Dag 23 - ännu en "sköna söndag"

Jag har gått upp 2½-3  kilo på två veckor! 2½-3 kilo! Smaka på den ni! Det är ju inte riktigt klokt, jag som aldrig går upp i vikt. Och nu förstår jag vad "månansikte" är för något. Det är tydligen en vanlig biverkning av kortison. Mitt ansikte är helt runt. Jag kan inte sluta titta på mig i spegel. Det är som om ansiktet är uppblåst, som hon den elaka fastern i Harry Potter. Ha ha ha! Fast nä, så rund är jag inte. Inte än i alla fall! Men jag bör nog fundera på storleken på portionerna och alla mellanmål jag äter för så här kan det  ju inte fortsätta.

 

Halvhyfsad natt. Gick upp mitt i natten och värmde vetekudden. Passade på att äta två kakor (hmmm!).  Måste byta i sängen eftersom jag svettats så, både kallsvettats och "vanligt svettats" under natten. Vi började dagen med en lat lång frukost och repris av Fångarna på fortet. Nu ska Lars och stora sonen dra iväg till gymmet.  Jag saknar verkligen träningen på gymmet men vågar inte träna nu. Jag får ha kul på mitt eget sätt, har lite tvätt att ta hand om först men sen sätter jag mig ner i lugn och ro och läser min nya bok.

 

 

Men vad hände? Jag somnade i soffan och vaknade när Lars och sonen kom hem så det blev ingen bokläsning. Nåja, jag sparar väl boken till kvällen då. Nu ska vi snart spela spel. Det blev ju inget förra helgen och Lilleman säger att vi bara måste spela den här helgen. Jag  slängde ihop en äppelsmulpaj som vi kan njuta av till eftermiddagskaffet, och sen blir det spela av!

 

 På kvällen var vi bjudna på födelsedagsmiddag till kompisar för att fira deras son som fyllt 18 år. Åh en sån trevlig kväll med god mat och trevligt sällskap. Sen är det slut på den här helgen. När man jobbar lördag brukar helgen kännas lite för kort, men det har varit en väldigt bra helg. Jag känner mig tillfredas och avstressad, full av positiv energi inför nästa vecka. 



Dag 22 - härlig dag!

Övertid på myndigheten idag. Jag brukar ställa klockradion på väckning lite senare för att få sova längre och ha chansen att vakna av mig själv, men idag vaknade jag av radion. Kanske inte så konstigt med tanke på hur mina nätter ser ut. Natten som gick var dock, med mina nya mått mätt, en medelnatt, dvs hyfsat med sömn och inte superhemsk värk. Som vanligt vaknade jag när stora sonen kom hem framåt småtimmarna. Skönt att han kom hem helskinnad med  tanke på att det är så halt ute. Lars skjutsade mig till jobbet. Vår gata var rena skridskobanan. Väldigt vackert, som polerad marmor, men ishalt.

Jag funderar lite på det där med mina symtom. Undrar om jag känner av lite extra nu, eller om det kommer till fler symtom? Jag känner mig  så pigg inombords, men  kroppen känns liksom tung och  slö, stegen är tunga och långsamma och jag är lite darrig i benen. Normalt sett är jag lätt på stegen och går fort. Hmmm....är det medicinen, tumören eller fantasin? Jag har säkert gått upp något kilo pga min glupande aptit och det känns såklart i kroppen. Jag ska väga mig senare idag. Kanske jag ska ta och ringa till Umeå på måndag och prata med en sköterska så hon kan meddela läkaren? Tål att tänkas på.


I natt var det hårda vindar som ven runt knutarna men dagen visar sig från sin bästa sida. Solen skiner och det är 5 grader varmt. Jag ser på flaggorna utanför jobbet att det blåser rätt rejält så jag kanske är lite lurad när jag sitter inne och tittar ut. Men nog är jag sugen på en promenad efter jobbet nog!  Och titta här, jag fick ut hela familjen på promenad. Vid vårt hus har vi en stig genom skogen upp till en väg som går till Södra Bergets slalombacke. Vi slirade oss upp den hala stigen och pulsade sen i snön på vägen (som inte används och därför inte är skottad). Det blåste rejält så det kändes som om vi var på kalfjället. Men friskt och skönt var det allt! Sen var det gott med en fika när vi kom hem.

På kvällen kom vänner som inte kunde vara med på Lars 50-årsfirande och gratulerade honom.  Det blev en liten lättare buffé med fyllda champinjoner, chèvrebollar, ölkorv, fetaost & cocktailtomat, laxsnittar och vindruvor.  Härliga vänner och en härlig kväll :)

 

Dag 21 - solen skiner och jag med den!

Blä vilken skitnatt jag haft! Så hemskt ont i vänster axel och arm. Jag gick upp och värmde vetekudden och sov... eller ja, typ sov... med den längsmed armen. Det känns bättre med värme, men det blir ju inte precis någon naturlig sov position. Men jag känner mig hyfsat pigg ändå så jag fick väl de timmar jag behöver på något vis. Är vid gott mod idag. Det är fredag och solen skiner från en ljusblå himmel. Behövs inte mer än så. Jag brukar säga att om man är glad över de små sakerna i livet så har man många tillfällen att vara glad!

Jag äter havregrynsgröt varje morgon. Jag kan lätt säga att jag faktiskt älskar havregrynsgröt. Det är den perfekta frukosten. Oftast äter jag den med hemmagjord äppelmos, det är det allra godaste. Men idag blev det med lingonsylt. Jag kokade lingonsylt igår och det är ju milsskillnad på köpt och egen sylt. När jag kokar sylten så kokar jag den inte så länge. Jag gillar nämligen när lingonen inte kokar sönder. När man biter sönder lingonen så expoderar det av smak när lingonens syra blandas med den sötma som sockret gett sylten.  Riktigt, riktigt gott! Och javisst ja, jag har även chia-frön på gröten. Jag har ätit chia-frön varje dag under några månader nu och kan berätta att de gjort underverk med min oroliga mage. Här är några bra skäl att äta chia-frön varje dag:

 

1. De är rika på omega-3
2. De innehåller mycket protein
3. De förser kroppen med viktiga mineraler
4. De är fiberrika
5. De fyller ut magsäcken
6. De ökar din uthållighet
7. De är proppfulla med antioxidanter
8. De fyller på kroppens järndepåer

 

