Dag 15 - en härlig dag!

Natten var klart bättre vad gäller värken. Men då har jag istället snutit mig oavbrutet. Det är sjukt hur mycket snor en näsa kan producera. Hoppas att förkylningen går över snabbt. Jag vaknade ändå rätt tidigt men låg kvar i sängen länge. Åh så skönt det var! 

Vi startade dagen med brunch. Det blev en riktig engelsk brunch med äggröra, bacon, tomat, vita bönor i tomatsås, rostat bröd med ost och lemon curd och självklart det engelska te vi köpte i London. Vilken härlig frukost va?

Trots en snorig natt kände jag mig väldigt full av energi. Kanske pga. den rejäla frukosten. Vi tog tillfället i akt och städade ordentligt här hemma. Jag gillar att städa, ja jag tycker faktiskt det är riktigt kul, tro det eller ej. Helst att våtdamma. Det ger mig en känsla av frid att metodiskt beta av rum för rum. Sen kom svärföräldrarna på fika. Vi åt årets första semla, mums vad gott! Ute börjar det skymma. Sakta faller det stora fluffiga snöflingor, som julsnö. Det är så vackert!

Familjen M kom på besök på kvällen och K och jag lagade mat tillsammans. Vi  hade egentligen bara en lös idé och jobbade sida vid sida utan ha bestämt något säkert. Men tänk vad bra det kan bli! Det blev en jättegod pastarätt med kyckling kryddad med persillade tillsammans med svamp, paprika och tomater i smarrig sås med bl.a. teriyakisås i. Till efterrätt blev det ett val av 4 sorters glass (punchrussin för mig och K, bådas favorit), hallon, mango och min hemmagjorda choklad- och nougatsås. God mat och några glas vin, glatt umgänge och härliga samtal. Männen provade Lars födelsedagswhiskey. Och det var ett extra plus att våra stora grabbar satt med hela kvällen. Det var en kväll som gjorde gott för själen. Puss på'er familjen M! Det blev dock inte så sent, det är ju ändå lördag, och Lars ville gärna se en film. Familjen var med på det så vi fixade snacks och började titta på filmen. Men Lars han somnade han...ja så blev det med det  filmtittandet, vi avbröt och bestämde oss för att titta på den imorgon istället :)

 

Fundering

Ibland dyker tankar upp från ingenstans och pockar på uppmärksamhet. Just nu är det följande jag sitter och klurar på: Jag har fått veta att jag har en tumör. Det är mig det drabbar, primärt. Det är jätteviktigt och jättebråttom för mig, och mina nära, att något sker och det snabbt. Jalla Jalla liksom! Men för sjukvården är jag bara en patient som alla andra. Jag är med största sannolikhet inte särskilt speciell i deras värld utan bara en i mängden. Hur kan något som är så livsviktigt för mig vara ett vardagsjobb, en rutin, för någon annan? Jag har vetat om tumören i två veckor, men jag vet inte mycket mer än att jag har en och att den ska opereras bort. Borde det inte vara så att när man får ett sånt här besked så ska det finnas nån rutin, stödpersoner ja vad som helst som underlättar för den drabbade? Mer och tidigare information. Borde inte Umeå ha kontaktat mig personligen på en gång de beslutat att  det ska bli en operation? Vad väntar de på?  Rent realistiskt så fattar jag ju att två veckor inte är en vidare lång tid, men känslomässigt är det en hel evighets evighet.