Dag 74 - kortison eller inte kortison det är frågan
Kortisonet - jag måste ringa till Neurologen och rådgöra. Jag har ätit det länge nu, sen 8 januari. Visserligen en mindre dos, men ändå. Det var ju inte meningen att jag skulle behöva vänta så här lång tid. Frågan är om kortisonets positiva verkan överskuggar de negativa? Jag ringde mottagningen när jag kom på jobbet och de ska ringa mig strax före elva.
Vilken bra natt jag haft! Sov i princip hela natten. Puttade lite på Lars som snarkade, dock bara lite lätt jämfört med natten före, och somnade om direkt. Trots att det fanns fruktkaka gick jag inte upp och tog en smakbit. Det ni, förbättring minsann! Eller så var jag inte vaken nog, vi ska nog inte ropa hej för tidigt. Det kommer sämre nätter och då skulle jag tro att kakan smakar gott. Igår kväll var värken i rygg och arm väldigt besvärande. Det killade och stacks och ilade så jag höll på att bli tokig. Jag torrskrubbade mig med en loofa svamp för det kliade så infernaliskt. Jag trodde därför att natten skulle bli tokjobbig. Tänk vilken lycka när det inte blev så. Och ännu bättre att jag i princip är helt smärtfri nu på morgonen. Ja ja, det kommer inte att bestå det vet jag, men jag njuter allt jag kan av nuet.
Nu har jag pratat med syster M på Neurologimottagningen här i Sundsvall. Hon hörde sig för hur länge jag tagit kortison, dosen och hur länge det är tills jag ska göra något ingrepp. Jag vet ju inte när det blir något ingrepp, men berättade att det blir röntgen 11 april. Efter det blir det beslut om det blir en biopsi. Och om det blir det så ska provet odlas i ca två veckor innan de kan besluta om lämplig behandling. Det blir nog inte tidigare än i slutet av april skulle jag tro. Jag berättade allt detta för henne. Hon sa att det egentligen inte är meningen att äta kortison så länge, men ibland får vissa äta det flera månader inför operationer. Hon ska ta upp det med Doktor K och så återkommer de till mig. Tills dess fortsätter jag med dosen jag äter nu.
Och nu till något helt annat. Idag håller jag tummarna för min syster som är i Uppsala och röntgar sin opererade fot. Hoppas att den läker fint! Sätter in en bild på bok jag älskade när jag var liten "Allra käraste syster". Passar ju bra in i sammanhanget! Jag har inte pratat med henne än, men enligt facebook så läker det fint och hon har fått ett nytt avtagbart gips. Det går framåt. Heja heja!
Jag åkte även idag hem tidigare och tog en tupplur på en halvtimme och sen bara vilade jag tills Lars kom hem. Det är OTROLIGT skönt att kunna göra så. Jag kan inte säga det nog många gånger. Jag tror helt fullt och fast att det är det som gör att jag klarar av dagarna. Den tid jag är på jobbet fungerar bra och sen har jag möjlighet att vila och då klarar jag av kvällen. Hoppas det håller tills "vad.det.nu.är.som.ska.hända.med.mig" händer. Jag vill INTE bli sjukskriven i onödan.
Idag lagade jag väldigt god mat. Ja nu är väl det mesta jag lagar gott, annars ljuger familjen. Men idag var det sån där riktigt god mat, som man njuter lite extra av. Nu har jag i och för sig ingen exklusiv smak när det gäller mat. Jag gillar enkla, rena smaker, det behövs inga krusiduller. Men vad var det för något då? Jo tempurafriterad hokifilé med blomkål- och potatismos och haricots verts. Det är sällan jag friterar något. På 90-talet hade vi en fritös liksom alla andra hade. Vi gjorde egna pommes frites och friterade lökringar och bananer och allt vi kom på. Men sen blev vi less. Less både på friterad mat och på böket och kladdet med fritösen. Så den åkte väck! Nu kör jag med olja i stekpannan. Det fungerar bra de få gånger jag friterar.