Hälsostatus

Känslobortfallet är spridet över ett stort område på vänster sida. Från nacke/öra/hals/bröst ner till rumpa på baksidan och knät på framsidan. Det är som tandläkarbedövning. Dessutom sticker det och liksom bränner i huden. Jag har myrkrypningar och det känns som om jag måste klia, men eftersom huden är som bedövad så hjälper det inte. Värken i axel/arm/hand är konstant men varierar i styrka. Just nu är det rätt illa och det gör att min redan kassa sömn blir ännu värre än vanligt. Jag har även ett område i midjan, ca 20 centimeter i omkrets, på ryggen/sidan som ständigt värker. Den värken har över tid flyttats från skulderbladet till dit det sitter nu. Först var jag inte vidare orolig eftersom värken flyttade sig. Men nu när det har varit konstant värk på samma ställe en längre tid så måste jag erkänna att jag är lite orolig. Jag har googlat på inre organ för att se om det möjligen kan vara att värken egentligen sitter i ett organ och inte i nervbanorna/huden. Det skulle kunna vara bukspottskörteln. Men symtomen på cancer där stämmer inte. Det är ju lite uppmuntrande i alla fall. Det som irriterar mig värst just nu, förutom värken i midjan, är de jobbiga ilningar som kommer och går i övre bröst/hals/nacke. Det ilar och sticker konstant. Det är jättejobbigt. På stället där tumören sitter har jag däremot ingen värk alls (?).  Annars mår jag prima. Jag känner mig konstigt nog frisk, stark och pigg.

 

På lunchen gick jag och en arbetskamrat till Hemmakväll och köpte smågodis. Det är det bästa stället för de har så många sorter som dessutom alltid är färska. Idag bjöd de på en godisbuffé och Cherry Coca Cola. Vad trevligt! Jag är väl medveten om att raffinerat socker är det värsta man kan äta om man har cancer för sockret göder cancern. Nu vet jag ju visserligen inte om jag har cancer eller ej, men jag försöker i alla fall dra ner på mitt godisätande. Det är svårt för jag älskar ju smågodis. Jag gör mitt bästa men ibland bara måste man få gör avkall på det som är rätt och riktigt och göra som man vill. Själen ska också ha sitt!

Ute regnar det. Plus 3 grader och regn i slutet av januari. Det är inte riktigt klokt! Men vi myser inne. Det blir en lugn kväll. Ett glas vin medan jag lagar mat. Det blev Sloppy Joes. Jättegott! Stora sonen är ute med kompisar och lilla sonen spelar online med en kompis. För mig och Lars blir det På spåret, Skenet bedrar och sen på en film, The Grand Budapest Hotel.  Imorgon är det övertidsjobb på verket. Skål för helgen!

Tillägg:
Vi åt Sloppy Joe's idag och jag berättade för familjen om hur maträtten kom till. Om baren på Key West och Ernest Hemingways idé om att byta namn på den till Sloppy Joe's. Sen när vi tittar på På spåret reser de till Key West och en fråga är vad maträtten heter. Det är ju helt knasigt. Vilket sammanträffande!
 

Dag 20 - det är faktiskt mig det händer!
 

Det är mycket tråkigt som händer i världen. Stora katastrofer som drabbar många och mindre katastrofer som händer enskilda personer. Man läser i tidningar och på sociala medier, man ser på nyheterna, pratar med arbetskamrater, vänner och grannar. När man får veta så är man empatisk, man lider med de som drabbas och kan erbjuda tröst, hjälp och stöd och vad som nu behövs.  Man är ledsen, chockad och arg. Men i all känslostorm finns även en känsla av lättnad. Vad skönt att det inte är jag!

Jag tror de flesta känner så. Jag har då själv gjort det. Man tror inte att man själv en dag ska vara den som det faktiskt handlar om, stjärnan i showen liksom. Jag hade då gärna stått över den här huvudrollen. Ibland kommer en känsla av orättvisa över mig. Varför jag? Sen får jag dåligt samvete över att jag tänker så för det är väl aldrig rättvist att någon drabbas av sjukdom eller annan olycka. Men samtidigt...om man rökt hela livet och får KOL så finns det en orsak. Det är mer rättvis att det drabbar den som rökt hela livet än den som aldrig rökt en cigarett. Och för att klargöra, jag tycker inte att vissa förtjänar sjukdom, bara att det är lättare att acceptera om det finns ett samband/orsak som går att "ta på", som kan förklara det där "varför jag?" som man ältar.

 

På lunchen tog jag mig tid att ringa runt till försäkringsbolagen. Jag har tyvärr ingen sjukförsäkring. Synd för det hade ju varit bra nu. Jag har dock ett betalskydd genom banken. Där får jag en liten summa utbetalt i 1 år om jag är sjukskriven mer än en månad. Om jag nu inte skulle överleva det här så har jag livförsäkring både på banken och genom facket. Det känns jättebra. Jag vill så gärna att min familj kan bo kvar i vårt hus. Sen kan man kolla på fonder. Jag ska ta tag i det när jag vet mer om operation och sjukskrivning osv.

Titta vad jag fick av en arbetskompis, en kopia av "Last night of the Proms". Åh vad glad jag blev! Så himla gulligt!

Jag har länge tänkt göra en rätt jag älskade när jag var liten, nämligen blodpannkaka. För nån månad sen köpte jag fryst nötblod som har legat i frysen sen dess. Idag kände jag att det var dags så blodet fick tina tills jag kom hem. Det här är ingen rätt för den lätt äckelmagade för det ser ju ut som en slaktplats när man steker pannkakorna. Men jag är inte det så det gick hur bra som helst. Åh mums vad gott det blev! Vi åt stekt fläsk och nykokt lingonsylt till.

 

Dag 19 - mår prima!

Jag har faktiskt haft en hyfsad natt, i alla fall om man jämför med de två tidigare fullmånenätterna. Skönt att vara pigg på morgonen som omväxling. Det är varmt ute, plusgrader. Synd, den vackra vita snön blir gråbrun och smutsig. Men det positiva är att solen skiner och det känns som vår i luften. Jag köpte ju en tavla av en gallerist härom dagen. En av mina arbetskamrater köpte också en tavla. Så på lunchen idag åkte vi till Ramgubben för att få dem inramade. Vi åt lunch på lunchrestaurangen på Skönsbergs Folkets hus. Jag har bara ätit där en gång tidigare och det var i höstas när konstföreningen hälsade på hos Ramgubben och köpte konst. Det är ett sånt där klassiskt lunchhak med rejäl mat för arbetande folk, inget tjafs eller krumelurer. Det är pensionärer och män i arbetskläder som äter där...ja  de två gångerna jag varit där i alla fall. Det är rätt befriande att äta på ett sånt ställe till skillnad från de lite striktare restaurangerna för kontorsfolk. OK, jag är medveten om att jag nu gör skillnad på folk och folk, restaurang och restaurang. Men det är inte alls illa menat. Det bara det att de är så himla olika. För samma peng, eller mindre, kan man äta husmanskost tills man spricker.  Jag åt laxwallenbergare med sås, fläskkarré med champinjonstuvning, stekt potatis och en massa grönsaker. Sen avrundade jag med kaffe, kaka och konserverad frukt. Behöver jag nämna att jag är mätt?!

Jag mår prima idag! Ja förutom att jag har värk på framsidan av bröst och hals då - sitter med vetekudden för det lindrar med värme. Men värken är jag så van vid, det är liksom normalläge nu för tiden. Jag försöker nonchalera den så gott det går. Så värken åsido, jag mår verkligen prima.  Känner mig pigg, glad och energisk. Go och gla' kexchokla'! (nu blev jag sugen på kexchoklad!). Vad skönt med en dag när det nästan känns som om "vanligt".


Jag har inte börjat räkna ner dagarna inför operationen. Så än känns det som om det är gott om tid kvar att göra vad jag nu vill göra innan det är dags. Men ikväll ska jag bara ta det lugnt. Har inga planer alls och det kan också vara skönt. Jag säger som Nalle Puh:
 "- Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra".
Undrar när jag börjar känna stress inför operationen? Jag känner bara förväntan nu, men det är väl för att jag inte har den blekaste aning om vad jag ger mig in på.  Antar att jag kommer att bli stressad längre fram.

Dag 18 - Det går ju rätt bra, men ibland väller det över...

Ska man nu ha en tumör så varför inte ta i rejält på en gång, eller hur? Så varför inte en hjärntumör? Ja kul, och så placerar vi tumören på ett svåropererat ställe också så blir det ännu mer spännande! * Suck* Hjärntumör, hjärntumör, hjärntumör... det låter inte ett dugg bättre ju fler gånger man säger det. Visserligen är sanningen att ingen vet vad det är för en rackare förrän den är borta. Men läkarna är ju specialister och har troligtvis sån erfarenhet inom området att de med stor sannolikhet  kan "gissa" rätt med hjälp av röntgenplåtarna.  Jag måste vänta två långa veckor innan jag får prata med läkaren. I går kändes det helt ok att jag fått ett datum att förhålla mig till, men idag  känns det som om det är en oändligt lång tid att vänta. I och för sig har de två veckor som gått sen jag fick reda på att tumören existerade gått tokfort så ja... de två kommande veckorna kanske går lika fort. 

Jag kanske verkar stark och rätt obekymrad. Det är jag också till stor del, men det måste jag ju. För finns det något alternativ egentligen? Jag kan ju inte bara ge upp och deppa ihop. En del av mig är livrädd. Livrädd att det är allvarligare än jag vågar erkänna för mig själv att det faktiskt kan vara. Livrädd att det inte kommer att gå bra. Men de känslorna får inte ta över. Jag måste vara stark och positiv och tro att det kommer att gå bra. Inställning är allt...ja inte allt då...men ni förstår vad jag menar. Om man inte tror att det går bra så gör det sällan det heller. Jag har bestämt mig för att koncentrera all min kraft åt att det ska gå bra. Sen kommer jag såklart att bryta ihop under resans gång, men förhoppningsvis kan jag samla ihop mig och resa mig igen varje gång det händer.

Jag har haft ännu en jobbig natt med lite sömn. *Suck* Vilken tur att jag inte kräver så mycket sömn för att fungera ok. Men det är klart, någon natt med ostörd sömn skulle ju vara kung! Idag är jag lite ilsk och förbittrad över mitt öde.  Jag har nog inte varit arg tidigare så det är rätt befriande. Ilska är inte heller enbart negativt, det föder jävlar anamma och beslutsamhet också. Tröstäter några Turkish Delight som jag fick av mina handläggare i julas. Det är gott det, passar en gottegris som jag!

Lilleman har haft friluftsdag idag. De har tre friluftsdagar nu i början av året. Han valde att åka slalom på Södra Berget. Det är verkligen en ynnest att ha en backe så nära hemmet/skolan. Lärare och föräldrar skjutsar upp grejerna och barnen går upp. Bra uppvärmning!  Stora sonen åkte upp och hämtade honom när dagen var slut.


På lunchen publicerade jag ett inlägg på Facebook. Det är så pass många som vet om det nu att det kändes som rätt tid att "go public" med det. Jag har ju varit öppen med mina hälsoproblem under 2015 och tycker det är schysst att berätta vad det hela mynnade ut i. Jag får mycket positiv feed-back, det gör gott i själen. Tack!

Dag 17 - preliminärt operationsdatum...

Är det inte det ena så är det de andra sa kärringen när hon blödde näsblod! I natt var det som helt omöjligt att sova. Jag vände och vred på mig i en evighet, vände på täcket och kudden fler gånger. Jag hade ingen vidare värk eller ömhet som störde utan hittade bara ingen skön position att sova i, fick ingen ro i kroppen. På väg till jobbet fick jag svaret varför...fullmåne! Jag sover alltid som en kratta när det är fullmåne. Hade inte koll på att det var det nu.

Jag ringde till sköterskorna som koordinerar operationer direkt på morgonen. De ska ringa upp i eftermiddag. Jag är spänd som en fiolsträng idag. Jag vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå. Å ena sidan är det rätt skönt att (låtsas att) allt är som vanligt. Men å andra sidan så är jag otålig och vill att något ska hända, att vi ska gå vidare.  Det känns både skönt och jobbigt på en gång.


Idag hade vi kompetensområdesansvariga möte. Jag passade på att berätta. Tystnad och chock först. Som en tjej sa - Jag saknar ord! Det kan jag förstå, det är svårt att ta till sig. Men jag sa att de så gärna får komma direkt till mig om de funderar över något. Jag är helt öppen och villig att prata om det. De tackade mig för att jag berättat det.


