Dag 374 (229) - fundering över träning, stress och knasiga köttbullar

Jag sov gott i natt, väldigt gott. Jag vaknade och kollade på klockan, helt i tro att den var vid tre-tiden på natten. Men nä, den var faktiskt fem över sex på morgonen. Jag hade sovit hela natten utan att vakna! *applåder ljuder* Och inte hade jag något vidare ont heller. 

Nära på sju minusgrader på morgonen. Jag tog med mössa och täckbyxor. Tänker inte frysa på vägen hem. Svägerskan åkte med oss. Hon hostade så in i bomben. Stackarn'. Jag höll vanten för mun och näsa så inga illvilliga bacillusker kom in. Man kan såklart inte skydda sig mot förkylningar för de finns ju runt omkring en hela tiden, men jag gör mitt bästa i alla fall. Den här förkylningen/influensan som går nu verkar vara rena döden och jag vill inte ha den. Funderar på om jag kanske borde ha munskydd som de har i Japan? Fast det är ju i och för sig de som är förkylda som har på dem i Japan, inte tvärt om...primärt i alla fall.   

På jobbet pratas det mycket om träning. Det tränas före jobbet, på lunchen, efter jobbet. Man ojar sig över träningsvärk och pratar om pass man vill gå på och pass man borde gå på. Det pratas om det man bör äta och dricka och det man inte bör äta eller dricka. De går på pass och kör skiten ur sig. Svetten rinner, benen är veka och ansiktet rött. Åh så härligt det skulle vara. Jag är så avundsjuk. Jag vågar inte träna. Rädslan är som rena Berlinermuren framför mig (men den revs så småningom, kan vara bra att ha i minne). Jag är rent av livrädd att något ska hända. Vad? Ja kanske att lilla hjärnan ska falla längre ner och täppa igen hålet igen, operation till trots. Det är de som fått operera sig flera gånger. Men om jag inte tar i så mycket? Om jag bara kör kondition? säger folk. Troligtvis skulle det fungera men jag vågar ändå inte. Hur mycket är lagom? Jag saknar tiden när jag och Lars åkte till Sports Gym tillsammans. Det här var hösten 2015, innan det började göra tokont och jag slutade gymma. Se vad glada vi var. Lyckliga och fulla av entusiasm och endorfiner.

Det har varit en väldigt stressig dag idag. Jag får miljarders mail jag måste svara på och folk från olika projekt rycker och sliter i mig. Eller nä, det är klart att de inte gör det, det är inte bokstavligt talat så. Hade jag varit mitt gamla jag hade det inte varit något problem, men idag måste jag ta en sak i taget för att orka med. I ett av projekten känns det som om det är för många kockar inblandade. Alla vill de ha svar av mig i olika frågor. Det är frustrerande att jag känner mig så stressad av det. Nu måste jag sätta ner foten annars går det här åt helvete. Jag har redan sagt nej till att ansvara för test. Jag kan hjälpa till och sitta bredvid eller kolla av resultat men jag ansvarar inte för dokumentation. Helt plötsligt är jag kallad till möte angående testerna och får mail om vart jag ska dokumentera avvikelser. Näääääääää! jag måste ta upp det med projektledaren. Kanske har det blivit något missförstånd någonstans. 

Ett möte som skulle pågå tills det var dags för mig att gå hem slutade tidigare så jag passade på att sluta tidigare jag med. Ingen idé att börja med något när det bara var en halvtimme kvar.  Skönt att gå hem en stund tidigare, det behövde jag. På bussen hem satt jag med en Rebeckasyster som bor i samma område som jag. Vi pratade om ditt och datt och om att vi båda ska gå på mötet imorgon. När jag kom hem började jag med maten direkt. Nej förresten, jag tvättade händerna först. Det måste man när man ska laga mat! Jag gjorde en köttbullssmet och rullade köttbullar som jag lade ner i Crock-Poten. Jag har en för mig helt ny ingrediens i smeten, jordnötssmör. Ja du läste rätt - jordnötssmör! Det var en tjej i en Facebook-grupp jag är med i som tipsade om det igår. Det låter väldigt märkligt men ofta är det de där till syntes (höres) vansinniga ingredienserna som blir pricken över i:et. Jag gillar sånt. Nu är det bara att vänta tills de är klara. Ska bli spännande att smaka dem...

Det låter kanske märkligt att sätta igång och laga mat om jag nu är så stressad. Men det är faktiskt så att ett sätt för mig att stressa ner är att laga mat. Det fyller mig med inre lugn..utom ibland då jag blir förbaskad, men det är när jag känner mig pressad. Nu var jag visserligen stressad och hade ont, men jag hade ingen tidspress på mig. Medan jag rullar köttbullarna (blir en hel del på ett kilo köttfärs) kände jag hur axlarna sjönk och andningen lugnade ner sig. Värken försvann tyvärr inte, men när jag var klar så satte jag mig i soffan med värmedynan på ryggen/armen och bara slappnade av. Ingen tv eller annat som störde. Värme is "da shit"!

...köttbullarna blev helt sjukt goda! Jag gjorde sås av stekskyn, grädde, kalvfond, soja och lite jordnötssmör. Och så gjorde jag ugnsstekta rotsaker till. Tummen upp från hela familjen. De här köttbullarna har jag absolut inte gjort för sista gången! Vem kunde tro att jordnötssmör kunde funka i köttbullar? Go figure. Receptet finns på "IngelaC Kök"