Dag 0 - tumören "Voldemort"

 

Min nyårsönskan var att jag skulle få vara friskare 2016. Men jag kan ju helt klart konstatera att det var en önskan som inte kommer att uppfyllas i år...om än någonsin! Fredag 8 januari 2016 träffade jag Överläkare K. Han var lång, snygg och väldigt sympatisk. Han sa att han tittat på plåtarna och att han inte riktigt förstod vad han såg, det var mycket märkligt...och det var inte bra. Jag blev faktiskt inte särskilt förvånad för innerst inne visste jag att det var något allvarligt fel. Jag har en stor tumör på ryggraden. Han ska skicka plåtarna till specialister i Umeå. De ska besluta vad som ska hända framöver - operation, strålning, cellgifter? Eller kanske alltihopa! Jag frågade såklart om det här går att bota eller om jag kommer att dö. Han bara lade sitt huvud på sned och tittade på min med mjuka bruna ögon och sa att han inte säga något alls innan Umeå fått sagt sitt. Han upprepade att det var märkliga bilder. Och jag har dessutom så märkliga symtom, inte alls de "normala". Jaha, bra eller dåligt? Positivt -  med tanke på min berättelse så trodde han att tumören växt sakta, och när jag läst om tumörer - för jag googlade såklart så fort jag kom hem -  så kan det vara ett tecken på att den är godartad. Men det kanske är ett halmstrå jag greppar efter. Negativt - att han inte sa något alls liknande "det är klart att du inte ska dö, det här är ett rutiningrepp". Han var förbluffad över att jag har kvar muskelstyrkan och klarar de neurologiska proverna som att gå på hälar och tår. Jag borde inte kunna gå säger han. Men jag har inte haft några problem med benen, inte alls. Är det bra? Han beklagade att det inte upptäckts tidigare, men pga mina mysko symtom så var det inte så lätt att misstänka tumör. Nu har tumören haft ett helt år att växa sig stor och förmodligen mer och mer svåropererad.

Ja vad ska man säga? Skit? Jävlar? Fan? Helvete? Jag höll mig helt neutral och rationell hos läkaren. Men när jag kom hem och bröt jag ihop. Det är inte roligt att behöva berätta något sånt här till familjen, men jag måste ju berätta för dem för oavsett vad som händer hädanefter  så kommer det att påverka oss alla. Och jag tror ärligt talat att jag kommer att byta ihop lite då innan jag får svaret på vad som ska göras (OM det nu går att göra något. Men jag tänker inte ödsla energi på att tänka på det alternativet!!). Vi kom överens att kalla tumören Voldemort (från Harry Potter). Tankarna rusar och humöret åker berg och dalbana.   Jag ringde mamma och pappa, svärmor och min syster. Sen skickade jag meddelande till min bror och svägerska samt de närmaste vännerna, mina närmaste medarbetare och min chef. Resten får veta det när jag är mogen. Min syster var här i stan så hon kom och tog en fika med mig, det var skönt att kunna prata av sig. På kvällen kom svägerskan och svågern med fina blommor. Nu är det bara att vänta tills Umeå hör av sig. Undrar om det går att sova?