Dag 5 - mitt i veckan

 

Ännu en natt har passerat. Jag sov oroligt och vaknade flera gånger med kallsvetten rinnande. Men när jag vaknade kände jag mig konstigt nog utvilad och väl till mods, lite märkligt va? Låg och funderade ett tag innan jag gick och duschade. Får jag veta något mer under dagen? Hur länge ska jag behöva vänta? Och hur länge är långt egentligen? En dag kan vara som en evighet och en vecka kan flyga förbi med hiskelig fart. Jag både längtar efter och fasar svaret....

Jag har bara berättat det för mina närmaste arbetskamrater och chef än så länge. Jag vill vänta tills jag har mer information innan jag berättar för hela teamet och andra jag jobbar med. Men det innebär lite bök att inte berätta det redan nu. Jag är ju involverad i några projekt och utredningar och det ska äskas tid. Vad ska jag säga?

Dagen gick fort och jag fick mer gjort idag än på måndag och tisdag. Det börjar kännas lite avlägset och det skrämmer mig för jag är rädd att fallet kommer att blir onödigt hårt när jag väl får veta mer, pga. att jag "gömmer" tankarna på tumöreländet längst in i medvetandet. Men...med det sagt, jag kan ju inte sluta leva och bara gå och oroa mig heller.

Idag gjorde jag sweet chililax och nudlar med ärtor och broccoli till middag. Så himla gott i all sin enkelhet. Nu ska vi...tro det eller ej...titta på en film. Någon som ser en trend? Jag tror vi njuter lika mycket alla tre av att umgås, även om det är framför tv:n. Vi är tillsammans och det är viktigt, särskilt nu. Imorgon kommer äntligen Lars hem, jag längtar efter honom!

Och slutligen, nej inget svar idag heller!