Dag 268 (123) - lönnlöv, värsta värken och bastu

Första natten med frost, burr! Solen skiner och det är kallt och klart ute. Det är så det är den här tiden på året, högtrycket har sitt pris, soligt men kallt. Nåja, det är ju så det ska vara på den här breddgraden så det är bara att gilla läget. Man hör dock samma visa varje år, vill ha mer sommar, mer värme...men nu är det ju så att jag verkligen gillar hösten. Den klara luften, färgerna och dofterna. Jag har alltså inte såna stora problem med förändringen. Saknar dock värmen. Helst nu när jag får sån värk av kylan. Som jag skrivit förut så älskar jag höstlöv och allra bäst är lönnlöven. Det beror med största sannolikhet på min uppväxt. På vår gård stod tre stora lönnar som varje höst släppte sina vackra löv. Pappa och mamma krattade och vi hoppade...och de krattade och vi hoppade...om och om igen. Stora högar som vi slängde oss i, begravde oss i, kastade på varandra. Vi krattade långa labyrinter av löv, byggde hus av löv. Vår collie älskade att leka i löven med oss. Det verkar som om solen alltid lyste på mina barndomars höstar. 

Jag sov hyfsat och för närvarande är hyfsat helt ok. Jag var pigg på morgonen och värken var under kontroll. Kände mig glad. Chocken av kylan ute tog udden av glädjen en smula, men stjärtvärmen i bilen återställde den. Man måste uppskatta de små sakerna i livet. Arbetet gick bra på förmiddagen trots att jag hade rätt ont i sidan av halsen och på axel/skuldra redan från morgonen. Jag verkar inte få bort det där onda trots en avslutad kur med antiinflammatorisk medicin. Vetekudden var min vän under förmiddagen. På lunchen var vi ett gäng som tog en promenad till Lidl. Jag skulle inte köpa något egentligen men det är ju alltid skönt med en promenad. Nu råkade jag hitta en höstblomma så det blev lite shopping ändå.  

Efter lunchen blev det stressigt. Jag försöker verkligen att inte stressa men spänner mig och känner mig därför ännu mer stressad. Och vad händer då? Jo värken kommer som ett tåg rusande genom en tunnel. Jag kan inte värja mig. Värken sköljer över mig i vågor och jag är gråtfärdig. Håller ihop någorlunda men när jag kommer till bilen sitter jag still ett tag och bara andas innan jag åker hem. Väl hemma lägger jag mig och sover på en gång. Dålig sömn. Ont, ont, ont. Vaknar och mår ännu sämre. Sätter igång potatiskoket och hämtar Lars på jobbet. Vid ett rödljus börjar jag gråta. Jag tycker plötsligt oerhört synd om mig själv som har sån värk, tappar håret, är tjock och har förlorat min pappa. Skit elände! Livet är så orättvist.

När vi kommer hem känns det faktiskt bättre. Det är bra att lätta på trycket. Plötsligt känns det roligt med tanken att laga mat. Värken är inte ett dugg bättre, men det känns rätt ok ändå. Jag gjorde en fiskpudding med kokt potatis, ärtor och skirat smör. Och det måste jag få säga, jädrar i min låda vad gott!!! Eftersom jag hade sån hemsk värk beslöt vi oss för att ta en bastu. Värmen är alltid så välgörande. Vi släckte ner allt och hade bara några levande ljus tända. Sen satt vi i mörkret och tystnaden och bara var närvarande i nuet, mindfulness.