Dag 276 (131) - hemsk värk och samtal med doktor A

Jag vaknade tjugo över ett i natt av värk. Trodde att det var morgon, men det var det ju inte alls. Sen var sömnen lite så där. Jag hade hemsk värk när jag vaknade på morgonen och kände mig deppad och lite surmulen. Vädret är passade, gråmulet och trist. Jag har haft bättre morgnar. Dagen går och det blir inte mycket bättre. Jag är nästan gråtfärdig på grund av värken. Men jag jobbar på och det går faktiskt riktigt bra ändå. Efter lunchen tar jag en kopp kaffe och en skiva tigerkaka som en arbetskompis bakat. Det sätter lite guldkant på dagen. Jag älskar verkligen sockerkaka!

Så får jag ett överraskande telefonsamtal - det är doktor A från Karolinska sjukhuset. Oj vad förvånad jag blev! Han sa att han inte fått röntgenbilderna än. Det var ju märkligt för det var flera veckor sen jag var på röntgen. Men hur som helst så pratade vi om hur jag mår. Han blev lite bekymrad när han fick höra att jag har sån värk. Det kan ta upp till ett år för cystan att försvinna, men man brukar må bättre ganska omgående. 8 av 10 blir mycket bättre efter operationen. Jag har blivit sämre, i alla fall vad gäller värken i vänster sida. Det kan vara så olyckligt att jag tillhör de 2 av 10 som inte blir bättre. Då kan det behövas en andra operation för att sätta in en shunt som för bort vätskan ur cystan. Han ska beställa en ny magnetröntgen om sex månader. Då på huvud och hela ryggen. Sen får vi se vad den visar. Det var väldigt deprimerande att höra... men jag hoppas att det inte ska behövas.

Jag mailade doktor V om fortsatt sjukskrivning och frågade även om hur vi ska göra med medicinen. Det är uppenbart att den dos Gabapentin jag tar inte fungerar. Men det fungerade ju inte heller när jag tog dubbla dosen, det var ju därför jag bytte till Lyrica. Om den här värken är något jag får leva med, i alla fall tills de sätter in en shunt, då måste jag få någon medicin som fungerar. Men om det inte finns någon då? Jämmer och elände :(

Doktor V svarade snabbt på mitt mail. Jag måste få säga att jag har en helt fantastisk doktor. Man klagar ofta på vården - även jag har gått på mina nitar - men doktor V är fantastisk, och doktor A är bra han med. Doktor V svarade att han hade inga "omedelbara revolutionerade förslag", det tyckte jag var roligt sagt, men han skrev ut Saroten som jag ska ta på kvällen. Så prövar vi så några veckor och ser om det fungerar. Han kommer även att sjukskriva mig längre. Det finns inte den minsta lilla chans att jag är i form att jobba heltid i november.  Så länge jag har sån här värk klarar jag inte av det. Det skrämmer mig för jag har ju ingen aning om hur länge den är kvar... för alltid? NÄÄÄ det går jag helt enkelt inte med på!

På vägen hem svängde jag av till kyrkogården. Jag behövde en promenad och eftersom det var så fridfullt att promenera där i söndags så fick jag impulsen att ta en promenad där igen. Solen sken från en klarblå himmel nu. Vilken skillnad från tidigare på dagen. Jag parkerade bilen och gick mot minneslunden. Jag tänkte på pappa. Jag pratade med honom och berättade hur ledsen jag var att han inte var kvar med oss och vilken bra pappa han varit. Jag pratade med Gud också, om hur orätt jag tycker det är att pappa fått lämna oss alldeles för tidigt och att Gud måste ta speciellt bra hand om honom. Sen grät jag. Det är befriande att gråta sådär hejdlöst utan hämningar. Jag tänkte att det spelar ingen roll om någon ser mig för en kyrkogård är ju helt rätt plats för gråt. Jag grät nog helt ärligt över både pappa och mig själv. Det kändes bra efteråt. Sen åkte jag hem. Och mitt hem är min borg. Jag älskar mitt hus och känner alltid sån frid i sinnet när jag kommer hem.