Dag 270 (125) - minusgrader!

Kallt som tusan på morgonen, minus två grader *burr*.  Det värker som bara den av kylan. Hur i hela friden ska jag klara av den här hösten/vintern? 

Bra humör och hyfsat bra vad gäller värk från början av dagen. På förmiddagens andra möte är det kyligt i rummet, och inte bara kyligt utan det drar också. Jag får ondare allt eftersom. Sen är det som om det är helt förkylt. Värken ovanför skulderbladet/vid axeln blir olidlig. Det är som om någon vrider runt en kniv. Tillsammans med nervsmärtan är det mer än jag klarar av. Men jag förstår inte. Det är ju nervsmärtan som blir värre av kyla. Den här värken känns inte som nervsmärta utan som om det är muskulärt. Det kan väl inte bli värre av kyla? Det kanske bara är en slump att det började bli värre när vi var på mötet. Jag ger upp vid halv två. Det finns ingen chans i världen att jag kan koncentrera mig på jobbet. När jag kommer hem byter jag till pyjamas och sätter mig i soffan med värmedynan. Sen sitter jag där länge. Somnar en stund och fortsätter sen sitta med värmedynan. Den värsta smärtan klingar av. Ska jag ha det så här? Ska jag inte kunna jobba?

Jag känner mig piggare och gör i ordning en färs till biffar innan jag hämtar Lars. Jag blir lite full i skratt när jag tänker tanken "- Tänk om Lars lovat någon skjuts". Jag har nämligen på mig grå fleecepyjamasbyxor med vita och röda prickar samt hjärtan på och till det en grisskär fleecejacka. Det ser ju inte riktigt klokt ut, men jag orkar inte byta om bara för att hämta Lars. Hemma igen lagar jag klart middagen och sen hinner vi precis äta innan jag åker till logen på möte. Och ja, jag har bytt om från pyjamas då :)

På logen träffar jag en massa härliga damer. Det blir roligare och roligare ju längre tiden går eftersom jag lär känna fler. På mötet hade vi en "parentation" (minnesstund) för en syster som avlidit. Det är väldigt känslofullt och jag börjar storgråta. Jag antar att de andra systrarna tror att det är för den avlidna systerns skull. Visst är det sorgligt att hon har dött, men sanningen är att jag inte kände henne så väl, vi hade bara bytt några ord. Nä, jag grät för pappas skull. Alla känslor vällde över som ett vattenfall och jag kunde inte annat göra än att följa med. Efteråt kändes det så skönt. En urladdning är bra då och då.  Efter mötet åkte jag hem. Jag orkade inte stanna på middag för det funkar inte med två sena kvällar i rad. Och det var bra att jag beslöt att åka hem för jag hade fått så ont igen. Lars masserade mig länge och rätt hårt. Det var jätteskönt. Nu blir det intressant att se om det hjälper. 

Snälla, snälla, snälla låt morgondagen bli en dag med mindre värk, snälla!