 grader varmt i morse, men solen skiner. Mitt på dagen har det blivit varmare men det blåser tyvärr rätt kraftigt av och till. Sen börjar det plötsligt spöregna och när det slutade började solen skina igen. Aprilväder alltså!

Förmiddagen spenderade jag på Quality Hotel. Vi hade en medarbetardag med företaget "Indea". Det handlade om förändring - vilket dessa dagar i princip alltid gör! Det var en trevlig halvdag. Jag tycker vi hade intressanta och bra diskussioner och både fika och lunch var goda. Jag kände mig pigg och "med" under hela förmiddagen. Efter lunchen var det bara att trava iväg till verket och ta hand om de mail och kompletteringar som kommit in under förmiddagen.

När jag kommer hem ska jag lägga mig på sängen och vila. Jag är rätt trött eftersom jag sov lite dåligt i natt. Kanske tar jag en tupplur. Känns som om jag skulle behöva det. Värken har varit rätt mild under förmiddagen, tack för det, men nu mot eftermiddagsfika kryper den på mig i arm och bröst. Jag ska värma vetekudden och försöka stävja det. .... Nja, värmen lindrar visserligen men värken backar inte undan utan anfaller utan pardon. Sån tur att jag får åka hem alldeles snart. Min svägerska tar vår bil och hämtar mig. Åh vad jag längtar hem till min pyjamas och min säng! .... Vi tog en snabb sväng förbi ICA på vägen hem. Köpte lite mjölk och grönsaker och sånt där som alltid tar slut under veckan. Jag har ett litet kylskål så jag kan inte ladda det med mjölk och sånt så det räcker en hel vecka. Varför är det så? Jo jag har "alltid" velat ha ett SMEG kylskåp och när vårt kylskåp gick sönder fick jag chansen att köpa ett. Den storlek jag egentligen vill ha är sjukt dyrt, för dyrt, så jag fick nöja mig med ett mindre. Men jag älskar det ändå! 

Hoppsan jag somnade visst  i soffan! Det var en både skön och behövlig tupplur. Jag kände mig lite piggare efteråt så den gjorde nytta. Efter middagen stack Lilleman till fritidsgården och Lars och stora sonen åkte iväg för att kolla på fåtöljer som Lars hittat på Blocket. Vi har vår gamla soffa i biorummet och Lars sitter så illa i den. Han får ont i ryggen. Resten av familjen är nöjd med soffan men det är ju inte schysst att låta Lars få ont i ryggen bara för att vi vill sitter skönt. Egentligen vill vi ha en riktig biosoffa men rummet är en aning smalt, vi har inte hittat någon som passar än och vi vill ha en för fyra personer. Nu hittade Lars den här annonsen på 4 Poäng-fåtöljer i skinn från IKEA. Vi har haft en Poäng-fåtölj tidigare och man sitter väldigt skönt i dem så det är ok med mig. De såg ok ut så Lars köpte dem för alla, fyra stycken, för 1000 kronor. Vilket kap! En kostar ordinarie pris 1995 kronor.  De är i och för sig i begagnat skick, men so what, de ska ju bara stå i biorummet och de är sköna att sitta i. Vi är nöjda.

Dag 101 - många tankar och stukad fot

Den här bilden är visserligen lite suddig, men man kan ändå läsa vad det står. Jag hittade den på  en amerikansk sajt. Den listar symtom. Jag har inte hittat något liknande på någon svensk sida, inte än i alla fall. Av de första 13 punkterna lider jag av 7. Av nästa 12 lider jag av 5. De sista lider jag inte alls av. Det är första gången jag läser om symtom som veka ben och andfåddhet. Jag har trott att det är kortisonet som är boven i dramat, men det kanske det inte är, inte bara i alla fall. Det finns inte så mycket att läsa på svenska så jag har börjat läsa på amerikanska sidor. Jag har dessutom gått med i en svensk och två amerikanska facebookgrupper. Hoppas få mer information på så sätt. Av vad jag läst kan jag konstatera att många har kvar nervproblem och huvudvärk efter operation. Det är ju det jag är rädd för, att det blivit permanenta skador. Men en sak i taget. Nu måste jag fokusera på operationen. Sen får vi se hur framtiden blir. Ingen idé att oroa sig för det redan nu (fast det är omöjligt att inte göra det, jag försöker dock att inte låta de tankarna ta över).

