Dag 288 (143) - en månad sen pappa dog

Idag är det precis en månad sen pappa dog. En månad som känns som en evighet och samtidigt så oerhört kort. Att förlora en förälder är som att förlora en bit av sig själv, en bit av själen. Jag älskar dig pappa!

Jag och Lars åkte hem till mamma i Ånge. Vi hjälpte henne betala räkningar, vi slängde återvinning och åkte på Konsum och handlade. Hon har fortfarande ont i ryggen så det känns bra att kunna hjälpa henne med det. Vi åkte även till kyrkogården för att tända ett ljus. Till vår förvåning hängde blommorna från begravningen kvar. Trots att det varit kallt, eller kanske tack var det, så var nästan alla lika fina  som på begravningen. Det var fint att se.

När vi kom hem till Sundsvall tittade vi in till Lars syster. Hans föräldrar var där och fikade. Svärmor hade stickat klart en tröja till Lilleman och ville överlämna den. Vi stannade kvar ett bra tag och pratade. När vi kom hem började jag med middagen och Lars och stora sonen åkte till gymmet. Jag var nästan klar med middagen när de kom hem. Det blev en gammal favorit som jag inte gjort på flera år. Av någon anledning kom jag att tänka på den maträtten igår och letade fram receptet - fläskfilégryta med kantareller och messmör. 

På kvällen gjorde jag det jag vanligtvis gör på söndagar, det vill säga bytte sängkläder, vattnade blommor och strök tvätten. Det känns bra att avsluta veckan som varit och vara klar för veckan som kommer. Stryka gör jag framför tv:n, då går det som en dans. Idag började ett av mina favoritprogram - Allt för Sverige. Det är väldigt känslosamt och som vanligt grät jag en skvätt.  

Hela dagen har varit känslosam och självklart har pappa varit i mina tankar av och till under dagen. Jag tror på ett liv efter detta och att vi kommer att träffas igen. Jag tror också att vissa går vidare direkt och vissa dröjer sig kvar ett tag. Kanske för att de har något ogjort eller för att de vill se till familjen. Jag tror att pappa dröjer sig kvar för att se att främst mamma har det bra, men också vi barn. För pappa var familjen så viktig och jag tror att han kommer att gå vidare när han ser att vi, trots vår sorg och saknad, klarar oss.