Dag 2 - en bra dag!

Söndagen visade sig från sin bästa sida, lätt snöfall och minusgrader, kanske några för mycket men det blev varmare under dagen. Jag har varit förvånansvärt glad under dagen. Jag har en grupp på Messenger bestående av mig och några kompisar som känt varandra i evigheter. Idag hade vi en chatt där och en av vännerna skrev så dråpligt att jag både grät och skrattade samtidigt. Härligt med all den kärlek jag får, tack tjejer, ni vet vilka ni är!

Jag fortsätter med min kortisonkur och idag har jag inte haft lika mycket värk så det funkar tydligen. Jag fortsätter också med magnesium, det kan ju inte skada!  

 

Jag och Lars åkte till mina föräldrar. Lars hjälpte pappa att installera ett modem och jag åkte med mamma till affären så hon kunde passa på att handla tunga saker, de har ju ingen bil längre. Vi fikade, pratade och tittade på Tour de Ski. Heja Kalla, grattis till fjärdeplaceringen!

Det var skönt att komma ifrån och tänka på något annat ett tag. På vägen hem snöade det som besatt så vi fick krypa fram på vissa ställen. Det slutade med att vi köpte kinamat eftersom vi kom hem så sent. Nu ska vi avsluta dagen med att titta på en film med grabbarna.

Funderingar
 

Hur kan man pendla så mellan glad och ledsen? Mellan hopp och förtvivlan? Det är som om jag slits isär. Tankar poppar upp hela tiden men jag försöker tvinga tillbaks dem. Det gagnar mig inte att tänka på det hela tiden eftersom jag inte blir något klokare av det. Jag måste ju ändå vänta tills jag får svar. *Suck* alla dessa tankar.... kanske jag ringer läkaren imorgon, kanske...jag debatterar med mig själv om det är en bra ide eller inte. Han vet ju inte mer än han redan berättat för mig.

Funderar även över det där med hur jag EGENTLIGEN mår. Visst har jag smärta, men den har jag lärt mig att leva med och den begränsar mig egentligen inte. Jag känner mig ju stark och pigg, rätt frisk faktiskt. Borde jag inte känna mig sjuk? Hur knasigt det än låter så får jag dåligt samvete över att inte må sämre än jag gör. Borde jag inte bryta ihop helt? Jag har ju ingen aning om jag har en dödsdom hängande över mig. Jag blir galen! Men jag har en arbetskompis som gått igenom en jobbig cancerbehandling för inte så länge sen. Henne ska jag prata med, om hon vill. Kanske känns det bättre om hon kan berätta hur hon kände när hon fick reda på det. Imorgon ska jag jobba. Jag tror det är bättre än att gå här hemma och bara vänta.