Bakgrund

I december 2014 fick jag en skarp smärta på vänster ryggsida, över skulderbladet. Smärtan kom hastigt och fortplantade sig under armen och ut i vänster bröst. Den var huggande och intensiv men klingade av inom några minuter. Jag kontaktade sjukvårsrådgivningen och efter att ha pratat fram och tillbaka så kom hon fram till att det kunde vara nervsmärta efter bältros. Jag hade haft några prickar på skulderbladet men de var torkade nu så man kunde inte kolla det. Jag trodde det var finnar, men kanske det varit bältros? Eftersom det är en rätt vanlig biverkning som kan sitta i flera månader så var jag inte orolig.

I början av 2015 upptäckte jag att jag tappat känseln i vänster armhåla. När jag rollade mig med deodorant kände jag inte av kylan. Det var märkligt. Smärtan satt nu i skulderbladet och den fortplanade sig inte ut i bröstet utan ut i vänster arm. Jag gick till företagsläkaren men han var också inne på bältros. Om jag inte blev bättre på en 2 månader så skulle jag söka läkare tyckte han.

Runt påsk 2015 höll vi på att fixa hemma. Jag satt hopkrupen på golvet och bättrade på en list med färg. Plötsligt nös jag och en kraftig smärta sköt rakt ut i vänster tumme. Det var så kraftigt att jag knappt kunde andas. Värre smärta har jag aldrig känt. Hela armen blev som avdomnad. Efter det gick det några dagar med intensiv smärta dygnet runt. Nu klingade den inte längre av. Smärtan satt från skulderbladet ut i handen. Armen var tung och liksom bedövad och i tummen pulserade det av smärta.  När vårdcentralen öppnade efter helgen besökte jag läkare - Doktor S - mycket behaglig, tog sig tid att lyssna (men det ska visa sig att han inte gick att lita på). Doktor S ville att jag skulle äta tabletter mot smärtan, röntga halsen och gå till sjukgymnast, Han var övertygad om att problemet satt i nacken så han skickade iväg en remiss till vanlig slätröntgen.

Jag fick Gabapentin och skulle äta en hel kur innan jag kom på återbesök. Jag var inte övertygad eftersom symtomen var så märkliga. Varför ska man få ont i tummen när man nyser? Låter ju helt absurt! Men, men, Doktor S sa att Neurologiska på sjukhuset inte ens skulle titta på en remiss innan VC gjort allt vad de kunnat.  Jag gick till sjukgymnasten en gång men det var helt värdelöst. Han tyckte också att symtomen var märkliga och rådde mig att stretcha (!) Jag gick inte tillbaks till honom.

Jag fick snabbt tid för röntgen, de skulle skicka plåtarna till VC. Jag skulle ju äta Gabapentin i en månad så det var ingen ide att gå dit innan dess. Gabapentin var värdelöst, det blev inte ett dugg bättre. Värken blev värre och värre och nu värkte hela handen. Jag gick på återbesök till VC i mitten av juni. Plåtarna från slätröntgen hade kommit och de visade inget problem alls. Doktor S blev lite satt på pottkanten för han hade varit så säker på att det var nacken som spökade. Symtomen är fortsatt märkliga. Jag får uppfattningen av att läkaren tror att det är lite "hitta på" eftersom den lilla neurologiska undersökningen som han gör inte visar på problem. Jag är lika stark i båda sidor. Känselbortfallet verkar han inte bry sig så mycket om utan han koncentrerar sig på handen. Han funderade nu på om det kunde vara karpaltunnelsyndrom! Ja visst stämde symtomen i handen, men det förklarade inte känselbortfallet som nu inte bara satt i armhålan utan har spridit sig till skulderbladet. Utan att rådgöra med mig satte chefen Doktor H en spruta kortison i handleden. Jag hade ingen aning om vad de skulle göra, ingen sa något före det var för sent. Nu skulle jag inte använda handen på tre dagar.  Jaha, jag sjukskrev mig och var hemma resten av veckan då.

Jag gick till min naprapat och det kändes en aning bättre i handen efteråt, men det kan lika väl ha varit kortisonsprutan som medverkat till det. Men tyvärr fortsatte smärtan att öka och nu kunde jag inte sova på nätterna. Jag var ett vrak av sömnlöshet och smärta. Jag gick till VC igen efter midsommar och grät mig till en sjukskrivning i en månad. Jag hade en fåfäng förhoppning om att det kanske möjligtvis kunde blir bättre om jag fick vila under sjukskrivningen följt av semester. Efter tjat skickade Doktor S äntligen en remiss till Neurologiska och jag fick även nya tabletter som är "lyckopiller" men även används för neuropatisk smärta. Det är så den här sortens intensiva smärta kallas. Sommaren gick och jag tog semester efter sjukskrivningen. Domningarna fortsatte sakta att sprida sig nedför ryggen på vänster sida. Det blev bättre i armen och handen och nu kunde jag sova hyfsat med ett armledsskydd. Doktor S hade sagt att det skulle ta minst tre månader innan jag kunde få komma till Neurologiska eftersom det var sommar och de hade så få läkare. Jag trodde honom, men tyckte samtidigt att det var konstigt att jag inte fick någon bekräftelse.   Efter en viss tvekan började jag äta den nya medicinen i början av juli. Fungerade den? Vet inte, jag har bara ätit en tablett om dagen och rekommenderad dos är 6-9 tabletter om dagen.  Men varför inte, kanske tog det udden av humöret och faktiskt slutade tankarna snurra och jag kunde sova bättre.   Jag gick på massage ett antal gånger, men det vara bara en temporär lösning, värken kom alltid tillbaka.                  

I början av september ringde jag Neurologiska och fick prata med en sjuksköterska. Till min stora chock berättade hon att remissen varit så bristfällig att de skickat tillbaks den för komplettering två dagar efter att den anlänt...ja TVÅ DAGAR efter att den anlänt!!! Den hade alltså legat på VC hela sommaren utan att någon tagit hand om den. Jag bokade en tid med en annan läkare på VC och berättade vad som hänt. Hon undersökte mig grundligt, mycket mer än Doktor S gjort, och skrev en ny remiss där hon även nämnde den som  "fallit mellan två stolar".

Under iden jag väntade på den nya remissen träffade jag en kiropraktiker. Han blev inte heller klok på mina symtom. Han tyckte att vi inte skulle påbörja någon behandling innan jag fått svar från magnetkameraröntgen.

Jag fick så äntligen tid på Neurologiska i slutet av oktober och träffade en trevlig läkare, Läkare S. Han undersökte mig och sällade sig till de som tycker att mina symtom är skumma. Han Kunde lite riktigt tolka vad han så och berättade att han anande att det är något som hänt med ryggmärgen. Han skickade en remiss för magnetkameraröntgen. De har lång väntetid, men kan skrev att det var brådskande eftersom min symtom stadig förvärras. Jag ställde in mig på att få vänta tills i januari. Jag fick nytt recept utskrivet och han tyckte jag skulle öka till två tabletter i veckan för de är så svaga. Men det har jag inte gjort för jag vill inte bli beroende av dem.

Under hösten har symtomen brett ut sig ännu mer. Jag har inte samma smärta i handen men domningarna har brett ut sig till ner till midjan där det även ständigt smärtar, och upp mot hals, nacke och öra. Vidare ut mot bröst, mage och underliv samt lite i låret. Allt på vänster sida, inget alls på höger sida.

Jag fick tid för MR tidigare än väntat, 2 december 2015. Det var en upplevelse, men helt ok för jag hade hörlurar med julmusik på. Och eftersom jag blundade hela tiden så fick jag inte någon känsla att det var trångt. Jag borde få svar inom en vecka så sköterskan. Men icke sa nicke, det fick jag inte. jag tänkte att det kanske berodde på jul och nyår och oroade mig inte så mycket. Och ärligt talat fanns det en tanke att om det nu inte var ett så trevligt svar så ville jag fira jul i ovisshet. Jag ringde dem torsdag 7 januari och då sa sköterskan att de på röntgen inte borde säga något om när man ska få svar, för de vet de inte. Men hon skulle fixa så läkaren tittade på mina svar omgående. Jag berättade om mina ökade symtom och oron jag hade, hon skrev upp det med. Sen tog det bara ungefär en timme så ringde hon upp mig igen och sa att de bokat in mig på en akut-tid dagen därpå. Först blev jag jätteglad, men sen slog det mig...varför en akut-tid så snabbt? Jag var oerhört nervös när jag kom dit fredag den 8 januari 2016. Nu skulle jag få domen!