Sen var det dags att träffa en gallerist som skulle visa konst. Jag är med i styrelsen för konstföreningen och det är verkligen ett privilegium att få vara med och välja konst för medlemmarnas räkning. Den här galleristen är dessutom en favorit. Han är supertrevlig, har mycket fin konst och ger oss alltid ett bra pris. Jag har bokat en tavla som jag ska köpa privat av honom senare. Den är av en armenisk konstnär som heter  Gor Avetisyan. Jag har länge velat ha en av hans tavlor och just den här kändes helt rätt. Men jag var tveksam eftersom jag tyckte det är mycket pengar nu när jag ska vara sjukskriven. Men då sa tjejerna något bra. Tavlan är abstrakt och man kan se motivet som att det är "baciller". De får hjälpa mig att ta bort den otäcka tumören. Det kommer att vara min "bli frisk tavla".


Så har jag pratat med en väldigt trevlig sköterska då.  Jag blev emellertid så stressad att jag på en gång glömde vad hon heter (J eller R)?. Hon hade inte så mycket mer att säga, men hon kunde i alla fall se att jag var uppsatt för operation preliminärt den 18 februari. Det skulle innebära att jag åker till Umeå den 17 februari. Eftersom hon inte kan svara på mer ingående medicinska frågor så ska hon sätta upp en telefontid med opererande läkare. Det är antingen Doktor P eller Doktor B som ska operera mig (vad hände med Doktor N? Eller är det ett förnamn och P och B är efternamn? Svårt att tyda när det är utländska namn). Sköterskan berättade att läkaren som ska ringa upp mig kommer att skicka ett brev med tiden. Men allvarligt alltså!  Ett brev?  Varför inte ett mail? Inte konstigt att det tar sån tid inom vården. Den ena läkaren har telefontid på torsdagar och den andra på måndagar. Hon visste inte vem av dem som ska operera så just nu vet jag inte hur länge jag får vänta på samtal. Jaha, bara att vänta igen då. Tur att jag är så tålmodig (inte)!


Inför operationen ska jag undvika: Ipren och magnecyl mm, förkylningsvirus och bakterier (HA, jättelätt i öppet kontorslandskap. Jag får nog skaffa munskydd som japanerna), eksem, öppna/infekterade sår.

Ute skiner solen. Det känns nog allt som om det är lite vår i luften. Så härligt nu när det blir allt ljusare för varje dag som går.

Tillägg:  Sköterskan J ringde upp igen (nu noterade jag namnet i minnet). Hon har bokat in en telefontid med Doktorn. Han heter Doktor T, P var förnamnet. Jag fick tid på eftermiddagen måndag 8 februari. Bra, då veta jag och slipper vänta på brev med tid!

Dag 16 - att njuta av vardagliga ting

Ännu en natt har passerat. Ömheten i skinnet var inte så värst besvärande i natt. Jag vaknade kanske en 5-6 gånger och det ska ni veta är lite. Inte heller behövde jag snyta mig så många gånger. En bra natt! 

Söndag - min favoritdag. Idag har jag planerat följande: Byta i sängar, byta handdukar, stryka, tvätta, handla mat, laga mat, fika, ta en promenad i solen, spela spel eller/och titta på film. Ungefär så som mina söndagar brukar se ut. Låter det som rutin och vardagligt tråkigt? Kanske i vissas öron, men jag gillar rutiner och jag trivs väldigt bra med min vardag. Om man bara ser fram emot festligheter så är det risk att resten av dagarna bara blir transportsträcka och man missar guldkornen i vardagen. Vi lever alla dagar och jag tänker då vara närvarande varje minut av varje dag. Jag menar att om man inte gillar sitt vardagsliv då är det något som är fel. Tänk vad mysig den där lilla fikapausen med min man är. Att bara ta några minuter och njuta av en god kopp kaffe med något gott till. 

Byta i sängar - check, byta handdukar - check, tvätta - pågår, handla mat - check, fika -check. Så där ja, och fortfarande mycket kvar av dagen. Lilleman åker slalom med en kompis. När han kommer hem ska vi antingen titta på filmen eller spela spel. Grabbarna får välja. 

Man planerar och planerar, men det är rätt ofta man får ändra på planerna pga olika orsaker. Idag kom brorsan med sin familj på besök och då släpper man ju allt för att få gosa och busa med lilla söta T. Härligt avbrott i strykningen. De ska få tillökning och utsatt datum var i torsdags men inget tecken på ankomst än. Spännande! 

Lite senare... lagat mat - check (och ätit den), sista tvätten i tvättmaskinen - check, strykning - check. Jag passar alltid på att titta på tv när jag stryker, då går det så fort. Idag hade jag sån tur att det var BBC:s "Last Night of the Proms" från Albert Hall i London. Jag tittar alltid på det. Den här gången fick jag höra flera favoriter. En tysk operasångare sjöng "Nessun Dorma" så jag fick ståpäls över hela kroppen. Och en kvinnlig operasångerska sjöng ett medley från "Sound of Music" eftersom filmen firar 50-årsjubileum. Jag älskar den filmen, har nog sett den 30 gånger...minst! 

Nu sitter Lars i biorummet och tittar ikapp sig på filmen eftersom han sov igår. Snart ska vi göra honom sällskap. Biofika idag blir glass gjord på bär och kvarg (Leila Lindholm). Bra avslut på en bra dag. Jag hann allt jag planerat förutom att ta en promenad, men det kommer fler tillfällen. 

Imorgon måndag. Då ska jag ringa till Umeå. Liiite spänd....och liiite nervös...måste jag erkänna att jag är.

Dag 15 - en härlig dag!

Natten var klart bättre vad gäller värken. Men då har jag istället snutit mig oavbrutet. Det är sjukt hur mycket snor en näsa kan producera. Hoppas att förkylningen går över snabbt. Jag vaknade ändå rätt tidigt men låg kvar i sängen länge. Åh så skönt det var! 

Vi startade dagen med brunch. Det blev en riktig engelsk brunch med äggröra, bacon, tomat, vita bönor i tomatsås, rostat bröd med ost och lemon curd och självklart det engelska te vi köpte i London. Vilken härlig frukost va?

Trots en snorig natt kände jag mig väldigt full av energi. Kanske pga. den rejäla frukosten. Vi tog tillfället i akt och städade ordentligt här hemma. Jag gillar att städa, ja jag tycker faktiskt det är riktigt kul, tro det eller ej. Helst att våtdamma. Det ger mig en känsla av frid att metodiskt beta av rum för rum. Sen kom svärföräldrarna på fika. Vi åt årets första semla, mums vad gott! Ute börjar det skymma. Sakta faller det stora fluffiga snöflingor, som julsnö. Det är så vackert!

Familjen M kom på besök på kvällen och K och jag lagade mat tillsammans. Vi  hade egentligen bara en lös idé och jobbade sida vid sida utan ha bestämt något säkert. Men tänk vad bra det kan bli! Det blev en jättegod pastarätt med kyckling kryddad med persillade tillsammans med svamp, paprika och tomater i smarrig sås med bl.a. teriyakisås i. Till efterrätt blev det ett val av 4 sorters glass (punchrussin för mig och K, bådas favorit), hallon, mango och min hemmagjorda choklad- och nougatsås. God mat och några glas vin, glatt umgänge och härliga samtal. Männen provade Lars födelsedagswhiskey. Och det var ett extra plus att våra stora grabbar satt med hela kvällen. Det var en kväll som gjorde gott för själen. Puss på'er familjen M! Det blev dock inte så sent, det är ju ändå lördag, och Lars ville gärna se en film. Familjen var med på det så vi fixade snacks och började titta på filmen. Men Lars han somnade han...ja så blev det med det  filmtittandet, vi avbröt och bestämde oss för att titta på den imorgon istället :)

 

Fundering

Ibland dyker tankar upp från ingenstans och pockar på uppmärksamhet. Just nu är det följande jag sitter och klurar på: Jag har fått veta att jag har en tumör. Det är mig det drabbar, primärt. Det är jätteviktigt och jättebråttom för mig, och mina nära, att något sker och det snabbt. Jalla Jalla liksom! Men för sjukvården är jag bara en patient som alla andra. Jag är med största sannolikhet inte särskilt speciell i deras värld utan bara en i mängden. Hur kan något som är så livsviktigt för mig vara ett vardagsjobb, en rutin, för någon annan? Jag har vetat om tumören i två veckor, men jag vet inte mycket mer än att jag har en och att den ska opereras bort. Borde det inte vara så att när man får ett sånt här besked så ska det finnas nån rutin, stödpersoner ja vad som helst som underlättar för den drabbade? Mer och tidigare information. Borde inte Umeå ha kontaktat mig personligen på en gång de beslutat att  det ska bli en operation? Vad väntar de på?  Rent realistiskt så fattar jag ju att två veckor inte är en vidare lång tid, men känslomässigt är det en hel evighets evighet. 

Dag 14 - två veckor har passerat

Vad konstigt det är. De här två veckorna har formligen flugit fram med stormens hastighet. Men samtidigt så känns det som om jag vetat om tumören sen evigheternas begynnelse. Undrar om tiden fram till operationen kommer att gå lika fort?

Natten som var sov jag i en långärmad t-shirt och trosor. Jag sover alltid naken - kanske "to much information" för vissa, men det är relevant i sammanhanget för det är faktiskt jättebökigt att sova i kläder när man är van att sova näck. Hur klarar andra av det? Ömheten i huden är inte lika påtaglig när jag har en tajt tröja på så det kändes ändå värt besväret. Men så vaknade jag mitt i natten och hade sjukt ont i ländryggen. Liksom va??? Jag har inga problem där, varför kommer det nu? Det gjorde så ont att jag knappt kunde röra mig. Ryggskott på G? Jamen bring it on bara, jag tål mer... eller nä förresten, det gör jag faktiskt inte. Jag lyckades kravla mig ur sängen. Tog en värktablett och några glas vatten och så vankade jag omkring och stretchade lite försiktigt.  Som tur är gick det över.

Jag börjar tyvärr bli snuvig. Snöt mig rejält några gånger under natten. Vaknade på morgonen med nästtäppa i ena näsborren. Jag kan ju inte ha en infektion när jag ska opereras för då antar jag att det inte blir något av. Nu blir det till dricka ingefära- och citrondryck för att mota Olle i grind. Hela familjen kan förresten boosta med den. Här kommer receptet:

1 liter vatten

25 g ingefära
½ ekologisk citron

1. Koka upp 1 liter vatten. Under tiden vattnet kokar upp gör man det andra.

2. Skala ingefäran. Det är allra lättast att skala med en tesked, på så sätt förlorar man inte så mycket av det ätbara. Skiva ingefäran tunt.

3. Tvätta citronen noga. Riv av det yttersta skalet (zesten), se till att inte få med det vita. Skala citronen och skiva den tunt.

4. Häll ingefäran, citronkött och citronzest i det kokande vattnet. Ta kastrullen från plattan och låt stå och dra i 15 minuter.

5. Sila av ingefäran och citronen.

6. Häll upp drycken i en tillbringare och förvara den i kylskåpet. Drycken kan drickas varm eller kall.  Drick ett glas eller två varje dag.

Idag ska jag äntligen klippa mig. Det var ett bra tag sen sist så håret är rätt långt. Jag håller fast vid min korta page. Det är en lätthanterlig frisyr och det kan ju vara bra den kommande tiden. Här är före och efterbilder. Jag är jättenöjd!

Trött, sliten och ont på eftermiddagen. Väldigt ont på framsidan - bröst, sida och in under hakan. Jag sitter bakåtlutad med vetekudden på bröstet. Svår arbetsställning, men det får gå en liten stund. Skönt att arbetsdagen snart är slut. Jag har hållit ihop förvånansvärt bra den här veckan trots att jag sovit som en kratta, men nu känns det som om det är helt slut i energidepåerna. 

Tidigare i veckan listade jag förbrukningsartiklar jag behöver och hade planerat att åka ut på lördag och köpa dem. Men så åkte lilla sonen och med en kompis till Birsta efter skolan. De skulle shoppa och äta middag på IKEA. 12-åringar, så små och så stora på en gång! Efter jobbet åkte vi därför till Birsta och hämtade grabbarna och passade på att köpa grejerna när vi ändå var där.  Det kändes helt ok och skönt att ha det gjort. Då är hela lördagen obokad, så härligt! Det blev rätt sent och jag hade ingen lust att laga mat så det blev Max för oss. Sen slappa framför tv:n. Imorgon är det sovmorgon!

