Dag 387 (242) - stress + kyla = ont *suck*

Skitnatt igen då. Fick så lov att ta på en långärmad t-shirt (igen då) för att hindra att lakanen skulle göra ont mot huden. Lars tror det är för att jag gick ut i garaget med återvinningen i kortärmat igår kväll. Just då frös jag inte alls men jag kan inte gärna säga emot honom, det kan definitivt ha påverkat. Jag erkänner, det var förmodligen dumt. Men när ska jag kunna leva som alla andra vanliga människor då? Less. Och ja, jag vet att det finns massor av människor som måste leva med begränsningar av olika orsaker, jag är knappast ensam. Men den vetskapen hjälper föga, jag mår lika skit ändå över mina begränsningar ändå. Jag har bara ett liv. Skrutt. Nybäddat i och fräscht var det i sängen också. Inte fick jag njuta av det heller. Men jag är inte bitter....eller jo, det är jag...litegrann...ibland....Jag hoppas och önskar så hårt att det ska vända för mig och varje gång jag tror att det gjort det så blir fallet så hårt. Kanske till och med lite hårdare för varje gång, för tiden går och jag blir räddare och räddare att jag ska ha permanenta nervskador. 

När jag kommit upp ur sängen och gjort mig i ordning för dagen så rann det dåliga humöret av mig. Jag är sällan på dåligt humör en längre tid. Jag vet inte hur det verkar här på bloggen dock. Jag kanske verkar grinig och på dåligt humör ofta, men då vill jag säga att bloggen är både min "dagbok" och mitt sätt att ventilera. Jag är en humörmänniska och mitt humör åker berg- och dalbana under dagens gång. Jag kan pendla mellan att vara glad-ledsen-arg flera gånger på en och samma dag. Sen finns de dagar då jag bara är nöjd rätt och slätt. Det jag har behov av att "få ur mig" är ju inte glädje och förnöjsamhet, nej det är ilskan, ledsamheten och bitterheten jag känner över min situation. Det brukar faktiskt kännas bättre när jag fått det på pränt. 

Två minusgrader och molnigt idag. 

På jobbet körde jag test så det rykte. Ett möte i ett annat projekt klämde jag in också. Sen var det dags för lunch. Jag mötte Lars på Ljuspunkten och vi lämnade tillbaka vardagsrumslampan och köpte istället den andra (eller första beroende på hur man ser det). Efter det gick vi till "Taste of India" och åt lunch. Det är ett populärt ställe men vi lyckades få ett bord eftersom två personer precis var färdiga. Vi åt lunchbuffén. Jag gillar inte stark mat så det blir lite begränsade val för mig, men jag hittade friterad fisk och massamang kyckling. Det var gott det. Och salladen med rödbetor och valnötter var jättegod. 

Efter lunchen var det test ända in i kaklet. Jag hann precis det jag jag velat hinna. *Puh* Men det var med nöd och näppe och med hög puls. Inte bra. Det är precis så här jag INTE ska göra. Imorgon MÅSTE jag ta det lugnare. Jag glömmer bort mig när jag är mitt uppe i det hela. Jag gick till bussen och det var sådär otäckt kyligt som det kan bli när det inte är kallt på termometern men det ändå kyler genom märg och ben. När jag kom till hållplatsen såg jag att det skulle ta nio minuter tills bussen kom. Jag borde ha precis missat en för de går var tionde minut. Men det hade jag inte gjort för jag har uppsyn över vägen när jag går mot hållplatsen. Den är väl sen igen då. Bara att vänta. 

När jag kom hem kände jag mig kall och frusen. Nån som kan gissa vad som väntar då...? Jag skyndade att göra en biffsmet och satte igång biffar i min Crock-Pot. Sen bytte jag till fleecepyjamasbyxor, luddiga sockar och fleecetröja. Kan jag "mota Olle i grind"? Nej. Såklart inte. Ont, ont, ont. Så ont så det kröp i mig av obehag. Jag satte värmedynan på högsta värme och lade mig på den. Jag somnade till och vaknade med ett ryck. Jag hade drömt att jag ramlade nerför en trapp. Jag ryckte till så jag skrämde mig själv. Hjärtat slog väldigt hårt. Jag lade mig ner igen och somnade. Vaknade när Lars kom hem. Efter att ha lindat värmedynan runt armen och suttit så ett tag kände jag mig bättre. Värken gav äntligen med sig. Jag piggnade till och gjorde mos av potatis och blomkål samt sås av skyn i Crock-Poten. Det blev en god middag. Familjen gillade verkligen biffarna. Då blev jag glad. Att laga mat åt familjen är bland det bästa jag vet. Jag blir alldeles varm i hjärtat när de tycker om min mat. Det stämmer att mat är kärlek. (Och för en gångs skull så missade jag att ta kort på maten.) 

På  kvällen såg jag en film på trean -"The big wedding" med bland annat Diane Keating. Hur har jag missat en film med en av mina favoritskådespelerskor? Och till på köpet en romantisk film som handlar om bröllop? Märkligt...