Dag 375 (230) - den där midjevadderingen...
Jag sov riktigt gott. Ännu en bra natt, man tackar! Men lite till hade jag allt kunnat sova, hur var det nu med att gå och lägga sig i tid? Bara mig själv att skylla. Eller faktiskt inte bara jag den här gången för stora sonen och två polare tittade på film i biorummet. Ljudet blir ju inte precis diskret när man har bra högtalare och öppen planlösning. Ingen fara på taket, jag är bara lite trött.
Termometern visade strax över nollan. Jag tog ingen täckkjol, men öronmuffar för jag fryser alltid om öronen. Imorgon ska det bli plusgrader. Det tål att upprepas: det är en konstig vinter.
Jobbet tuffade på. Inte stressigt idag, vilket var ack så skönt! Mot eftermiddagen fick jag rejält ont och fick värma vetekudden några gånger. Jag var så frusen. Borde ha haft en kofta på mig. Jag får nog inse att jag alltid måste ha på mig långärmat på vintern.
Jag satt kvar ett tag eftersom jag skulle fixa naglarna klockan tre. Stället jag går till ligger bara tvärs över vägen så strax före tre vandrade jag iväg. Det var väldigt lugnt där. Jag var enda kunden till att börja med. Frisörskan hade men pytteliten Chihuahua med sig till jobbet. Hon var bara fyra månader gammal. Först sov hon men sen vaknade hon och stapplade omkring på små tändstickstunna ben. Så himla söt att man ville stoppa henne i handväskan och ta med hem. Jag valde även denna gång att bara förstärka naglarna och få dem målade. Den här gången blev det en ljust "orange-aprikos" färg.
När jag kom hem duschade jag varmt och länge tills jag fick tillbaka värmen i kroppen. Jag skulle på logen på kvällen och ville inte ha ont. Som tur är så fungerar värme bra på den här värken. Den kanske inte försvinner helt, eller så tar det ett bra tag innan den försvinner, men den blir betydligt bättre.....kan man säga så egentligen? Att värken blir bättre? Mindre? "Jag får mindre värk" kanske passar bättre. Nåja kalla det vad man vill, värken sjönk i alla fall undan och det var så skönt. På logen bär man svarta kläder. Har man en svart klänning som man trivs i så kan man ha den varje gång. Jag hade en sån klänning men lade undan den när jag gick upp i vikt. Eftersom jag gått ner en hel del så plockade jag fram den och provade den. Vad roligt, jag kunde faktiskt ha den. Men jag har viss vaddering runt midjan som jag inte hade när jag köpte klänningen. Det låter ju löjligt att säja att jag såg tjock ut för det gjorde jag inte, intellektuellt sett, men ändå...jag har inte vant mig vid muffinmidjan, volangerna, kärlekshandtag eller vad man nu vill kalla det. Jag är så fjantigt självmedveten. Så fjantig att jag satte på mig en kofta. Jag skyllde på att jag kunde frysa annars, men vet innerst inne att det egentligen var midjevadderingen jag täckte. Och jag vill bara säja att jag är fullt medveten om att en snart 50-årig latmask som gillar kakor och godis inte kan förvänta sig annat än den kropp jag har. Fast jag skyller fortfarande lite på kortisonet. Här är två bilder, det märks verkligen skillnad. Ansiktet är nära på tillbaka som förut men inte kroppen. Nåja, jag har ju alltid önskat mig större bröst så jag får väl vara glad över dem i alla fall.
Det var lite extra roligt på logen idag. Lite dråpliga händelser på mötet, sen en trevlig middag där jag satt med bland annat en syster som det var länge sen jag senast träffade. Det råkar vara så att hon är instruktör (och innehavare) av träningsstället tvärs över gatan från mitt jobb. Där mina två arbetskamrater tränar. Vi pratade om min rädsla över att börja träna och då tyckte hon att jag skulle följa med nästa gång arbetskamraterna tränade. Så kunde jag prova på lite lugnt, eller bara gå på gåbandet. För att ta udden av rädslan. Det var inte en dum idé. Vid kaffet kom en kvinna från Sundsvalls Museum och pratade om starka kvinnor från Sundsvall. Det var väldigt intressant. Det drog ut på tiden och när vi slutade var klockan nästan elva. Lars kom och hämtade mig och två systrar som jag lovat skjuts hem. Det var så sent och jag tyckte det var onödigt att de skulle åka buss när de ändå bodde i mitt område.
