Dag 6 - lite tungt idag

Har sovit oroligt hela natten och kände mig inte alls utvilad på morgonen. Kallt som tusan ute. Till råga på allt hade kortisonet tagit slut så jag var tvungen att bege mig till apoteket på förmiddagen. Svårt att få kylan ur kroppen då det även är lite kyligt inne på kontoret. Idag är värken, eller kanske bättre förklarat ömheten, tillbaks. Det känns så där som det kan bli när man har flunsan, det gör liksom ont i skinnet. Jag är även lite yr, som när jag glömmer att ta av mig mina läsglasögon när jag reser mig upp och går och hämtar något. Känns sådär som när jag var liten och lånade pappas glasögon och gick omkring och vinglade och tog stora kliv. Men såna dagar måste ju också komma. Bara att plocka upp sig från golvet och fortsätta framåt...typ...

 

Friden  hittade tillbaks till sinnet när jag kom hem. Jag lagar mat - ugnsstekt falukorv med blomkål i krämig tomatsås. Blomkål är väl inte barnens favorit precis, men man måste ju variera sig lite eller hur? Och det blev hur som helst väldigt gott, det tyckte alla. Och inte nog med det, Lars är äntligen hemma!  Det blir nog en bra kväll i alla fall :)

Fundering

När livet faller i bitar, så är det så märkligt att se att allt runt omkring en fortsätter som vanligt, som om inget hänt. Ska man vara lite ego så känns det ju som om världen borde stanna upp ett tag, men det gör den inte. Och det är klart, det vore väl inte en vidare bra idé för hemska saker händer människor varje dag. Men det är en intressant reflektion. Man läser samma statusar på facebook och hör samma konversationer på fikarasterna. Ibland infinner sig en udda overklighetskänsla, en känsla av att inte vara på samma ställe som alla andra utan man är liksom utanför och tittar in.

Inget besked idag heller. Nu är det nästan så att jag hoppas att det inte kommer förrän efter helgen!