Tillbaka till kortisonet. Som jag sagt tidigare så blir man mer hårig. Jag har ju ansat mustaschen tidigare och nu var det dags igen. Och vad upptäcker jag då? Jo, att jag fått polisonger! Va? Försökte noppa först men nä, jag rakade bort det istället. Och ja, jag vet att när håren växer ut så ser det ut som om jag har ännu mer hår eftersom hårstråna är avkapade istället för spetsiga. Men vad ska jag göra? Noppa tar ju flera timmar. Nästa gång får jag väl vaxa istället. Jag kunde bara inte vänta när jag såg eländet. Och inte har jag fjun heller utan mörka rejäla hårstrån. Får jag presentera skäggiga damen eller kanske kusin IT från familjen Addams :)
Vilken bra natt jag haft! Sov i princip hela natten. Puttade lite på Lars som snarkade, dock bara lite lätt jämfört med natten före, och somnade om direkt. Trots att det fanns fruktkaka gick jag inte upp och tog en smakbit. Det ni, förbättring minsann! Eller så var jag inte vaken nog, vi ska nog inte ropa hej för tidigt. Det kommer sämre nätter och då skulle jag tro att kakan smakar gott. Igår kväll var värken i rygg och arm väldigt besvärande. Det killade och stacks och ilade så jag höll på att bli tokig. Jag torrskrubbade mig med en loofa svamp för det kliade så infernaliskt. Jag trodde därför att natten skulle bli tokjobbig. Tänk vilken lycka när det inte blev så. Och ännu bättre att jag i princip är helt smärtfri nu på morgonen. Ja ja, det kommer inte att bestå det vet jag, men jag njuter allt jag kan av nuet.
Nu har jag pratat med syster M på Neurologimottagningen här i Sundsvall. Hon hörde sig för hur länge jag tagit kortison, dosen och hur länge det är tills jag ska göra något ingrepp. Jag vet ju inte när det blir något ingrepp, men berättade att det blir röntgen 11 april. Efter det blir det beslut om det blir en biopsi. Och om det blir det så ska provet odlas i ca två veckor innan de kan besluta om lämplig behandling. Det blir nog inte tidigare än i slutet av april skulle jag tro. Jag berättade allt detta för henne. Hon sa att det egentligen inte är meningen att äta kortison så länge, men ibland får vissa äta det flera månader inför operationer. Hon ska ta upp det med Doktor K och så återkommer de till mig. Tills dess fortsätter jag med dosen jag äter nu.
Och nu till något helt annat. Idag håller jag tummarna för min syster som är i Uppsala och röntgar sin opererade fot. Hoppas att den läker fint! Sätter in en bild på bok jag älskade när jag var liten "Allra käraste syster". Passar ju bra in i sammanhanget! Jag har inte pratat med henne än, men enligt facebook så läker det fint och hon har fått ett nytt avtagbart gips. Det går framåt. Heja heja!
Jag åkte även idag hem tidigare och tog en tupplur på en halvtimme och sen bara vilade jag tills Lars kom hem. Det är OTROLIGT skönt att kunna göra så. Jag kan inte säga det nog många gånger. Jag tror helt fullt och fast att det är det som gör att jag klarar av dagarna. Den tid jag är på jobbet fungerar bra och sen har jag möjlighet att vila och då klarar jag av kvällen. Hoppas det håller tills "vad.det.nu.är.som.ska.hända.med.mig" händer. Jag vill INTE bli sjukskriven i onödan.
Idag lagade jag väldigt god mat. Ja nu är väl det mesta jag lagar gott, annars ljuger familjen. Men idag var det sån där riktigt god mat, som man njuter lite extra av. Nu har jag i och för sig ingen exklusiv smak när det gäller mat. Jag gillar enkla, rena smaker, det behövs inga krusiduller. Men vad var det för något då? Jo tempurafriterad hokifilé med blomkål- och potatismos och haricots verts. Det är sällan jag friterar något. På 90-talet hade vi en fritös liksom alla andra hade. Vi gjorde egna pommes frites och friterade lökringar och bananer och allt vi kom på. Men sen blev vi less. Less både på friterad mat och på böket och kladdet med fritösen. Så den åkte väck! Nu kör jag med olja i stekpannan. Det fungerar bra de få gånger jag friterar.
Slutligen så ska jag vara allvarlig. Jag sänder all min sympati till de som drabbats av de fruktansvärda bombdåden i Bryssel. Det finns varken förståelse eller förlåtelse för terroristernas agerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar