Dag 3 - första arbetsdagen efter beskedet

Jag tänker på såna där praktiska bitar. Jag är ju sån, måste ha kontroll. T.ex. att skriva upp alla lösenord, att skriva en lista (för testamente låter så hemskt) över saker jag vill att vissa ska ha, att städa bort sånt jag inte vill att andra ska rota i. Visst låter det kallt? Jag vill ju inget annat än att ta mig igenom detta elände med livet i behåll, men kan inte lämna det åt slumpen. Tänk om...

 

Lars åker till Umeå på jobb tills på onsdag-torsdag. På sätt och vis känns det bra att han slipper vara hemma och se mig vanka av och an som en fångad tiger. Jag kan bara tänka mig hur jobbigt det är för honom att stå på sidan om och inte kunna göra något åt det. Hans sällskap och tröst när jag är ledsen är jätteviktig, men han måste också få lite distans och få chans att tänka på annat. Tids nog behöver vi båda vara starka och stödja oss på varandra. Men jag saknar honom.

 

Det kändes nervöst att komma till jobbet. Pratade lite med "mina" handläggare och det var skönt att rensa luften. Jag berättade också för två andra  medarbetare som båda kommer att påverkas av mitt elände. Trots detta gick halva dagen som på räls och jag mådde förvånansvärt bra. Men på eftermiddagen slöt sig mörkret omkring mig igen och jag kände mig liten, sorgsen och ensamast i hela världen. Jag är så fruktansvärt rädd över vad doktorerna ska säga men samtidigt vill jag vet, helst NU! Jag är rastlös och nervös. Hur ska jag klara av väntan? Jag skulle vilja dra täcket över huvudet tills jag får svar, men det går ju inte, jag har familj, hem och jobb att ta hand om. Den där känslan av overklighet kommer över mig helt plötsligt, att det inte kan gälla mig. Och den följs av en känslan av orättvisa. Varför just jag? Och då blir jag arg. Det är svårt att koncentrera sig på jobbet. Jag känner mig som om jag sitter i en bubbla som stänger ute verkligheten.

Skönt att sluta för dagen. Det har snöat rätt rejält och jag pulsade genom snön utan att tänka på annat än att sätta en fot framför den andra. Hemma väntade snöskottning med stora sonen, sen matlagning och en film med båda grabbarna. Härligt normalt. Jag glömde bort allt för några timmar och det var så skönt.

Får jag veta något imorgon? Ska jag ringa läkaren imorgon? Håll tillbaka gråten, var stark!