Termometern visade strax över nollan. Jag tog ingen täckkjol, men öronmuffar för jag fryser alltid om öronen. Imorgon ska det bli plusgrader. Det tål att upprepas: det är en konstig vinter.
Jobbet tuffade på. Inte stressigt idag, vilket var ack så skönt! Mot eftermiddagen fick jag rejält ont och fick värma vetekudden några gånger. Jag var så frusen. Borde ha haft en kofta på mig. Jag får nog inse att jag alltid måste ha på mig långärmat på vintern.
Jag satt kvar ett tag eftersom jag skulle fixa naglarna klockan tre. Stället jag går till ligger bara tvärs över vägen så strax före tre vandrade jag iväg. Det var väldigt lugnt där. Jag var enda kunden till att börja med. Frisörskan hade men pytteliten Chihuahua med sig till jobbet. Hon var bara fyra månader gammal. Först sov hon men sen vaknade hon och stapplade omkring på små tändstickstunna ben. Så himla söt att man ville stoppa henne i handväskan och ta med hem. Jag valde även denna gång att bara förstärka naglarna och få dem målade. Den här gången blev det en ljust "orange-aprikos" färg.
När jag kom hem duschade jag varmt och länge tills jag fick tillbaka värmen i kroppen. Jag skulle på logen på kvällen och ville inte ha ont. Som tur är så fungerar värme bra på den här värken. Den kanske inte försvinner helt, eller så tar det ett bra tag innan den försvinner, men den blir betydligt bättre.....kan man säga så egentligen? Att värken blir bättre? Mindre? "Jag får mindre värk" kanske passar bättre. Nåja kalla det vad man vill, värken sjönk i alla fall undan och det var så skönt. På logen bär man svarta kläder. Har man en svart klänning som man trivs i så kan man ha den varje gång. Jag hade en sån klänning men lade undan den när jag gick upp i vikt. Eftersom jag gått ner en hel del så plockade jag fram den och provade den. Vad roligt, jag kunde faktiskt ha den. Men jag har viss vaddering runt midjan som jag inte hade när jag köpte klänningen. Det låter ju löjligt att säja att jag såg tjock ut för det gjorde jag inte, intellektuellt sett, men ändå...jag har inte vant mig vid muffinmidjan, volangerna, kärlekshandtag eller vad man nu vill kalla det. Jag är så fjantigt självmedveten. Så fjantig att jag satte på mig en kofta. Jag skyllde på att jag kunde frysa annars, men vet innerst inne att det egentligen var midjevadderingen jag täckte. Och jag vill bara säja att jag är fullt medveten om att en snart 50-årig latmask som gillar kakor och godis inte kan förvänta sig annat än den kropp jag har. Fast jag skyller fortfarande lite på kortisonet. Här är två bilder, det märks verkligen skillnad. Ansiktet är nära på tillbaka som förut men inte kroppen. Nåja, jag har ju alltid önskat mig större bröst så jag får väl vara glad över dem i alla fall.
Det var lite extra roligt på logen idag. Lite dråpliga händelser på mötet, sen en trevlig middag där jag satt med bland annat en syster som det var länge sen jag senast träffade. Det råkar vara så att hon är instruktör (och innehavare) av träningsstället tvärs över gatan från mitt jobb. Där mina två arbetskamrater tränar. Vi pratade om min rädsla över att börja träna och då tyckte hon att jag skulle följa med nästa gång arbetskamraterna tränade. Så kunde jag prova på lite lugnt, eller bara gå på gåbandet. För att ta udden av rädslan. Det var inte en dum idé. Vid kaffet kom en kvinna från Sundsvalls Museum och pratade om starka kvinnor från Sundsvall. Det var väldigt intressant. Det drog ut på tiden och när vi slutade var klockan nästan elva. Lars kom och hämtade mig och två systrar som jag lovat skjuts hem. Det var så sent och jag tyckte det var onödigt att de skulle åka buss när de ändå bodde i mitt område.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar