Dag 12 - berättar på jobbet

Mina nätter forsätter att vara jobbiga. Vänster sida känns helt iskall och öm mot lakanet. Jag somnade med vetekudden och det funkar rätt bra. Det är skönt med värme, men inte för mycket för då svettas jag istället.  Mitt i natten, när jag vridit och vänt mig i en evighet, tog jag på mig min fleecemorgonrock bara på vänster sida. Då gick det bättre att sova. Fleece är mjukt och gosigt och lagom varmt. Det gäller att hitta alternativa lösningar!

Neurokirurgen i Umeå öppnar telefontiden kl.09:00. Jag ska ringa och se om jag får prata med någon som har mer information. De har en återuppringningsfunktion som bekräftar en tid de ska ringa upp, liksom de har på Sundsvalls sjukhus. Hoppas att de hinner ringa upp innan mötet för jag tänker berätta för hela min sektion idag.

Jag har fått prata med en sköterska på Neurokirurgen i Umeå. Hon hade tyvärr ingen mer information att ge mig förutom att berätta att det är en Doktor N som ska operera mig. Han är hemskt upptagen så jag kan inte prata med honom, men det finns två sköterskor som har hand om planering av operationer - Syster R och Syster J. Deras telefontid är slut men jag ska ringa dem på måndag och förhoppningsvis få mer information. Jag fick såklart samtalet från sjukhuset mitt i mötet och fick pipa ut några minuter, men sen kunde jag berätta det lilla jag vet. Det känns skönt att ha gjort det. Då kan de komma och prata med mig direkt snarare än att höra något skvaller och kanske inte våga fråga mig. Vilken tur för mig att jag har ett jobb jag trivs med och så underbara arbetskamrater. Det är inte alls svårt att gå till jobbet.

Måste säja att jag faktiskt är lite överraskad över hur bra det känns nu. Jag vet ju fortfarande inte vad jag har att göra med eller hur allvarligt det är så jag borde kanske vara oroligare. Men just nu känns det bra. Jag ska försöka hålla kvar den känslan. Det kommer utan tvivel dagar när jag får vältra mig i självömkan.

Ikväll är det möte på Rebeckalogen. Ämbetsmännen ska bytas ut så det blir lite festligare än ett vanligt möte. Ska bli trevligt att koppla av, träffa alla härliga kvinnor och äta god mat.

Tillägg senare på kvällen -  de här kortisonhungern blir min död!

Ok, det är värsta galghumor men det får jag faktiskt lov att ha. Jag som vanligtvis är så nätt i maten känner ingen mättnadskänsla fast jag vräker i mig portioner värdiga en skogshuggare. Jag kan alltså konstatera att det INTE är kortisonet man blir rund av utan all mat man vräker i sig.