Dag 13 - praktiska saker

Det här med sömnen verkar bli ett problem. Någon natt med störd sömn är väl ok, men nu är det varje natt. Jag har så fruktansvärt ont i vänster sida på natten. Den känns alltmer bortdomnad och helt iskall. På dagen är det ändå hyfsat. Då håller man sig igång och kan bortse från det, men på natten går det inte. Suck! Igår drack jag ju dessutom vin på logen och då blir det ju ännu svårare att komma till ro. Jag fick starka sömntabletter i våras när värken var som värst, men jag använde dem aldrig. De hade en kilometer lång innehållsförteckning med biverkningar och varning om att de är vansinnigt beroendeframkallande. Ok, det stod inte ordet "vansinnigt", men det var lätt att göra den bedömningen själv med tanke på vad som stod. Jag vill inte ta dem om det inte är absolut nödvändigt. Jag försöker härda ut på något sätt.  

På morgonen var det dags för ett gynekologiskt cellprov - check! Ja då har jag kontrollerat både bröst och "underrede".  Det känns ju  bra!
 

Jag funderar på praktiska saker. Jag är ju sån, gör listor och bockar av allt eftersom. Kontrollbehovet ni vet! Så nu ska här listas saker som ska köpas innan min operation. Förbrukningsartiklar som toapapper, plastpåsar, tvål, tvättmedel, kattsand, tandkräm, diskmedel... sånt som är tråkigt att handla men som alltid behövs. Vardagen måste ju flyta på så väl det går ändå. Och sen funderar jag även över mat. Vi har bara en liten frysbox och den är i princip full med lingon, blåbär, äppelmos och svamp. Om vi hade en vanlig frys också så kunde jag laga en massa mat och stoppa frysen full. Kanske man kan få tag på en begagnad frys och ha den i källaren? Jag älskar att laga mat så det vore praktiskt och kul på samma gång. Dessutom är det bra att hålla sig sysselsatt så inte tankarna tar över. Hmmm får fundera på det.

 

Idag har det varit rätt tufft. Jag har haft mer värk än vanligt och jag oroar mig för natten som kommer. Jag behöver verkligen en god natts sömn.  Imorgon är det redan fredag igen. Hur kan det ha gått en hel vecka till? Imorgon är det två veckor sen jag fick beskedet.

Jag lagade en snabb pastarätt till middag och nu ska jag bara slappa resten av kvällen. Jag ska titta på gårdagens "Sveriges Mästerkock" på Play innan det är dags för dagens avsnitt.

Dag 12 - berättar på jobbet

Mina nätter forsätter att vara jobbiga. Vänster sida känns helt iskall och öm mot lakanet. Jag somnade med vetekudden och det funkar rätt bra. Det är skönt med värme, men inte för mycket för då svettas jag istället.  Mitt i natten, när jag vridit och vänt mig i en evighet, tog jag på mig min fleecemorgonrock bara på vänster sida. Då gick det bättre att sova. Fleece är mjukt och gosigt och lagom varmt. Det gäller att hitta alternativa lösningar!

Neurokirurgen i Umeå öppnar telefontiden kl.09:00. Jag ska ringa och se om jag får prata med någon som har mer information. De har en återuppringningsfunktion som bekräftar en tid de ska ringa upp, liksom de har på Sundsvalls sjukhus. Hoppas att de hinner ringa upp innan mötet för jag tänker berätta för hela min sektion idag.

Jag har fått prata med en sköterska på Neurokirurgen i Umeå. Hon hade tyvärr ingen mer information att ge mig förutom att berätta att det är en Doktor N som ska operera mig. Han är hemskt upptagen så jag kan inte prata med honom, men det finns två sköterskor som har hand om planering av operationer - Syster R och Syster J. Deras telefontid är slut men jag ska ringa dem på måndag och förhoppningsvis få mer information. Jag fick såklart samtalet från sjukhuset mitt i mötet och fick pipa ut några minuter, men sen kunde jag berätta det lilla jag vet. Det känns skönt att ha gjort det. Då kan de komma och prata med mig direkt snarare än att höra något skvaller och kanske inte våga fråga mig. Vilken tur för mig att jag har ett jobb jag trivs med och så underbara arbetskamrater. Det är inte alls svårt att gå till jobbet.

Måste säja att jag faktiskt är lite överraskad över hur bra det känns nu. Jag vet ju fortfarande inte vad jag har att göra med eller hur allvarligt det är så jag borde kanske vara oroligare. Men just nu känns det bra. Jag ska försöka hålla kvar den känslan. Det kommer utan tvivel dagar när jag får vältra mig i självömkan.

Ikväll är det möte på Rebeckalogen. Ämbetsmännen ska bytas ut så det blir lite festligare än ett vanligt möte. Ska bli trevligt att koppla av, träffa alla härliga kvinnor och äta god mat.

Tillägg senare på kvällen -  de här kortisonhungern blir min död!

Ok, det är värsta galghumor men det får jag faktiskt lov att ha. Jag som vanligtvis är så nätt i maten känner ingen mättnadskänsla fast jag vräker i mig portioner värdiga en skogshuggare. Jag kan alltså konstatera att det INTE är kortisonet man blir rund av utan all mat man vräker i sig.

Dag 11 - låggradig astrocytom?

 

När vi åkte till jobbet tyckte Lars att jag skulle kontakta neurologiska idag. Om inte annat för att förvissa mig om att de faktiskt lämnat över röntgenplåtarna till Umeå. Med tanke på hur jag fått vänta både i och med den bortslarvade remissen och sen på svaret från röntgen så är det nog en bra idé. Jag ringde och lämnade meddelande och en trevlig sköterska ringde på utsatt tid. Hon hade inget riktigt svar att ge mig. Min  journal var stämplad "akut" men hon kunde inte utläsa om röntgenplåtarna gått iväg eller inte. Hon skulle prata med Doktor K och återkomma till mig senare på dagen.

Det var väl det jag visste, om jag öppnar burken med mask så krälar de ut! Jag har varit rätt duktig på att gömma undan tankarna på eländet, men nu poppar de upp hela tiden och pockar på uppmärksamhet. I morse mådde jag prima och nu känner jag mig orolig och lite deprimerad. Och jag lägger märke till att mina händer skakar mer än förut. Vattnet skvimpade ur glaset när jag skulle äta lunch, kunde inte hålla brickan riktigt still när jag gick till bordet. Jag fick även hålla i kaffemuggen med båda händerna.  Det kommer och går...

Det var Doktor K som ringde mig på eftermiddagen och berättade att han fått svar från Umeå nu på morgonen. De anar att det är en "låggradig astrocytom". I så fall kan den vara en godartad eller elakartad tumör, men den växer långsamt och kan till och med stå still i långa perioder. Vem vet, kanske har den varit inneboende i min rygg i flera år utan att göra nåt väsen av sig. De vill operera. Och det är ju det jag allra helst vill börja med, även fast en operation är en risk och kan bli svår pga. att det är på ett känsligt ställe i kroppen.  Jag vill börja i den änden och karva ut eländet ur kroppen och sen gå vidare med strålning, cellgifter och gud vet vad! Konstigt nog känns det mest positivt just nu. Förmodligen för att det äntligen börjat rulla framåt och allt är mer konkret.  Doktor K hade inte mer svar än så och sa att jag kunde ju alltid ringa till Neurokirurgen i Umeå och prata med en läkare där. Jag ringde växeln men avdelningen hade slut på telefontid för dagen. Jag får ringa imorgon bitti istället.


Tillägg - nu har jag läst på lite och det är tydligen en hjärntumör *svälj* som även kan sätta sig i nacke/bröstrygg.

 

Hemma kom lilla sonen och visade mig en tidning som Lars fått på posten och sa  - Titta mamma vad bra! Och så fick jag en kram. Mitt hjärta gick i bitar. Lilla älskade barn. Det här påverkar hela vår värld och det gäller verkligen att jag är närvarande både fysiskt och psykiskt för min familj nu, liksom de finns här för mig. Vi måste stötta varandra. Tillsammans är vi starka!

 

Dag 10 - ny vecka

Oj vilken konstig natt! Ibland sätter sig värk/ömhet/domningen på ett större ställe. I natt var det i hela vänster sida och arm. Det kändes som om jag frös men samtidigt var varm. Som när man får liniment påstruket. Jag kunde omöjligt sova. Till slut värmde jag min vetekudde och lade den i morgonrocksärmen som jag sen placerade utefter vänster sida. Då kunde jag äntligen sova.

Ny vecka börjar och ett nytt kapitel i livet öppnar upp för påfyllning av innehåll. Blir det en vanlig normal vecka eller en upp som en sol och ner som en pannkaka vecka? Mycket beror på om jag får veta mer eller ej. Jag är rastlös. Jag vet ju att det inte ser bra ut, jag menar en tumör är en tumör oavsett om den är godartad eller elakartad och den måste åtgärdas. Jag vill inte dra ut på det mer. Men samtidigt, "ignorance is a bliss" (okunnighet är salighet). Aaaaahhh den här jä*la ovissheten!!!

 

Känner mig trots allt pigg och frisk idag. Men jag har en irriterande värk på framsidan av bröstet, ungefär vid de allra översta benen vid halsgropen. Som om jag hade en tung krage på. En sån där man får hos tandläkaren när man ska röntgas. Det sticker och brinner liksom. Avdomningen har brett ut sig under vänster öra och bak i nacken. Nu får det vara nog! Snart är hela jag avdomnad. Jag fick ett plötsligt infall och ringde till neurologiska, men det var för sent på dagen så det fanns inga telefontider kvar. Håhå jaja *suck* Inget svar väntade i brevlådan.

Jag har haft potatis liggande i källaren, riktig finpotatis dessutom. Hade tänkt använda den på nyår men det blev ändrade planer. Igår hittade jag igen dem och det var då en sorglig syn där de låg i ett virrvarr av groddar. Så jag tog mig en funderare på vad jag skulle kunna göra med dem och kom på att det var jättelänge sen jag gjorde rårakor. Så fick det bli! Jag pep in på ICA på vägen hem och köpte rimmat bogfläsk. Sen gjorde jag dubbel sats rårakor, på hela 1,6 kilo potatis! Ja det blev ju en hel del, och tid tog det, men det är så sjutusan till gott att det är helt ok. Bara att stoppa det som blir över i frysen. Det är två rätter jag kan äta mig rejält i paltkoma på och det är rårakor och fläsk och paltbröd och fläsk.

 

Dagens tanke

Det positiva med kortison. När man blir äldre så förlorar man underhudsfett i ansiktet, och man blir lite ingröpt i kinderna och får linjer och rynkor. Huden är inte lika elastisk som i yngre dagar. Det är helt biologiskt. Men när man äter kortison så blir man fyllig i ansiktet. Voilá, en enkel ansiktsbehandling utan operation :) Det gäller att se det positiva i det lilla!

Dag 9 - härliga söndag

Jag sov gott i natt. Ja visserligen vaknade jag några gånger, men när jag sov så sov jag gott. Och jag vaknade utvilad. Jag låg kvar i sängen och läste ett bra tag. Eftersom jag mådde så bra och varken kände av smärtan eller ömheten i huden så passade jag på att jag njuta så länge jag kunde. Tänkte att förr eller senare så kommer det, och det gjorde det såklart, men den där respiten var härlig. Det gäller att ta vara på stunderna här i livet!

Eftersom förra helgen var som den var så plockade vi inte undan julen. Men idag var det dags att göra det och bereda väg för våren. Jag har typ tre billioner kulor i min julgran så det tar en rejäl stund att plocka ner allt.  Efter det åkte Lars och grabbarna ut och åkte skridskor medan jag bytte gardiner och pysslade på här hemma. Jag kände mig lite varm och öm och ville inte vara ute. Tog febern, men den var som den ska.  

När killarna kom tillbaks tog vi en fika och satt och pratade och ditt och datt. Vi är bra på det i vår familj, men just nu är det ännu viktigare att vi samlas som en familj och gör saker tillsammans eller bara sitter och pratar. Min bror med familj kom på besök. De hade med sig en jättefin orkidé till mig. Den var från dem, mamma och pappa och syrran med familj. Kärlek!!

 

 

Söndag är min favoritdag. En hel del människor blir förvånade när jag säger det för söndag är tydligen mest sammanknippad med ångest inför måndag. Dels har jag sällan ångest inför måndag för jag ser oftast fram emot att gå till jobbet. Jag är en sån där "jobbig" typ som småsjunger på måndagmorgon. Och dels för att jag är en sån kontroll människa. Jag tycker det är trevligt att fixa och planera inför en ny vecka. Att avsluta en vecka och påbörja en ny, vända blad i almanackan. Jag brukar passa på att laga mat som tar lite längre tid, som stek eller gryta, och ibland lagar jag mat inför veckan också.  Idag lagade jag en härlig högrevsgryta. Titta gärna efter receptet på "IngelaC kök" för den är jättegod!

 

Funderingar som snurrar...

 

Jag blir inte klok på den här märkliga ömheten och smärtan som uppenbarar sig på olika ställen på vänster sida av kroppen. Ibland jättemycket, ibland nästan inget alls. Jag kan inte göra något åt det, det bara kommer och går. Ibland är jag så varm och energilös att jag nästan blir rädd. Och i nästa ögonblick är jag pigg och full av energi. Väldigt konstigt!

 

Vad har jag att vänta av nästa vecka? Jag borde ju få höra något, eller hur?



 

Dag 8 - en lördag med massa gott att äta

 

Jag vaknade några gånger under natten, lätt svettig, men inte som nätterna före. Mindre kortison och Lars bredvid mig kanske spelade in.  Det var övertidslördag på jobbet som det alltid är efter julhelgerna. Med många ärenden och många lediga dagar så blir det så. Vi måste ju göra företagarna i Sverige nöjda och glada! Nåja, det gick bra att jobba. Det gör det alltid på lördagar för man blir inte störd av möten och telefonsamtal och mail...så skönt att komma en rejäl bit framåt i kön av ärenden!

 

Idag har det mest handlat om mat. Efter jobbet var vi bjudna på lunch hos svärföräldrarna. Vi fick räksoppa och smörgåstårta, smarrigt! Sen skjutsade vi hem grabbarna och åkte till en kompis som fyller år. Gott fika och trevligt sällskap i några timmar är aldrig fel! Väl hemma blev det sen middag, men den var då värd att vänta på. Det blev mango chutney-biffar med ugnsstekta grönsaker, fetaost och grekisk yoghurt. MUMS! 

 

 

Humöret är det inget fel på idag. Jag känner mig glad och positiv till mods. Men samtidigt jobbar kroppen emot mig. Jag är öm och obekväm i skinnet. Och är dessutom väldigt varm, som om jag har feber. Jag vill liksom krypa ur skinnet. Det är obehagligt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att lätta på obehaget. Jobbigt! Jag fick dessutom lite ont i magen. Inte att undra på med tanke på allt jag ätit. Men stora sonen såg att jag inte mådde bra och sa lite oroligt - Det är väl inget du inte berättar? Älskade barn. Jag försäkrade honom om att det inte är så och att jag självklart inte ska hålla något undan dem. Klart han oroar sig. Han är ju dessutom äldre och förstår mer än lilla sonen. Stackars familj, stackars mig, stackars oss. Men nu försöker vi glömma allt ett tag och bara mysa tillsammans. Jag ska poppa popcorn och så tittar vi på en film tillsammans.

Dag 7 - en vecka har passerat
 

Förra fredagen vid den här tiden satt jag hemma och grät. Vilken skillnad från idag när jag känner mig rätt väl till mods. Jag har sovit som en kratta i natt också. Pratade med min arbetskompis som gått igenom en tuff cancerbehandling nyss. Hon trodde nog att det, plus min yrhet och fumlighet, beror på kortisonet för man blir både speedad och darrig. Det kändes skönt att höra. Det negativa med kortison - som de flest vet - är att man blir så hungrig. Det känns som om jag är sugen på något hela tiden. Maten vräker jag i mig och igår kväll fikade jag två gånger! Hur ska det här sluta?

På morgonen var jag på mammografi och nästa vecka ska jag på gynekologisk cellprovstagning. Verkar som om universum tycker det är lika bra att få allt ur världen på en gång.

 

Det är kallt idag med. Men på något vis är det rätt mysigt när kylan och mörkret liksom bäddar in allt i  en fluffig tystnad. Bara snön som knarrar och gnistrar i ljuset från lyktstolparna. Kallt om kinder och näsa, men annars varmt och gosigt inne i alla lager av kläder. Nu mitt på dagen skiner solen från en ljusblå himmel. Det är vackert och man riktigt känner hur missmodet lyfter från axlarna.

Ja just det, inget svar idag heller! Bra eller inte, jag är ambivalent...hmmm...men jag tänker faktiskt inte fundera så mycket på det utan tar ett glas vin och slappnar av. Det blev hämtmat från en kvarterskrog till middag, jag valde kebabrulle.

 

Imorgon är det övertid på verket. Jag passar på att ta det lugnt och bara mysa nu ikväll. Så vi tog oss ett bad i badtunnan. Det är lite friskt att hoppa i när det är så pass kallt ute,  men jätteskönt när man väl är i. Och när man duschat efteråt känner man sig härligt pigg och fräsch!

  

 

Dag 6 - lite tungt idag

Har sovit oroligt hela natten och kände mig inte alls utvilad på morgonen. Kallt som tusan ute. Till råga på allt hade kortisonet tagit slut så jag var tvungen att bege mig till apoteket på förmiddagen. Svårt att få kylan ur kroppen då det även är lite kyligt inne på kontoret. Idag är värken, eller kanske bättre förklarat ömheten, tillbaks. Det känns så där som det kan bli när man har flunsan, det gör liksom ont i skinnet. Jag är även lite yr, som när jag glömmer att ta av mig mina läsglasögon när jag reser mig upp och går och hämtar något. Känns sådär som när jag var liten och lånade pappas glasögon och gick omkring och vinglade och tog stora kliv. Men såna dagar måste ju också komma. Bara att plocka upp sig från golvet och fortsätta framåt...typ...

 

Friden  hittade tillbaks till sinnet när jag kom hem. Jag lagar mat - ugnsstekt falukorv med blomkål i krämig tomatsås. Blomkål är väl inte barnens favorit precis, men man måste ju variera sig lite eller hur? Och det blev hur som helst väldigt gott, det tyckte alla. Och inte nog med det, Lars är äntligen hemma!  Det blir nog en bra kväll i alla fall :)

Fundering

När livet faller i bitar, så är det så märkligt att se att allt runt omkring en fortsätter som vanligt, som om inget hänt. Ska man vara lite ego så känns det ju som om världen borde stanna upp ett tag, men det gör den inte. Och det är klart, det vore väl inte en vidare bra idé för hemska saker händer människor varje dag. Men det är en intressant reflektion. Man läser samma statusar på facebook och hör samma konversationer på fikarasterna. Ibland infinner sig en udda overklighetskänsla, en känsla av att inte vara på samma ställe som alla andra utan man är liksom utanför och tittar in.

Inget besked idag heller. Nu är det nästan så att jag hoppas att det inte kommer förrän efter helgen!