Jag känner mig egocentrisk. Känns som om allt handlar om mig, om hur jag mår. För min egen skull är det ju inte så konstigt för det är ju mitt liv och jag måste se till att ta hand om mig själv på bästa sätt, men min "sjukdom" drabbar även  familj, vänner och arbetskompisar. De är verkligen uppmärksamma och omtänksamma och det tackar jag självklart för, men det börjar kännas som om det räcker nu. Allt kan inte cirkulera runt mig i all evinnerlighet. Alla andra har ju sina egna liv och sina egna problem att fokusera på. Det börjar kännas obekvämt. Jag önskar att jag kunde få operationen fort så jag (och alla andra) kan gå vidare i vardagen "som vanligt" igen. Tror jag tar och ringer till Karolinska under veckan och hör mig för hur rutinerna är inför operationer. Sen kanske jag bör ringa till Neurologiska här i Sundsvall också och höra mig för vad de vet. Det är svårt att veta vem som ansvarar för mig nu - Sundsvall, Umeå eller Karolinska?!



Som jag skrev igår så vrickade jag foten ordentligt när jag stöp i golvet på Stadium. Jag är så vinglig på benen att jag snubblar lite då och då och har vrickat höger fotled ett antal gånger. Vet inte varför det alltid är höger!? Kanske för att jag började vricka den. Det var en skärande smärta och jag kunde inte ta mig upp från golvet. Stackars Lilleman försökte hjälpa mig så gott han kunde men jag är som en degklump när jag hamnar på golvet. Helt kraftlös och utan muskelkraft. Lars och stora sonen var på ett annat ställe och uppmärksammade inte vad som hände. Tror ni någon annan hjälpte mig upp? Nä! Alla bara glodde och gick förbi. Varför är det så? Jag kom i alla fall upp till slut, men foten bar mig inte på en lång stund. När jag kom hem tog jag på ett ankelskydd och det har fått sitta på sedan dess, även på natten. Jag är svullen och är blå och har jätteont på utsidan av foten, vid fotknölen. Det är nog en rejäl stukning, inte bara en vrickning. Det gör ont bara jag rör på foten. Nu måste jag vara extremt försiktig så jag inte vrickar mig igen. Jag får väl gå ännu saktare då *suck* Jag kan ju tycka att jag har nog smärta ändå, men vad tusan .. bring it on bara!

Jag hade ett roligt meningsutbytande jag måste dela med mig av. Jag mötte en arbetskompis i trappen. Hon gick nerför och jag gick uppför trappen. Jag drar mig ju typ uppför trappen med hjälp av ledstången. Hon sa till mig att inte hålla i ledstången med händerna eftersom det är så mycket baciller i farten och det vore ju inte bra om jag blev sjuk nu. Jag sa "- Tack, jag tänkte inte på att det kan vara batterier på ledstången!" varvid hon sa "- Nä precis, du får lov att tvätta fötterna!" Sen skrattade vi och konstaterade att vi måste lida av afasi båda två för det där var ju en helt oförståelig dialog. Jag har märkt att det här händer ibland, jag tänker ett ord men säjer ett annat. Och jag har faktiskt läst på nätet att det kan vara ett symtom på Chiari 1. Hur som helst, jag tyckte det var väldigt roligt!

När jag kom hem satte jag mig i soffan och vilade ett bra tag. Jag satt med vetekudden på min värkande nacke. Jag har läst på en av de amerikanska facebookgrupperna att det är väldigt många som använder värme för att lindra värk i nacke/rygg/armar/bröst. Sen är det flera som använder kyla också, men det är för huvudvärk. Det är väldigt intressant att hitta information som stämmer överens med hur jag har det. Sverige är ju litet och sjukdomen är inte så vanlig. Det finns med anledning av det inte så mycket information. USA är stort så det är ju självklart att det finns mycket mer information där. 

Idag var jag jättesugen på biff. Det är jag rätt ofta för jag älskar verkligen biff i alla de former. Så till middag blev det lingonbiffar. Det är nötfärsbiffar med lingon i. Supergott! Efter middagen hjälpte Lars mig att slå ihop en deg till valnötsfrallor. Degen ska stå svalt och jäsa i tre timmar innan man rullar frallor och gräddar dem. Under tiden tittade jag på en riktig favoritfilm, "Emma" med Gwyneth Paltrow. Som vanligt gråter jag en skvätt när det går upp för Emma och Mr Knightley att deras känslor är besvarade.  Vilken tur jag har att den gick på TV:n idag när jag behövde sitta still med foten i högläge. Högläge verkar dock inte hjälpa nämnvärt för svullnaden men det kanske tar några dagar.

