Dag 366 (221) - blogga eller inte blogga, känslomässigt vrak och logemöte

Jag funderade för ett tag sen hur länge jag skulle blogga och kom fram till att jag i alla fall skulle göra det i ett år. Nu har det gått ett år sen jag fick beskedet och jag känner mig inte "färdig" med bloggen. Jag tror att jag ska fortsätta fram till att det gått ett år efter operationen. Det får vara mitt mål, eller delmål kanske... Vem bloggar jag för? Och varför gör jag det? Det frågade en person mig, samt: "- Det kan väl inte vara så många som läser din blogg?" Nä det kanske inte är så många (men fler än de flesta tror skulle jag gissa, jag vet ju till skillnad från andra hur många besökare jag har). Jag bloggar för mig själv och för de som har intresse av att läsa hur det går för mig. Min blogg är inte menad för de stora massorna och kommer aldrig att få några sponsorer. Och det är helt ok. Det spelar ingen roll om jag har en eller hundra besökare. Jag hoppas ni som läser känner er välkomna.

I natt sov jag jättegott! Åh så skönt. Det behövdes verkligen efter de jobbiga nätterna jag haft på sistone.  Min säng är så skön. Och extra skön när det är nybäddat. Och extra extra skön när klockradion börjar spela musik och jag ska gå upp ur den.

Det är nollgradigt ute. Men för säkerhets skull tar jag med mig täckkjolen för jag ska ju åka buss hem. Idag är det viktigt att jag inte får för ont för jag ska på logen ikväll. Vanligtvis är det möten på onsdagar men just den här gången är det på en måndag.

På morgonen ringde jag Neurologmottagningen och talade in en begäran om förnyat recept på Saroten. Det blev lite hackigt för jag skulle ange styrkan och blev plötsligt osäker. Men de måste ju kunna se på tidigare recept, eller? Jag får kolla på burken hemma. Om jag sa fel får jag väl ringa tillbaka i eftermiddag.

Jag känner mig underligt distanserad på jobbet idag, inte så social som vanligt. Det är väldigt surrigt. Det märks att nästan alla är tillbaka. Vilken skillnad från mellandagarna då det var så behagligt. Jag tror att jag "stänger av" lite när det är surrigt. Jag klarar fortfarande inte riktigt av det. Hjärnans sätt att skydda sig (mig). Jag har varit lite "humörig" den sista tiden. Blivit ledsen utan synbar orsak och börjat gråta, blivit plötsligt grinig och snäsig även det utan egentlig orsak, reagerat för kraftigt. Jag har tänkt att det är mina mediciners fel eftersom de båda kan ge biverkningar i form av depression, men kanske inte är det. Det kan ju vara övergångsåldern som spökar. Hmm... jag får nog ta och göra som mamma föreslog och ta kontakt med en gynekolog. Kanske jag behöver något tillskott. När jag kom hem var jag ledsen och uppgiven av någon anledning, eller kanske av ingen anledning alls. Jag satt i soffan och grät en skvätt sen somnade jag. Det var skönt med en tupplur. Jag var frusen och hade ont när jag vaknade så jag tog en lång varm dusch. Då blev det bättre och jag kände mig gladare. Familjen kom hem och åt middag. Det blev spagetti och köttfärssås. Köttfärssåsen var den jag gjorde igår i Crock-Poten. Den blev bra men inte lika bra som den jag vanligtvis gör. Kanske för att jag hade i resterna av taco-färs i den. God för all del, men min vanliga köttfärssås är godare. Jag åt inte middag eftersom jag skulle på logen utan tog bara en macka.

Stora sonen skjutsade ner mig till logen. Jag åkte dit i god tid för att hinna umgås innan mötet. Jag tog ett glas vitt vin och satte mig ner och pratade med några systrar. Det kom hela tiden fler som satte sig med oss eller bara kom och hälsade. Det är mycket trevligare att komma tidigare än att komma dit strax innan mötet börjar. Jag ska försöka göra så hädanefter. Så såg jag tre av de nyinvigda systrarna komma. De var lite nervösa det såg man. Jag kommer så väl ihåg hur jag kände det. Jag var som ett plåster på min fadder den första tiden. De satte sig ensamma i en soffgrupp. Jag bestämde mig för att gå och prata med dem. Men först hälsade jag på en annan nyinvigd syster som satt med sin fadder. När jag presenterade mig sa faddern "-Ingela är så trevlig och tar så god hand om de nya". Oj vad paff jag blev. Jag behandlar de nya som jag velat bli behandlad när jag var ny. Inte så att jag blev dåligt behandlad, tvärtom. Men det var mycket jag själv som tog kontakt. Det var väldigt trevligt att höra det. Jag pratade med de nya ett tag och sen kom exövermästaren och pratade med dem ett tag och sen frågade hon om jag ville ställa upp och göra en "presentation" (i brist på annat ord) tillsammans med de tre nya systrarna jag pratat med. Jag sa självklart ja. Nu kan jag ju inte berätta vad vi gjorde men det känns bra att bli tillfrågad. Det stärker mig och jag känner att jag gör nytta i logen. Efter mötet åt vi som vanligt middag och till kaffet kom en kvinna från SOS Barnbyar och pratade om sitt engagemang. Det var så känslomässigt att höra hennes berättelser att jag började gråta. Oj oj vad soft jag är. Jag har alltid tänkt med hjärtat istället för hjärnan men är extra känslig nu. Jag ska absolut skaffa ett fadderbarn genom SOS Barnbyar.