Dag 11 - låggradig astrocytom?

 

När vi åkte till jobbet tyckte Lars att jag skulle kontakta neurologiska idag. Om inte annat för att förvissa mig om att de faktiskt lämnat över röntgenplåtarna till Umeå. Med tanke på hur jag fått vänta både i och med den bortslarvade remissen och sen på svaret från röntgen så är det nog en bra idé. Jag ringde och lämnade meddelande och en trevlig sköterska ringde på utsatt tid. Hon hade inget riktigt svar att ge mig. Min  journal var stämplad "akut" men hon kunde inte utläsa om röntgenplåtarna gått iväg eller inte. Hon skulle prata med Doktor K och återkomma till mig senare på dagen.

Det var väl det jag visste, om jag öppnar burken med mask så krälar de ut! Jag har varit rätt duktig på att gömma undan tankarna på eländet, men nu poppar de upp hela tiden och pockar på uppmärksamhet. I morse mådde jag prima och nu känner jag mig orolig och lite deprimerad. Och jag lägger märke till att mina händer skakar mer än förut. Vattnet skvimpade ur glaset när jag skulle äta lunch, kunde inte hålla brickan riktigt still när jag gick till bordet. Jag fick även hålla i kaffemuggen med båda händerna.  Det kommer och går...

Det var Doktor K som ringde mig på eftermiddagen och berättade att han fått svar från Umeå nu på morgonen. De anar att det är en "låggradig astrocytom". I så fall kan den vara en godartad eller elakartad tumör, men den växer långsamt och kan till och med stå still i långa perioder. Vem vet, kanske har den varit inneboende i min rygg i flera år utan att göra nåt väsen av sig. De vill operera. Och det är ju det jag allra helst vill börja med, även fast en operation är en risk och kan bli svår pga. att det är på ett känsligt ställe i kroppen.  Jag vill börja i den änden och karva ut eländet ur kroppen och sen gå vidare med strålning, cellgifter och gud vet vad! Konstigt nog känns det mest positivt just nu. Förmodligen för att det äntligen börjat rulla framåt och allt är mer konkret.  Doktor K hade inte mer svar än så och sa att jag kunde ju alltid ringa till Neurokirurgen i Umeå och prata med en läkare där. Jag ringde växeln men avdelningen hade slut på telefontid för dagen. Jag får ringa imorgon bitti istället.


Tillägg - nu har jag läst på lite och det är tydligen en hjärntumör *svälj* som även kan sätta sig i nacke/bröstrygg.

 

Hemma kom lilla sonen och visade mig en tidning som Lars fått på posten och sa  - Titta mamma vad bra! Och så fick jag en kram. Mitt hjärta gick i bitar. Lilla älskade barn. Det här påverkar hela vår värld och det gäller verkligen att jag är närvarande både fysiskt och psykiskt för min familj nu, liksom de finns här för mig. Vi måste stötta varandra. Tillsammans är vi starka!