Hur går det med kortisonnedtrappningen då? Jo jag har i princip kvar samma symtom som tidigare. Och det är ju svårt att veta vilka symtom som är pga sjukdomen eller kortisonet, eller kanske till och med pga. värkmedicinen. Men det har blivit en skillnad och det är att jag inte känt mig lika tung och matt i kroppen som tidigare. Det kan dock vara en tillfällighet för så har det varit vissa dagar. Jag håller tummarna för att det är pga. mindre kortison men vi får vänta och se helt enkelt. Sen har jag blivit en liten liten aning mindre rund i ansiktet. Jag ser det på kinderna på sidorna. Och "kuddarna" under ögonen har blivit lite mindre fylliga så nu tar inte glasögonen i dem som de gjorde förut. 

Valnötsfrallorna blev jättegoda. Eftersom jag inte hade planerat att baka så hade jag inte nog med valnötter så jag fyllde upp med sultana-russin och psylliumfrön. Funkade hur bra som helst det. Nu sitter jag och väntar på att de ska svalna så jag kan lägga in dem i påsar. Jag har ätit en och det lurar åt att jag äter en till.... japp det gjorde jag, svårt att låta bli! Det har regnat under kvällen men nu har regnet slagit om till snö. Aprilväder va? Ett avsnitt Big Ban Theory medan frallorna svalnar, sen ska jag gå och lägga mig. 





Dag 100 - tadaah!

Tänk att det gått 100 dagar sen beskedet. Otroligt! Ja det är väl inget att fira precis, men värt att notera. Det har både gått otroligt fort och väldigt långsamt. Innan dess hade jag eskalerande problem i ett år. Allt började i mitten av december 2014. Neurologen på Karolinska sa att om jag hade träffat honom direkt så hade han misstänkt Chiari 1 med anledning av mina mysko symtom. Men Chiari är ganska ovanligt så det är inte alla läkare som är bekant med det, och absolut inte allmänläkare på vårdcentralen. Jag sa till läkaren på vårdcentralen.. nä inte sa, jag grät fram...att det inte är normalt att man får svår värk i tummen av att nysa. Jag bad honom att förstå att det är något som är riktigt riktigt fel. Att det går som fyrverkeri genom nervbanorna. Men han förstod inte utan gick vidare med allsköns diagnoser som karpaltunnelsyndrom eller problem med skelett/leder/muskler. Och tänk om han inte slarvat bort remissen till Neurologen. Då hade jag kanske varit opererad redan. Det är tre månader av mitt liv som slarvats bort.

Vi tog en lugn lång frukost. Det var skönt efter lördagens abrupta uppvaknande och stressiga frukost. Vi tittade på några avsnitt av "the Last Man on Earth" under frukosten. Det en helt skruvad tv-serie om en man som är ensam kvar efter att ett virus har tagit kål på alla människor på jorden. Eller är han ensam? Jag älskar den, men den är inte för alla. På IMDB får den väldigt blandade recensioner. Vissa ger den en stjärna och vissa tio stjärnor. Man måste nog ha lite sjuk humor och kunna ta saker och ting med en stor nypa salt. Vi ser säsong två nu.

Mitt på dagen åkte hela familjen till Stadium i Birsta. Vi köpte bl.a. vårjackor åt grabbarna, en tröja med mjuk insida åt mig (för kläderna gör ont på kroppen) och träningsbyxor åt Lars. Sen åkte vi till min brorsa med familj och tog en fika med dem. Deras söta T var det full fart på. Alltid lika kul att busa med henne. Och lillebror T har växt jättemycket. När vi kom hem fick vi besök av herr och fru M så vi tog en till fika.

Jag har lagat en rostbiff  med morötter, äpple, rödlök och palsternacka i Crock Poten i 6 timmar. Till middag blev det rostbiffen och grönsakerna, sås av stekspadet och couscous. Köttet var så mört att det inte ens gick att skiva ordentligt. Efter maten åkte jag och Lars till Sköns kyrka på gospelkonsert. Det var min arbetskompis gospelkör som sjöng med en kille som heter Malcolm Chambers. Det svängde minsann! Prästen var härliga Kenneth. Vi känner honom sen tidigare då han jobbade med svärmor.



Nu är Lars och stora sonen på gymmet och jag sitter i soffan och tycker lite synd mig själv. Dels för att jag har ont i foten efter att ha ramlat på Stadium och vrickat foten ordentligt. Jag är en smula (läs mycket) klumpig nu eftersom jag är så muskelsvag och vinglig. Jag snubblar och kliver fel hela tiden. Dels för att den ilande och brännande värken inte lämnar mig ifred och det är så himla irriterande när kläderna gör ont på kroppen. Jag ska koka en kopp chai-te och titta på en romantisk komedi så kanske det känns lite bättre.