Dag 365 (220) - Ettårs jubileum!

8 januari. Idag är det precis ett år sedan jag satt där hos överläkaren på Neurolog avdelningen på Sundsvalls sjukhus. Jag har glasklart minne av besöket. Det är som inetsat i min hjärna. Läkaren som lägger huvudet lite på sned och tittar mig direkt in i ögonen och säger att han tittat på röntgenplåtarna och att det inte ser bra ut. Att jag har en tumör i ryggraden. Att han är förvånad över att jag kan gå med tanke på var tumören sitter. Att han ska skicka plåtarna vidare till Umeå. Att han aldrig har sett en sådan tumör förut och behöver hjälp att tyda plåtarna. Jag känner först en stor lättnad eftersom jag fått bevis för att mina problem är riktiga. Sen sjunker beskedet in. En tumör. I ryggraden. "- jag ska väl inte dö?" frågar jag och läkaren säger att man inte kan säga något alls innan vi fått mer svar. Kanske en biopsi för att se vad vi har att göra med. Kanske cellgifter eller strålning. Vi måste vänta på svar från Umeå. Jag lämnar sjukhuset i chock. Kör till Lars jobb och ringer honom. Då brister det. Jag börjar gråta hejdlöst. Lars kommer ner snabbt och skjutsar mig till jobbet. Jag vill berätta för mina arbetskamrater. Jag gör det och gråter igen. De är chockade och några av dem brister också ut i gråt. Lars skjutsar hem mig. Han stannar hemma. Vi pratar och pratar och jag gråter. Den åttonde januari 2016 är som tur är en fredag för jag gråter hela helgen.

Sen visade det ju sig att jag inte hade en tumör utan Chiari och på grund av det en cysta i ryggmärgen. När jag fick det beskedet, i maj 2016, blev jag glad och lättad att det inte var en tumör. Hade det varit en tumör hade den förmodligen inte gått att operera bort på grund av var den satt, i ryggmärgen. Det har jag förstått i efterskott. Men när beskedet fått sjunka in började jag grubbla. Det finns så lite skrivet om Chiari på svenska. Jag kände mig väldigt ensam och hade ingen att ventilera med. Alla sa till mig att de var så glada att det inte var en tumör och att jag skulle få operera mig och sen bli botad. Men det är ju inte riktigt så lätt. Operationen ska hindra att det inte blir sämre, men den botar mig inte. Cystan är kvar och kanske torkar den bort, kanske inte. Kanske har jag fått permanenta skador i ryggmärgen, kanske inte. Det råder stor osäkerhet om framtiden. 

Tänk att det gått ett år sen beskedet och 218 dagar sedan operationen. Det här året har gått så fort och det är ju tur för det har varit ett väldigt tungt år. Mycket värk, mycket gråtande och deppande. Dessutom gick min pappa oväntat bort. Tungt, tungt år. 

Jag sov dåligt i natt också. Eller nä, inte hela natten, men det tog lång tid innan jag kunde somna. Jag hade så ont i hela vänster sida. Kylan från gårdagen satt kvar och då gör lakanen så ont mot huden. Sen drömde jag konstiga drömmar. Jag sov lätt antar jag. På morgonen sov jag såklart länge. Nu får det vara slut på sådana här dumma nätter, och därmed basta!

Vi tittade på Tour de Ski när vi åt frunch (frukost-lunch). Sista tävlingen är den roligaste att titta på. Det är längdskidor uppför en slalombacke. Måste vara sjukt jobbigt. Stina Nilsson kom trea. Hon har verkligen gjort en bra tour. Vunnit fyra av sju tävlingar. "Super-Stina" kallade kommentatorn henne och det kan vi ju skriva under på. Sen bytte jag sängkläder och tvättade några tvättar. Jag hade plötslig energi och den gäller att ta vara på. Jag satte igång köttfärssås i Crock-Poten. Jag gjorde en makaronipudding av prinskorv och pastan som blev kvar från igår. Jag gjorde en saffranskaka av risgrynsgröten jag gjorde i Crock-Poten för några dagar sedan. Så kom svägerskan och svågern och hälsade på. Vi satt i köket och pratade och fikade. Trevligt. 

När svägerskan och svågern åkt hem fortsatte jag att tvätta. Vi tittade på männens sista skidtävling också. Marcus Hellner kom sexa. Bra gjort. Mörkret faller och snart är den här dagen över. Imorgon är det tillbaka till "normalt" igen. Lilleman ska till skolan och vi andra jobbar en hel vecka utan helgdagar. Det känns bra men samtidigt lite tråkigt eftersom det är ett helt år till nästa jul. Vi åt middag och efter det tog jag, Lars och stora sonen en promenad. Lilleman var mitt i ett spel på internet med en kompis så han hade inte alls tid att följa med. Jag klädde på mig rejält trots att det var nollgradigt ute. Jag tar inga chanser. Det är så härligt att promenera i mörkret. Tillsammans med någon vill säga. Jag har blivit så feg på "gamla dar" och gillar inte att vara ute i mörkret själv. Varför vet jag inte riktigt. Det händer i princip inga hemskheter i vårt område, ja förutom bostadsinbrott då, men det händer ju överallt nu för tiden. Men inga överfall eller rån eller liknande. Kanske är det nutidens råa klimat, allt man läser om i tidningar och ser på tv. Det blev en skön promenad på 3½ kilometer. På slutet började jag svettas så jag fick ta det lite lugnare och öppna jackan lite. När vi kom hem klädde jag av mig till strumbyxor och tröja eftersom jag var så varm. Självklart blev jag kall sen så jag satte mig i soffan under en fleecefilt med värmedynan på ryggen. Till kvällsfika åt vi saffranskakan med grädde eller glass och nykokt hallonsås. Mycket gott!