Dag 7 - en vecka har passerat
 

Förra fredagen vid den här tiden satt jag hemma och grät. Vilken skillnad från idag när jag känner mig rätt väl till mods. Jag har sovit som en kratta i natt också. Pratade med min arbetskompis som gått igenom en tuff cancerbehandling nyss. Hon trodde nog att det, plus min yrhet och fumlighet, beror på kortisonet för man blir både speedad och darrig. Det kändes skönt att höra. Det negativa med kortison - som de flest vet - är att man blir så hungrig. Det känns som om jag är sugen på något hela tiden. Maten vräker jag i mig och igår kväll fikade jag två gånger! Hur ska det här sluta?

På morgonen var jag på mammografi och nästa vecka ska jag på gynekologisk cellprovstagning. Verkar som om universum tycker det är lika bra att få allt ur världen på en gång.

 

Det är kallt idag med. Men på något vis är det rätt mysigt när kylan och mörkret liksom bäddar in allt i  en fluffig tystnad. Bara snön som knarrar och gnistrar i ljuset från lyktstolparna. Kallt om kinder och näsa, men annars varmt och gosigt inne i alla lager av kläder. Nu mitt på dagen skiner solen från en ljusblå himmel. Det är vackert och man riktigt känner hur missmodet lyfter från axlarna.

Ja just det, inget svar idag heller! Bra eller inte, jag är ambivalent...hmmm...men jag tänker faktiskt inte fundera så mycket på det utan tar ett glas vin och slappnar av. Det blev hämtmat från en kvarterskrog till middag, jag valde kebabrulle.

 

Imorgon är det övertid på verket. Jag passar på att ta det lugnt och bara mysa nu ikväll. Så vi tog oss ett bad i badtunnan. Det är lite friskt att hoppa i när det är så pass kallt ute,  men jätteskönt när man väl är i. Och när man duschat efteråt känner man sig härligt pigg och fräsch!